Näringslivets tankesmedja Timbro har utsett biståndet till måltavla. I september angrep man frivilligorganisationerna, som i en rapport påstods bestå av gamla vänsterradikaler som mest är ute efter att berika sig själva. Några belägg presenterades dock aldrig.
Nu har man fått för sig att också SIDA styrs av vänsternissar som ingenting fattat om ekonomi. I den senaste rapporten ”Fattigdom enligt SIDA”, som publicerades i slutet av november (30/11), har Fredrik Segerfeldt lusläst SIDA-dokument efter möjliga sakfel och oklädsamma antaganden om världen.
Särskilt förargas han över att SIDA tycker att ekonomisk och social utjämning kan vara bra. Myndigheten litar nämligen inte på att det räcker med bara ekonomisk tillväxt. Den måste fördelas också om de fattiga ska ha någon nytta av den.
Det är ”ett politiskt och ideologiskt val” tycker Segerfeldt.
Att vara mot utjämning, förstår man, är däremot neutralt, ja vetenskapligt.
Segerfeldt tror att om de rika får berika sig rejält, så spiller det lite på de fattiga också. Palats sida vid sida med slumstäder är i hans värld inget problem, så länge de sämst ställda får det en smula bättre än innan.
Men de bästa ”bevis” han har för att det skulle räcka med bara tillväxt, är att forskarna inte är eniga om saken.
Så varför inte, i så fall, ta det säkra före det osäkra och omfördela?
Jo, för omfördelande skatter leder till lägre tillväxt, tror Segerfeldt och hänvisar till en sex år gammal artikel i en amerikansk tidskrift. Den visar sig dock handla om redan rika OECD-länder och sträcker sig bara fram till 1990. Om utvecklingsländer 2007 säger den inget.
Det konstiga är förstås inte att en nyliberal tankesmedja avskyr jämlikhetsidéer och gör sitt bästa för att skjuta dem i sank – det ju liksom deras uppgift.
Det är i kombination med stressade journalister det blir riktigt problematiskt.
Både Ekot och TT nappade i fredags och återberättade snällt Timbros budskap. Dessutom passade de på att intervjua en dansk professor som Timbro bjudit in. Han höll - surprise, surprise - med Segerfeldt. På sin hemsida skryter Timbro med att hela 35 tidningar nu tagit upp rapporten.
Rapportmakarna vet vad de gör. Det finns väl idag knappast en enda nyhetsjournalist som ens ser det som sitt jobb att försöka kontrollera fotnoter och artiklar i utländska tidskrifter, än mindre undersöka om det kanske finns andra studier med andra resultat.
Och om någon nitisk typ skulle få för sig att pröva, så skulle en sådan granskning ta dagar, kanske veckor, att göra ordentligt - och då har ”sanningen” om det missriktade biståndet redan satt sig.
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I GÖTEBORGS-POSTEN
söndagen den 30:e december 2007
lördagen den 29:e december 2007
Här knäcks några mediemyter
Huliganer och terrorister. Eller naiva idealister. Så beskrivs ofta – uttalat eller underförstått - ungdomar som engagerar sig politiskt. Åtminstone om det sker utanför partiernas kontroll.
En betydligt mer nyanserad bild ger etnologen Maria Zackariasson, som under ett år följde en norsk och en svensk attac-förening, satt med på möten, gick i demonstrationer och intervjuade medlemmar. I ”Viljan att förändra” undergräver hon några av de vanligaste påståendena om ungdomars – eller unga vuxnas - politiska engagemang.
Det finns ingen absolut motsättning mellan partipolitik och utomparlamentarism; många är medlemmar både i ungdomsförbund och attac, de röstar i valen och tycker att parlamentarismen är ett verktyg bland andra.
Deras engagemang kan sällan betraktas som ett föräldrauppror. Flera beskriver sina föräldrars politiska intresse som avgörande för sitt eget.
Och nej, de är vare sig vålds- eller mediefixerade. När en journalist vill göra reportage tar det hårda diskussioner för dem att acceptera det – mycket på grund av att de tidigare orättvist förknippats med kravaller.
Ett problem, visar Zackariasson, är hur svårt det är för attacarna att upprätthålla idealen om jämlikt deltagande och könsrepresentation. När praktiska beslut fattas, får principerna ibland stryka på foten.
Ett annat är att de tvingas förhålla sig till sig själva som undantag. Föreställningen att ungdomar är politiskt ointresserade sitter så hårt att de ofta både inför sig själva och omgivningen måste förklara sig. Den bilden kan vara ett hinder för andra att organisera sig, tror Zackariasson.
Oavsiktligt kan studien stå som föredöme för journalistiken. Zackariasson vänder och vrider på de svar hon får, hon tolkar, problematiserar och relaterar till annan forskning.
Visst, ibland blir det lite omständligt. Och bilden av aktivisterna blir inte alltid klarare.
Men mycket, mycket bättre. Så här nyanserat kan intervjuer göras.
Maria Zackariasson
VILJAN ATT FÖRÄNDRA
Politiskt engagemang hos unga i den globala rättviserörelsen
Boréa
En betydligt mer nyanserad bild ger etnologen Maria Zackariasson, som under ett år följde en norsk och en svensk attac-förening, satt med på möten, gick i demonstrationer och intervjuade medlemmar. I ”Viljan att förändra” undergräver hon några av de vanligaste påståendena om ungdomars – eller unga vuxnas - politiska engagemang.
Det finns ingen absolut motsättning mellan partipolitik och utomparlamentarism; många är medlemmar både i ungdomsförbund och attac, de röstar i valen och tycker att parlamentarismen är ett verktyg bland andra.
Deras engagemang kan sällan betraktas som ett föräldrauppror. Flera beskriver sina föräldrars politiska intresse som avgörande för sitt eget.
Och nej, de är vare sig vålds- eller mediefixerade. När en journalist vill göra reportage tar det hårda diskussioner för dem att acceptera det – mycket på grund av att de tidigare orättvist förknippats med kravaller.
Ett problem, visar Zackariasson, är hur svårt det är för attacarna att upprätthålla idealen om jämlikt deltagande och könsrepresentation. När praktiska beslut fattas, får principerna ibland stryka på foten.
Ett annat är att de tvingas förhålla sig till sig själva som undantag. Föreställningen att ungdomar är politiskt ointresserade sitter så hårt att de ofta både inför sig själva och omgivningen måste förklara sig. Den bilden kan vara ett hinder för andra att organisera sig, tror Zackariasson.
Oavsiktligt kan studien stå som föredöme för journalistiken. Zackariasson vänder och vrider på de svar hon får, hon tolkar, problematiserar och relaterar till annan forskning.
Visst, ibland blir det lite omständligt. Och bilden av aktivisterna blir inte alltid klarare.
Men mycket, mycket bättre. Så här nyanserat kan intervjuer göras.
Maria Zackariasson
VILJAN ATT FÖRÄNDRA
Politiskt engagemang hos unga i den globala rättviserörelsen
Boréa
fredagen den 28:e december 2007
Invasionsförsvarets sista strid
Eftersom det gått upp för svenska politiker att ryssen inte kommer har invasionsförsvaret avskaffats på 15 år och värnplikten är på väg bort. Vår lilla krigmaskin hålls snarare vid liv för att göda vapenindustrin och för att kväsa konflikter i Syd än för att skydda oss.
Och när en moderat finansminister, Anders Borg, i ett sällsynt ögonblick av klarsyn vill nedrusta ännu mer, vet man att klockorna klämtar för den gamla militären.
Men alla ger inte upp. I senaste Folket i Bild utkämpar invasionsförsvarets vänner en sista strid med 26 sidors reportage och analyser.
Sverige är på väg att få en yrkesamé, tänkt att skickas på kolonialkrig i tredje världen. Våra soldater kommer att dö och döda för att rädda råvaror åt EU. Och snart är vi nog med i Nato också, varnar man bland annat. ”Ingen ser någon ände på dessa växande nykoloniala åtaganden, nu senast i Tchad” skriver Anders Isaksson.
Paradexemplet – och det är bestickande - är hur Isaf-styrkan växer ihop med den amerikanska armén i Afghanistan.
De risker FiB målar upp är högst verkliga, även om ett formellt Nato-medlemskap nog är avlägset.
Men svaret kan knappast vara bevarad värnplikt och massförsvar i ett läge där inte ens generalerna själva ser något hot. Snarare att insistera på ett tydligt FN-mandat, eller FN-godkännande vid varje utlandsinsats. Det krävs inte nödvändigtvis för EU:s så kallade stridsgrupper idag.
Och Tchad?
Dit sänds svenska trupper för att vakta flyktingläger och FN-poliser och hindra en spridning av Darfurkatastrofen.
Vill man kalla det ”kolonialkrig”, så visst. Men i så fall kan det vara befogat med ”kolonialkrig”.
Ibland är vårt ointresse mer skadligt än våra soldater.
Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet
Och när en moderat finansminister, Anders Borg, i ett sällsynt ögonblick av klarsyn vill nedrusta ännu mer, vet man att klockorna klämtar för den gamla militären.
Men alla ger inte upp. I senaste Folket i Bild utkämpar invasionsförsvarets vänner en sista strid med 26 sidors reportage och analyser.
Sverige är på väg att få en yrkesamé, tänkt att skickas på kolonialkrig i tredje världen. Våra soldater kommer att dö och döda för att rädda råvaror åt EU. Och snart är vi nog med i Nato också, varnar man bland annat. ”Ingen ser någon ände på dessa växande nykoloniala åtaganden, nu senast i Tchad” skriver Anders Isaksson.
Paradexemplet – och det är bestickande - är hur Isaf-styrkan växer ihop med den amerikanska armén i Afghanistan.
De risker FiB målar upp är högst verkliga, även om ett formellt Nato-medlemskap nog är avlägset.
Men svaret kan knappast vara bevarad värnplikt och massförsvar i ett läge där inte ens generalerna själva ser något hot. Snarare att insistera på ett tydligt FN-mandat, eller FN-godkännande vid varje utlandsinsats. Det krävs inte nödvändigtvis för EU:s så kallade stridsgrupper idag.
Och Tchad?
Dit sänds svenska trupper för att vakta flyktingläger och FN-poliser och hindra en spridning av Darfurkatastrofen.
Vill man kalla det ”kolonialkrig”, så visst. Men i så fall kan det vara befogat med ”kolonialkrig”.
Ibland är vårt ointresse mer skadligt än våra soldater.
Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet
torsdagen den 27:e december 2007
Kriminell humanism
I juni 2004 plockade det tyska fartyget Cap Anamur upp 37 afrikanska migranter som befann sig i sjönöd på Medelhavet. De förde dem till Italiens kust. Först hindrades de att gå i land och omringades istället av krigsfartyg och kustbevakning. När tillståndet slutligen kom fängslades fartygets befälhavare, anklagade för att främja illegal invandring.
Migranterna placerades i läger och alla utom en återsändes rekordsnabbt till sina hemländer, utan att få sina asylansökningar prövade.
Cap Anamur ägs av den tyska hjälporganisationen med samma namn, som grundades för att rädda vietnamesiska båtflyktingar 1979 och som sedan dess bedrivit liknande humanitär verksamhet världen över.
Då, när de hjälpte folk att fly från Vietnam, hyllades de som hjältar. Stödpengarna strömmade in och nästan 10 000 båtflyktingar fick asyl i Tyskland.
Nu betraktas de alltså som kriminella.
Den 8 augusti i år inträffade samma sak igen, då tunisiska sjömän räddade 44 personer ur en överfull gummibåt. Man underrättade myndigheterna över radion, men eftersom de räddade var utsvultna och det dessutom fanns barn och gravida kvinnor ombord, vägrade kaptenen ta dem till Tunisien, och gick istället till närmaste hamn – i Italien. Besättningen fängslades.
I måndags (17 dec) återupptogs rättegången mot tyskarna. I onsdags (19 dec) den mot tunisierna.
Om de fälls kan de dömas till mellan ett och femton års fängelse.
Då har den mest självklara humanitära handling, att rädda människor ur livsfara, plötsligt blivit ett brott.
Och även om de frias har den politiska signalen gått fram. Vem kommer att rädda människor i sjönöd, om man vet att häkte och åtal kanske väntar?
Klyftan mellan vackra ord och brutala handlingar kunde knappast varit större.
För vad menar den Europeiska unionens stats- och regeringschefer när de i förslaget till nytt fördrag skriver att unionen ”har inspirerats av Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv, ur vilket de universella värden har utvecklats som utgörs av människans okränkbara och oförytterliga rättigheter liksom frihet, demokrati, jämlikhet och rättsstaten,”?
Ja, uppenbarligen inte att detta ska gälla de icke-människor som varit klumpiga nog att råka födas utanför unionens gränser. Dem kan vi till och med låta drunkna.
Mycket tyder på att det handlar om en politiskt dirigerad process, inte bara om en åklagarmyndighet som fått lagen om bakfoten.
Redan medan Cap Anamur väntade på att få lägga till uttalade de tyska och italienska inrikesministrarna vid en gemensam presskonferens att det nu ”gällde att förhindra ett farligt prejudikat” (Die Taz 17 december 2007). Italiens inrikesminister sa i samma veva till det italienska parlamentet att ”De är illegala immigranter utan rätt till humanitär hjälp” (Independent 24 juni 2004) Och överåklagaren i Agrigento, där rättegångarna hålls, uttalade i november förra året att man ”av rättsliga och politiska skäl är tvungen att förhindra att sådana handlingar upprepas, även när de utförs med ädla motiv. Annars riskerar vi att släppa in trojanska hästar, med vilka tusentals människor skulle kunna komma hit.” (ARD 26 november 2006).
Det är avslöjande kommentarer. För en gångs skull ligger rädslan för migration i så öppen dager att den faktiskt överensstämmer med de rika ländernas försök att med vilka metoder som helst hålla jordens fördömda borta.
På så vis står omvänt också den europeiska migrationspolitiken nu inför rätta i Italien, avklädd sin retoriska fernissa.
Migranterna placerades i läger och alla utom en återsändes rekordsnabbt till sina hemländer, utan att få sina asylansökningar prövade.
Cap Anamur ägs av den tyska hjälporganisationen med samma namn, som grundades för att rädda vietnamesiska båtflyktingar 1979 och som sedan dess bedrivit liknande humanitär verksamhet världen över.
Då, när de hjälpte folk att fly från Vietnam, hyllades de som hjältar. Stödpengarna strömmade in och nästan 10 000 båtflyktingar fick asyl i Tyskland.
Nu betraktas de alltså som kriminella.
Den 8 augusti i år inträffade samma sak igen, då tunisiska sjömän räddade 44 personer ur en överfull gummibåt. Man underrättade myndigheterna över radion, men eftersom de räddade var utsvultna och det dessutom fanns barn och gravida kvinnor ombord, vägrade kaptenen ta dem till Tunisien, och gick istället till närmaste hamn – i Italien. Besättningen fängslades.
I måndags (17 dec) återupptogs rättegången mot tyskarna. I onsdags (19 dec) den mot tunisierna.
Om de fälls kan de dömas till mellan ett och femton års fängelse.
Då har den mest självklara humanitära handling, att rädda människor ur livsfara, plötsligt blivit ett brott.
Och även om de frias har den politiska signalen gått fram. Vem kommer att rädda människor i sjönöd, om man vet att häkte och åtal kanske väntar?
Klyftan mellan vackra ord och brutala handlingar kunde knappast varit större.
För vad menar den Europeiska unionens stats- och regeringschefer när de i förslaget till nytt fördrag skriver att unionen ”har inspirerats av Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv, ur vilket de universella värden har utvecklats som utgörs av människans okränkbara och oförytterliga rättigheter liksom frihet, demokrati, jämlikhet och rättsstaten,”?
Ja, uppenbarligen inte att detta ska gälla de icke-människor som varit klumpiga nog att råka födas utanför unionens gränser. Dem kan vi till och med låta drunkna.
Mycket tyder på att det handlar om en politiskt dirigerad process, inte bara om en åklagarmyndighet som fått lagen om bakfoten.
Redan medan Cap Anamur väntade på att få lägga till uttalade de tyska och italienska inrikesministrarna vid en gemensam presskonferens att det nu ”gällde att förhindra ett farligt prejudikat” (Die Taz 17 december 2007). Italiens inrikesminister sa i samma veva till det italienska parlamentet att ”De är illegala immigranter utan rätt till humanitär hjälp” (Independent 24 juni 2004) Och överåklagaren i Agrigento, där rättegångarna hålls, uttalade i november förra året att man ”av rättsliga och politiska skäl är tvungen att förhindra att sådana handlingar upprepas, även när de utförs med ädla motiv. Annars riskerar vi att släppa in trojanska hästar, med vilka tusentals människor skulle kunna komma hit.” (ARD 26 november 2006).
Det är avslöjande kommentarer. För en gångs skull ligger rädslan för migration i så öppen dager att den faktiskt överensstämmer med de rika ländernas försök att med vilka metoder som helst hålla jordens fördömda borta.
På så vis står omvänt också den europeiska migrationspolitiken nu inför rätta i Italien, avklädd sin retoriska fernissa.
Och luften blev champagne
Den 6 oktober 2005 stormade 1500 personer taggtrådsstängslen kring de spanska enklaverna i Marocko, Ceuta och Melilla. Det var det tredje stora försöket att korsa gränsen på några få veckor under vilka 14 personer dödades. De trampades ner eller sköts av gränsvakter. Sen byggdes stängslen dubbelt så höga.
Kontrasten mot de glädjescener som utspelades då folkmassorna stormade gränsövergången vid Bornholmer Strasse i Berlin 16 år tidigare kunde knappast varit större.
”Själva luftens kemiska sammansättning förändrades och omvandlades till champagne” skriver till exempel den brittiske historikern Frederick Taylor i ”Berlinmuren”, där han med bygget av ”den antifascistiska skyddsvallen” 1961 i centrum skissar DDR:s historia, eller i alla fall de ledande manliga politikernas.
Taylor skriver en faktatät mainstreamhistoria, där Västmakterna är mesiga (utom Thatcher och Reagan) men goda. Ryssarna och småstalinisterna i DDR är brutalt effektiva och illsluga. Och Berlinborna är ädla offer, ständigt hotade av Walter Ulbrichts nya ränker och rädda att bli övergivna av USA.
Hans verkliga hjältar är de organisationer som med tunnlar och falska pass smugglade ut hundratals människor ur den stängda staden. (DDR-regimen brännmärkte dem förstås, med ett ordval som är helt nutida, som människohandlare.)
Och så förstås, alla de människor som plötsligt slutade vara rädda och gick ut en novembernatt och sprängde en järnridå.
Taylors bok får mig att tänka på vår tids murar. Hade afrikanerna i Marocko varit östtyskar hade de nog hyllats. Nu möttes de med kulor.
För i samma ögonblick Östblocket föll samman vreds den viktiga gränsdragningen i världen ett kvarts varv. Konfliktlinjen går nu mellan Nord och Syd, dit också östeuropéer och sovjetmedborgare ofta räknas. Så snart muren föll förvandlades de till en hotande hord av ”rysk maffia”, ”polska rörmokare” och ”sociala turister”.
USA:s 300 mil långa gräns mot Mexiko har länge varit befäst i sina delar. Nu ska staketet, som eufemismen lyder, byggas ut längs nästan halva gränsen och klyva Universty of Texas liksom flera indianstammars marker.
Den israeliska muren runt Gaza från 1994 kompletteras med det monstruösa murbygget på Västbanken och skapar i praktiken två enorma fängelser för 3,7 miljoner palestinier.
EU har betalt stängslen i Ceuta och Melilla, och låter kanonbåtar patrullera Medelhavet. Vi betalar också länderna i norra Afrika för att de ska hindra migranterna att ens nå fram till gränsen.
Indien har inte bara dragit en barriär genom Kashmir, för att stoppa separatisterna, utan också en mot det ännu fattigare Bangladesh. I Ryssland talas om en mur mot Tjetjenien.
Det verkar som om den slutsats våra makthavare dragit av Berlinmuren är att det är enkelt och effektivt att bygga murar – bara retoriken bakom är den rätta.
Skälen som anges är nästan alltid desamma. Att utstänga terrorister – verkliga eller inbillade. Att stoppa droghandeln. Och att hindra fattiga migranter.
Dessa motiv glider ofta ihop, gränserna mellan droger, migration och terrorism löses upp och murarnas funktion blir inte bara att separera oss från dem, utan också att konstruera detta vi och de, så att de som befinner sig på fel sida närmast definitionsmässigt är hotfulla. Murarna skapar barbarer av människor som i själva verket bara fullföljer en ofullständig globalisering. Kapitalet har befriats från sina nationella bojor medan människorna fortfarande är fångna i staterna, förbjudna att följa efter jobben. Samtidigt sprider tv, radio och internet kunskap om välståndet. Vår tids RIAS – den amerikanska propagandaradion i Berlin - sänder globalt.
Det konstiga är därför inte att det skapas ett migrationstryck, utan att det inte är starkare; bara en liten rännil av jordens fördömda söker sig till Nord. Kanske tyder det på att det krävs ganska lite för att man ska vilja stanna där man är: lite fler jobb, ett skolbygge, något som ger hopp om en framtid.
Nej, våra politiker är inga Walter Ulbrichtar och Erich Honeckar.
De stängde inne. Vi stänger ute.
Jag vet inte vilket som är värst, men räknar man döda är vår tids murar ohyggliga. Det är inte fint att göra sådana jämförelser. Våra murar är något helt annat än kommunisternas. De är ju demokratiska.
Men den tyska åklagarmyndigheten räknar med 86 döda vid Berlinmuren, som direkt följd av våldshandlingar. Andra, som då tar med till exempel drunkningar, avrättningar och hjärtinfarkter, kommer som mest upp till 238 personer. Längs hela gränsen dog mer än 1000.
Mer än dubbelt så många dog när de försökte ta sig över gränsen mellan USA och Mexiko bara under åren 1998-2004, vanligtvis av drunkning eller uttorkning. Några blev skjutna av gränspolisen.
Det antirasistiska nätverket UNITED har dokumenterat hur 8855 personer dött när de försökt ta sig in i EU sedan 1993. De har bland annat drunknat, kvävts i containrar, omkommit i bilolyckor, skjutits av gränspatruller och tagit livet av sig på asylcentren.
Och kanske är den viktigaste slutsatsen från Berlin inte hur enkelt murar kan byggas, utan hur enkelt de kan raseras. Som Taylor skriver: ”Berlinmuren revs som den tillkom: under loppet av en enda natt.” Och luften blev champagne.
Berlinmuren
FREDERICK TAYLOR
Övers. Ulf Gyllenhak
Forum
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Kontrasten mot de glädjescener som utspelades då folkmassorna stormade gränsövergången vid Bornholmer Strasse i Berlin 16 år tidigare kunde knappast varit större.
”Själva luftens kemiska sammansättning förändrades och omvandlades till champagne” skriver till exempel den brittiske historikern Frederick Taylor i ”Berlinmuren”, där han med bygget av ”den antifascistiska skyddsvallen” 1961 i centrum skissar DDR:s historia, eller i alla fall de ledande manliga politikernas.
Taylor skriver en faktatät mainstreamhistoria, där Västmakterna är mesiga (utom Thatcher och Reagan) men goda. Ryssarna och småstalinisterna i DDR är brutalt effektiva och illsluga. Och Berlinborna är ädla offer, ständigt hotade av Walter Ulbrichts nya ränker och rädda att bli övergivna av USA.
Hans verkliga hjältar är de organisationer som med tunnlar och falska pass smugglade ut hundratals människor ur den stängda staden. (DDR-regimen brännmärkte dem förstås, med ett ordval som är helt nutida, som människohandlare.)
Och så förstås, alla de människor som plötsligt slutade vara rädda och gick ut en novembernatt och sprängde en järnridå.
Taylors bok får mig att tänka på vår tids murar. Hade afrikanerna i Marocko varit östtyskar hade de nog hyllats. Nu möttes de med kulor.
För i samma ögonblick Östblocket föll samman vreds den viktiga gränsdragningen i världen ett kvarts varv. Konfliktlinjen går nu mellan Nord och Syd, dit också östeuropéer och sovjetmedborgare ofta räknas. Så snart muren föll förvandlades de till en hotande hord av ”rysk maffia”, ”polska rörmokare” och ”sociala turister”.
USA:s 300 mil långa gräns mot Mexiko har länge varit befäst i sina delar. Nu ska staketet, som eufemismen lyder, byggas ut längs nästan halva gränsen och klyva Universty of Texas liksom flera indianstammars marker.
Den israeliska muren runt Gaza från 1994 kompletteras med det monstruösa murbygget på Västbanken och skapar i praktiken två enorma fängelser för 3,7 miljoner palestinier.
EU har betalt stängslen i Ceuta och Melilla, och låter kanonbåtar patrullera Medelhavet. Vi betalar också länderna i norra Afrika för att de ska hindra migranterna att ens nå fram till gränsen.
Indien har inte bara dragit en barriär genom Kashmir, för att stoppa separatisterna, utan också en mot det ännu fattigare Bangladesh. I Ryssland talas om en mur mot Tjetjenien.
Det verkar som om den slutsats våra makthavare dragit av Berlinmuren är att det är enkelt och effektivt att bygga murar – bara retoriken bakom är den rätta.
Skälen som anges är nästan alltid desamma. Att utstänga terrorister – verkliga eller inbillade. Att stoppa droghandeln. Och att hindra fattiga migranter.
Dessa motiv glider ofta ihop, gränserna mellan droger, migration och terrorism löses upp och murarnas funktion blir inte bara att separera oss från dem, utan också att konstruera detta vi och de, så att de som befinner sig på fel sida närmast definitionsmässigt är hotfulla. Murarna skapar barbarer av människor som i själva verket bara fullföljer en ofullständig globalisering. Kapitalet har befriats från sina nationella bojor medan människorna fortfarande är fångna i staterna, förbjudna att följa efter jobben. Samtidigt sprider tv, radio och internet kunskap om välståndet. Vår tids RIAS – den amerikanska propagandaradion i Berlin - sänder globalt.
Det konstiga är därför inte att det skapas ett migrationstryck, utan att det inte är starkare; bara en liten rännil av jordens fördömda söker sig till Nord. Kanske tyder det på att det krävs ganska lite för att man ska vilja stanna där man är: lite fler jobb, ett skolbygge, något som ger hopp om en framtid.
Nej, våra politiker är inga Walter Ulbrichtar och Erich Honeckar.
De stängde inne. Vi stänger ute.
Jag vet inte vilket som är värst, men räknar man döda är vår tids murar ohyggliga. Det är inte fint att göra sådana jämförelser. Våra murar är något helt annat än kommunisternas. De är ju demokratiska.
Men den tyska åklagarmyndigheten räknar med 86 döda vid Berlinmuren, som direkt följd av våldshandlingar. Andra, som då tar med till exempel drunkningar, avrättningar och hjärtinfarkter, kommer som mest upp till 238 personer. Längs hela gränsen dog mer än 1000.
Mer än dubbelt så många dog när de försökte ta sig över gränsen mellan USA och Mexiko bara under åren 1998-2004, vanligtvis av drunkning eller uttorkning. Några blev skjutna av gränspolisen.
Det antirasistiska nätverket UNITED har dokumenterat hur 8855 personer dött när de försökt ta sig in i EU sedan 1993. De har bland annat drunknat, kvävts i containrar, omkommit i bilolyckor, skjutits av gränspatruller och tagit livet av sig på asylcentren.
Och kanske är den viktigaste slutsatsen från Berlin inte hur enkelt murar kan byggas, utan hur enkelt de kan raseras. Som Taylor skriver: ”Berlinmuren revs som den tillkom: under loppet av en enda natt.” Och luften blev champagne.
Berlinmuren
FREDERICK TAYLOR
Övers. Ulf Gyllenhak
Forum
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Kolonialismens kanonmat
Jeepen stoppas av beväpnade och maskerade män. De tre västerlänningarna, två män och en kvinna, tvingas ut. Knäböjande på en leråker avkrävs de papper, sedan pengar. Kvinnan protesterar. Hon förs bort och avrättas.
Det är den dramatiska höjdpunkten i överlevnadsträningen som det brittiska säkerhetsbolaget AKE säljer till affärsmän, journalister och byråkrater som ska skickas till världens krigszoner.
Den österrikiske konstnären Oliver Ressler skildrar kursen i sin film ”The fittest survive”, de mest lämpade överlever.
Men de sju kursdeltagarna verkar högst olämpliga att placera i en krigszon: medelålders britter som mest ser ut som de skulle på svamptur i sina vita fritidsbyxor, sjalar och gummistövlar och som vrider och vänder på kompasser, sjabblar med bandage och springer åt fel håll när de blir beskjutna.
De må vara giriga entreprenörer och ärelystna journalister, men de är också nykolonisationens kanonmat. Det är kanske filmens viktigaste poäng.
Vid ett tillfälle blinkar de genialt trippeltydiga orden ”Surviving Capitalism” förbi och vrider dokumentären till kommentar. Om det syftar på att ”så här överlever kapitalismen”, eller ”att överleva kapitalismen” eller helt enkelt ”överlevnadskapitalism” kan man välja själv.
I övrigt är filmen okommenterad. Vi slipper förnumstiga siffror över hur mycket AKE tjänar, vem som betalar för kurserna och hur de hänger ihop med den ekonomiska plundringen av länder som Irak eller Sierra Leone. Tillsammans med skakig handkamera, halvdåligt ljud och till synes godtyckliga klipp gör det att filmen inte bara känns som en dokumentation av en utbildning. Den tar oss nästan med in i en krigszon och det är bara att erkänna: att se låtsaskrig bland bräkande får på walesiska kullar kan vara mer obehagligt än att se tv-nyheternas verkliga krig i tredje världen.
Oliver Ressler
THE FITTEST SURVIVE
(23 minuter)
Kalmar Konstmuseum
Till 30 december
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
"Man kan inte slå NPD från Berlin eller via tv:n"
Återuppliva det lokala partiarbetet. Det är det bästa sättet att mota tillbaka den tyska extremhögern.
Det är journalisten Astrid Geislers råd till de demokratiska partierna.
- Man kan inte slå NPD från Berlin eller via tv:n, säger hon.
Astrid Geisler har bevakat den tyska extremhögern i tre år som reporter för den rödgröna dagstidningen TAZ i Berlin. För sitt reportage ”Det glömda landet?” om NPD:s framgångar i Mecklenburg-Vorpommern fick hon tidigare i år Theodor Wolffpriset. Eftersom hon inte vill exponera sig för de högerextrema grupperna mer än nödvändigt vill hon inte vara med på bild. Men hon berättar gärna och hennes dom över de demokratiska partierna är hård: istället för att ta itu med det träiga lokalpolitiska arbetet förfasar de sig på avstånd.
- Om invandrare blir misshandlade eller om någon från NPD säger något förfärligt, så utbryter en hysterisk debatt, där de demokratiska partierna reagerar med bestörtning. Sen går det några veckor och så är det lugnt igen.
- Det är möjligt att detta faktiskt stärker NPD. Alla tycker att det är ett slags mediecirkus som drar igång. När de demokratiska partierna deltar i den tappar folk förtroendet.
Det gäller särskilt i det gamla Östtyskland. Här har nazianstrukna partier vunnit stora valframgångar de senaste åren. I delstatsparlamenten i Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen har NPD 6 respektive 8 mandat och i Brandenburg har det högerextrema DVU 6 mandat.
Där är arbetslösheten dubbelt så hög som i väst. Fattigdomen – och missnöjet - har brett ut sig.
- Med återföreningen fick öst marknadsekonomi och demokrati samtidigt. När man talar med NPD-väljare gör de ingen större skillnad på vad som är vad. Från marknadsekonomin tycker de inte har de inte vunnit särskilt mycket. Och inte från demokratin heller.
- Folk i öst skräms inte heller lika lätt av de högerradikala partiernas systemkritik. Många tänker att det inte kan bli så mycket värre än det redan är.
Det vet NPD att utnyttja. Deras ledare kommer för det mesta från västra Tyskland, men är aktiva i det gamla öst. Det är här de har bäst chanser, särskilt med sin nya moderna image.
- I sina hjärtan tycker många NPD-are fortfarande att Hitler var en fantastisk politiker. Men de vet att ingen arbetslös i östra Tyskland röstar på dem av det skälet.
Därför refererar de inte längre till nazismen, utan pratar om arbetslöshet, kommunalpolitik och vardagsbekymmer istället.
Till sin hjälp har NPD de nazistiska så kallade ”fria kamratskapen” (Freie Kameradschaften).
- Förhållandet mellan naziscenen och NPD är idag hjärtligt och innerligt. Särskilt jämfört med för några år sedan, då NPD försökte avgränsa sig. I vissa delstater kan man nu överhuvudtaget inte skilja på kamratskapen och NPD.
De behöver varandra. Kamratskapen utgör kärnväljarna och är NPD:s aktivister, som driver partiets kampanjer, affischerar, och talar med folk. Och NPD kan erbjuda platser i de politiska församlingarna.
Också kamratskapen har moderniserat sin framtoning och driver nu kampanjer kring frågor som är viktiga för medborgarna, till exempel för bättre boendemiljö, läxhjälp åt skolelever, eller olika miljöfrågor.
- De vill inte längre bara sitta i världshusens inrökta bakrum och teoretisera.
Även om NPD främst försöker tala till arbetslösa och socialt frustrerade är det verkligen inget intresseparti bara för arbetslösa, understryker Geisler. Tvärtom får de också stöd från en medelklass som fruktar att förlora sin sociala position.
- Sen spelar de självklart på aversioner mot utlänningar. Det verkar finnas ett anti-proportionellt förhållande mellan andel utlänningar och främlingsfientliga stämningar. Det finns platser där de utrikes födda bara utgör en eller två procent, men där människor ändå använder dem som syndabockar.
Särskilt starkt mobiliserar partiet mot den så kallade Hartz IV-reformen, en sammanslagning av socialbidrag och a-kassa, som kraftigt försämrat levandsvillkoren för många arbetslösa.
Oppositionen mot Hartz IV är annars svag. Både kristdemokrater och socialdemokrater står bakom reformen. Kritiken från fackföreningsrörelsen har bara långsamt vuxit.
Vänsterpartiet Die Linke agiterar hådast. Men eftersom de sitter i flera delstatsregeringar och där tvingas genomföra Hartz IV, så blir de mindre trovärdiga.
Skulle en mer radikal vänster vara lösningen?
- Det finns sociala problem som vänstern och socialdemokratin har brytt sig för lite om. Men att ENBART bedriva en mer radikal politik räcker inte för att mota tillbaka NPD. Det har inte bara med fattigdom att göra. Det finns ju regioner både i väst och i öst där arbetslösheten är skyhög, men där NPD inte existerar.
Nej, det handlar först och främst om att vara på plats.
- I vissa byar har NPD fått nästan 40 procent. Där finns socialdemokaterna överhuvudtaget inte. Och Die Linke, som förr var starka, har förvandlats till en seniorförening för de döende.
Det enda som finns är NPD och de fria kamratskapen. De dominerar den sociala och politika scenen totalt.
- Det är på sådana platser som de demokratiska partierna måste återetablera sig - även om det innebär att de blir förolämpade av befolkningen, för det kommer de att bli – i alla fall i början.
Det gäller inte bara de politiska partierna. Där det överhuvudtaget finns ett levande civilsamhälle har NPD svårt att vinna stöd. Det kan handla om att ungdomsorganisationer, sportföreningar eller om organisering av arbetslösa. I alla sådan sammanhang kan demokratiarbete bedrivas. Men så är det inte på de östtyska småorterna, berättar Astrid Geisler. I den lilla Hansastaden Anklam, till exempel, köpte NPD för en tid sedan en före detta stormarknad mitt i centrum. Planen är att öppna ett bibliotek.
Nästan inga protester hördes.
Så ser en normalisering ut. Eller kanske bara uppgivenhet.
FAKTA/Den tyska extremhögern
Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD)
Grundat:1964
Ordförande: Udo Voigt
Medlemmar: 7000
Tidning: Deutches Stimme, månadstidning, upplaga 21000
Sidoorganisationer: Junge nationaldemokraten, Natonaldemokratischer Hochschulbund
Bästa valresultat: delstatsval Sachsen 2004: 9,2% och Mecklenburg-Vorpommern 2006: 7,3%
Bästa valresultat nationellt i modern tid: 1,6%, 2005
Deutsche Volksunion (DVU)
Grundat 1987
Ordförande: Gerhard Frey
Medlemmar 8500
Tidning National-Zeitung/Deutsche Wochen-Zeitung, veckotidning, upplaga 40 000.
Bästa valresultat:delstatsval Sachsen-Anhalt 1998: 12,9%, och Brandenburg 2004: 6,1%
Bästa valresultat nationellt: 1,2%, 1998
Die Republikaner (REP)
Grundat: 1983
Ordförande: Rolf Schlierer
Medlemmar: 6000
Bästa valresultat: delstatsval Badem-Württemberg 1992:10,9%, 1996:9,1%.
Bästa nationella valresultat: 2,1% 1990
Källa: Författningsskyddet 2006, offentlig valstatistik
FAKTA/Partiförbud
I Tyskland är öppet nazistiska partier och organisationer förbjudna. Efter ett antal våldsdåd med högerextrema förtecken beslutade den tyska regeringen 2001 att låta författningsdomstolen pröva om det var möjligt att därför förbjuda NPD.
Någon prövning blev aldrig av. Det visade sig att den tyska säkerhetspolisen, författningsskyddet, hade alltför många egna agenter och uppgiftslämnare i NPD – också på framträdande poster. Eftersom dessa agenter – staten själv - själva bidrog till att skapa NPD:s politik, är det orimligt att pröva frågan, resonerade domstolen.
Risken med att dra tillbaka agenterna och därefter förbjuda NPD är att staten då mister den insyn man har.
Ett partiförbud drivs idag av bland annat socialdemokraterna.
ARTKELN TIDIGARE PUBLICERAD I EXPO.
Det är journalisten Astrid Geislers råd till de demokratiska partierna.
- Man kan inte slå NPD från Berlin eller via tv:n, säger hon.
Astrid Geisler har bevakat den tyska extremhögern i tre år som reporter för den rödgröna dagstidningen TAZ i Berlin. För sitt reportage ”Det glömda landet?” om NPD:s framgångar i Mecklenburg-Vorpommern fick hon tidigare i år Theodor Wolffpriset. Eftersom hon inte vill exponera sig för de högerextrema grupperna mer än nödvändigt vill hon inte vara med på bild. Men hon berättar gärna och hennes dom över de demokratiska partierna är hård: istället för att ta itu med det träiga lokalpolitiska arbetet förfasar de sig på avstånd.
- Om invandrare blir misshandlade eller om någon från NPD säger något förfärligt, så utbryter en hysterisk debatt, där de demokratiska partierna reagerar med bestörtning. Sen går det några veckor och så är det lugnt igen.
- Det är möjligt att detta faktiskt stärker NPD. Alla tycker att det är ett slags mediecirkus som drar igång. När de demokratiska partierna deltar i den tappar folk förtroendet.
Det gäller särskilt i det gamla Östtyskland. Här har nazianstrukna partier vunnit stora valframgångar de senaste åren. I delstatsparlamenten i Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen har NPD 6 respektive 8 mandat och i Brandenburg har det högerextrema DVU 6 mandat.
Där är arbetslösheten dubbelt så hög som i väst. Fattigdomen – och missnöjet - har brett ut sig.
- Med återföreningen fick öst marknadsekonomi och demokrati samtidigt. När man talar med NPD-väljare gör de ingen större skillnad på vad som är vad. Från marknadsekonomin tycker de inte har de inte vunnit särskilt mycket. Och inte från demokratin heller.
- Folk i öst skräms inte heller lika lätt av de högerradikala partiernas systemkritik. Många tänker att det inte kan bli så mycket värre än det redan är.
Det vet NPD att utnyttja. Deras ledare kommer för det mesta från västra Tyskland, men är aktiva i det gamla öst. Det är här de har bäst chanser, särskilt med sin nya moderna image.
- I sina hjärtan tycker många NPD-are fortfarande att Hitler var en fantastisk politiker. Men de vet att ingen arbetslös i östra Tyskland röstar på dem av det skälet.
Därför refererar de inte längre till nazismen, utan pratar om arbetslöshet, kommunalpolitik och vardagsbekymmer istället.
Till sin hjälp har NPD de nazistiska så kallade ”fria kamratskapen” (Freie Kameradschaften).
- Förhållandet mellan naziscenen och NPD är idag hjärtligt och innerligt. Särskilt jämfört med för några år sedan, då NPD försökte avgränsa sig. I vissa delstater kan man nu överhuvudtaget inte skilja på kamratskapen och NPD.
De behöver varandra. Kamratskapen utgör kärnväljarna och är NPD:s aktivister, som driver partiets kampanjer, affischerar, och talar med folk. Och NPD kan erbjuda platser i de politiska församlingarna.
Också kamratskapen har moderniserat sin framtoning och driver nu kampanjer kring frågor som är viktiga för medborgarna, till exempel för bättre boendemiljö, läxhjälp åt skolelever, eller olika miljöfrågor.
- De vill inte längre bara sitta i världshusens inrökta bakrum och teoretisera.
Även om NPD främst försöker tala till arbetslösa och socialt frustrerade är det verkligen inget intresseparti bara för arbetslösa, understryker Geisler. Tvärtom får de också stöd från en medelklass som fruktar att förlora sin sociala position.
- Sen spelar de självklart på aversioner mot utlänningar. Det verkar finnas ett anti-proportionellt förhållande mellan andel utlänningar och främlingsfientliga stämningar. Det finns platser där de utrikes födda bara utgör en eller två procent, men där människor ändå använder dem som syndabockar.
Särskilt starkt mobiliserar partiet mot den så kallade Hartz IV-reformen, en sammanslagning av socialbidrag och a-kassa, som kraftigt försämrat levandsvillkoren för många arbetslösa.
Oppositionen mot Hartz IV är annars svag. Både kristdemokrater och socialdemokrater står bakom reformen. Kritiken från fackföreningsrörelsen har bara långsamt vuxit.
Vänsterpartiet Die Linke agiterar hådast. Men eftersom de sitter i flera delstatsregeringar och där tvingas genomföra Hartz IV, så blir de mindre trovärdiga.
Skulle en mer radikal vänster vara lösningen?
- Det finns sociala problem som vänstern och socialdemokratin har brytt sig för lite om. Men att ENBART bedriva en mer radikal politik räcker inte för att mota tillbaka NPD. Det har inte bara med fattigdom att göra. Det finns ju regioner både i väst och i öst där arbetslösheten är skyhög, men där NPD inte existerar.
Nej, det handlar först och främst om att vara på plats.
- I vissa byar har NPD fått nästan 40 procent. Där finns socialdemokaterna överhuvudtaget inte. Och Die Linke, som förr var starka, har förvandlats till en seniorförening för de döende.
Det enda som finns är NPD och de fria kamratskapen. De dominerar den sociala och politika scenen totalt.
- Det är på sådana platser som de demokratiska partierna måste återetablera sig - även om det innebär att de blir förolämpade av befolkningen, för det kommer de att bli – i alla fall i början.
Det gäller inte bara de politiska partierna. Där det överhuvudtaget finns ett levande civilsamhälle har NPD svårt att vinna stöd. Det kan handla om att ungdomsorganisationer, sportföreningar eller om organisering av arbetslösa. I alla sådan sammanhang kan demokratiarbete bedrivas. Men så är det inte på de östtyska småorterna, berättar Astrid Geisler. I den lilla Hansastaden Anklam, till exempel, köpte NPD för en tid sedan en före detta stormarknad mitt i centrum. Planen är att öppna ett bibliotek.
Nästan inga protester hördes.
Så ser en normalisering ut. Eller kanske bara uppgivenhet.
FAKTA/Den tyska extremhögern
Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD)
Grundat:1964
Ordförande: Udo Voigt
Medlemmar: 7000
Tidning: Deutches Stimme, månadstidning, upplaga 21000
Sidoorganisationer: Junge nationaldemokraten, Natonaldemokratischer Hochschulbund
Bästa valresultat: delstatsval Sachsen 2004: 9,2% och Mecklenburg-Vorpommern 2006: 7,3%
Bästa valresultat nationellt i modern tid: 1,6%, 2005
Deutsche Volksunion (DVU)
Grundat 1987
Ordförande: Gerhard Frey
Medlemmar 8500
Tidning National-Zeitung/Deutsche Wochen-Zeitung, veckotidning, upplaga 40 000.
Bästa valresultat:delstatsval Sachsen-Anhalt 1998: 12,9%, och Brandenburg 2004: 6,1%
Bästa valresultat nationellt: 1,2%, 1998
Die Republikaner (REP)
Grundat: 1983
Ordförande: Rolf Schlierer
Medlemmar: 6000
Bästa valresultat: delstatsval Badem-Württemberg 1992:10,9%, 1996:9,1%.
Bästa nationella valresultat: 2,1% 1990
Källa: Författningsskyddet 2006, offentlig valstatistik
FAKTA/Partiförbud
I Tyskland är öppet nazistiska partier och organisationer förbjudna. Efter ett antal våldsdåd med högerextrema förtecken beslutade den tyska regeringen 2001 att låta författningsdomstolen pröva om det var möjligt att därför förbjuda NPD.
Någon prövning blev aldrig av. Det visade sig att den tyska säkerhetspolisen, författningsskyddet, hade alltför många egna agenter och uppgiftslämnare i NPD – också på framträdande poster. Eftersom dessa agenter – staten själv - själva bidrog till att skapa NPD:s politik, är det orimligt att pröva frågan, resonerade domstolen.
Risken med att dra tillbaka agenterna och därefter förbjuda NPD är att staten då mister den insyn man har.
Ett partiförbud drivs idag av bland annat socialdemokraterna.
ARTKELN TIDIGARE PUBLICERAD I EXPO.
Prata ekonomi och välfärd
När Mona Sahlin valdes till s-ordförande blev sverigedemokraternas Jimmie Åkesson glad. ”Med Mona Sahlin istället för Göran Persson vid rodret kommer socialdemokraterna inte längre att kunna spela på en image av falsk traditionalism, lantlighet och folkhemsnostalgi. Det faktum att socialdemokraterna är ett kulturradikalt, mångkulturalistiskt och samhällsupplösande parti kommer att bli uppenbart för hela väljarkåren...” skrev han i ett pressmeddelande och lovade att sd nu skulle intensifiera kampen om s-väljarna.
Han vet vad han gör. Åkesson ingår i en internationell rörelse av radikala högerpartier med årtionden av erfarenheter.
I Frp-koden tar den norske journalisten Magnus E. Marsdal Fremskrittspartiets förvandling från ett litet nyliberalt skattesänkarparti till Norges största högerparti som utgångspunkt för att förklara genomslaget.
Vägen har gått genom arbetarklassen. Grundtesen är att det finns ett stort glapp mellan en mer kulturradikal elit i Oslo och många arbetarväljare. De lever olika - och tycker olika. Frp:s väljare är ofta radikala i socioekonomiska frågor, men konservativa i ”värdefrågor” som jämställdhet, invandring och miljö. Oslo-eliten är dess motsats. Genom att utmåla socialdemokratins ledare som snobbiga elitister, som bryr sig mer om flyktingar och jämställdhet, än om nedlagda industrier och bra sjukvård, kan Frp ta över vänsterns roll som försvarare av de små människorna - eller snarare de norskfödda arbetarmännen - mot överheten. Så förvandlas, i retoriken, majoriteten till en undanskuffad grupp, hotad av kvinnor, invandrare och karriärsossar.
Det är precis vad Jimmie Åkesson försöker göra i sitt pressmeddelande.
Retoriken kan gå hem, därför att den inte helt är gripen ur luften. Den intensifierade internationella konkurrensen och de nyliberala normernas genomslag har minskat utrymmet för nationell omfördelningspolitik. När de etablerade partierna är ense om budgetdisciplin, tillfälliga anställningar och privatiseringar kan den traditionella höger-vänsterskalan ersättas av en ny uppdelning mellan kulturradikaler och konservativa.
Lite förenklat har många arbetare tidigare röstat vänster TROTS att de inte delar vänsterns hållning i värdefrågor, bara därför att de vet att vänstern försvarat deras materiella intressen. Om den inte gör det, går de åt höger.
Så är det, mestadels, fortfarande i Sverige. Jämfört med många andra länder är klassröstandet högt och ”värdefrågorna” har inte, som till exempel i Danmark, slagit ut de ekonomiska frågorna. Den svenske forskaren Jens Rydgren föreslår i ett paper att det i alla fall delvis kan bero på att 90-talskrisen innebar att arbetslöshet, välfärd och skatter hamnade högst på den politiska dagordningen. Därför har sd också 3 procent och inte 13.
Att som Åkesson reducera sd:s väljare till reserv-sossar är dock en kraftig förenkling. Valdata visar att det snarare är högersympatisörer än vänsterväljare som röstat brunt. Socialt finns en överrepresentation av arbetslösa, LO-anslutna, studenter, egna företagare och män.
Den mer komplexa bild som framträder ligger i linje med hur det ser ut i andra länder, där de högerpopulistiska partierna, vanligtvis bygger sitt stöd på två grupper: småföretagare, som står till höger i ekonomiska frågor, och arbetare, som oftast står mer till vänster.
Det intressanta med detta är - om det nu stämmer - att det borde vara lätt att splittra partiet. Sd håller sig, precis som Fremskrittspartiet och delvis Front National, med en vänsterretorik samtidigt som deras program är klassisk högerpolitik. Sd vill bland annat privatisera mera, avskaffa förmögenhetsskatten, sänka fastighetsskatten och arbetsgivaravgifterna och försämra lagen om anställningsskydd.
Det finns skäl att vara lite misstänksam mot Marsdal, när han propagerar för att en vänster som vågade vara mer ekonomiskt radikal och mer ”folklig” skulle sopa mattan med Frp. Inte bara för att denne vänsterjournalist antagligen skulle ha velat se en mer radikal socialdemokrati alldeles oavsett om det hade funnits ett framgångsrikt Frp eller inte. Utan också därför att han tonar ner betydelsen av partiets främlingsfientlighet till förmån för folket-mot-eliten-modellen. Oxfordforskaren Elisabeth Ivarsflaten har jämfört valresultaten från sju olika länder, där högerradikala partier nått över fem procent. Hon har testat följande fyra hypoteser vad som fått väljare att rösta på till exempel Front National, Dansk Folkeparti och Vlaams Blok: 1) missnöje med landets ekonomi 2) misstro mot det politiska etablissemanget, 3) att man ogillar miljöanpassningen av samhället, och slutligen, 4) missnöje med migrationspolitiken.
Endast migrationspolitiken håller i alla länder. En förutsättning för att ett högerradikalt parti ska bli framgångsrikt är därför antagligen att det kan kanalisera missnöjet med migrationspolitiken bättre än de etablerade partierna.
Detsamma gällen nog sd. Vallokalundersökningen visar att den fråga som sd:s väljare tyckte var allra viktigast var just flyktingar/invandring.
Även om dessa data ändrar bilden av sd-väljarnas motiv en del, så blir uppgiften för motståndarna densamma: att inte förskjuta debatten till invandrings- och integrationspolitik - i de frågorna har sd enligt Integrationsbarometern ett potentiellt stöd på omkring 24 procent - utan istället låta ekonomi och välfärd dominera den politiska kampen.
Om de etablerade partierna alltså vinner kollektivt på att inte spela på sd:s planhalva, så kan det ändå vara lockande för ett enskilt parti att försöka attrahera de främlingsfientliga väljarna särkskilt om man är ensam om det.
Folkpartiet har redan börjat. Men eftersom fp sluter upp kring arbetskraftsinvandring kan och vill de inte propagera för minskad invandring. Istället gör de sina utspel inom integrationspolitiken. Förslaget om språktest inför valet 2002 gav ett snabbt skutt i opinionssiffrorna och sedan dess har en rad idéer med försiktigt främlingsfientlig eller nationalistisk touch luftats, oftare av enskilda politiker än av partiet: gynundersökning för barn till invandrare i syfte att stoppa könsstympnig, slöjförbud, litteraturkanon och förbud för elever att tala hemspråk i skolan för att bara nämna några.
Elisabet Ivarsflaten tar just folkpartiets språktest som exempel på hur ett parti med en anständig historia kan lansera sådana idéer utan att riskera rasiststämpeln. Deras historia blir till ett slags sköld , menar hon. De kan svårligen misstänkas för att vara främlingsfientliga och är därför friare att faktiskt vara det.
Sköldteorin grundas i att de flesta människor inte vill förknippas med rasism och därför måste motivera sin röst på ett främlingsfientligt parti med något annat: Jag röstar på dem, därför att de alltid stått för lokaldemokrati/en bra skattepolitik/bra välfärd, och så vidare.
Att framgångsrika främlingsfientliga partier behöver en sköld av anständig historia är också anledningen till att Ivarsflaten tvivlar på att sd kommer att ta sig in i riksdagen - trots en välfylld partikassa och att de släpps fram i medierna. Hon har studerat alla de europeiska radikala högerpartierna. Av 41 partier har 34 misslyckats med att ta sig in i parlamenten. De har alla bildats främst för att bekämpa invandringen och därför saknat en sköld. Av de sju som lyckats däremot har alla, utom Front National, haft en. De har till exempel, som Fremskrittspartiet och Dansk folkeparti en gång främst varit skattesänkarpartier.
Sd:s historiska kopplingar till den rasistiska kampanjorganisationen BSS och nazistiska grupper innebär att de saknar sköld. Det är därför bara om de lyckas med tricket att mobilisera på främlingsfientlighet och samtidigt dölja just detta, som de kan nå riksdagen 2010.
Om Ivarsflaten får rätt, betyder det att det stora hotet mot ett civiliserat, humanistiskt Sverige - på riksplanet - kanske inte kommer från Jimmie Åkesson, utan snarare från partier med en mer anständig historia, som lockas att överta deras väljare genom att delvis överta deras politik.
Källor
Magnus E Marsdal ”Frp-koden. Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess” Forlaget Manifest 2007
Sverigedemokraternas handlingsprogram
SVT:s vallokalundersökning 2006
Elisabeth Ivarsflaten ”What Unites Right-Wing Populists in Western Europe? Re-examining grievance mobilization models in seven successful cases.” University of Oxford.
Elisabeth Ivarsflaten ”Reputational Shields:Why Most Anti-Immigrant Parties Failed in Western Europe, 1980-2005.” University of Oxford.
Jens Rydgren ”Radical Right-wing Populism in Sweden and Denmark” The Centre for the Study of European Politics and Society Papers.
Integrationsbarometern 2007
ARTIKELN NÅGOT KORTAD TIDIGARE PUBLICERAD I LO-TIDNINGEN
Han vet vad han gör. Åkesson ingår i en internationell rörelse av radikala högerpartier med årtionden av erfarenheter.
I Frp-koden tar den norske journalisten Magnus E. Marsdal Fremskrittspartiets förvandling från ett litet nyliberalt skattesänkarparti till Norges största högerparti som utgångspunkt för att förklara genomslaget.
Vägen har gått genom arbetarklassen. Grundtesen är att det finns ett stort glapp mellan en mer kulturradikal elit i Oslo och många arbetarväljare. De lever olika - och tycker olika. Frp:s väljare är ofta radikala i socioekonomiska frågor, men konservativa i ”värdefrågor” som jämställdhet, invandring och miljö. Oslo-eliten är dess motsats. Genom att utmåla socialdemokratins ledare som snobbiga elitister, som bryr sig mer om flyktingar och jämställdhet, än om nedlagda industrier och bra sjukvård, kan Frp ta över vänsterns roll som försvarare av de små människorna - eller snarare de norskfödda arbetarmännen - mot överheten. Så förvandlas, i retoriken, majoriteten till en undanskuffad grupp, hotad av kvinnor, invandrare och karriärsossar.
Det är precis vad Jimmie Åkesson försöker göra i sitt pressmeddelande.
Retoriken kan gå hem, därför att den inte helt är gripen ur luften. Den intensifierade internationella konkurrensen och de nyliberala normernas genomslag har minskat utrymmet för nationell omfördelningspolitik. När de etablerade partierna är ense om budgetdisciplin, tillfälliga anställningar och privatiseringar kan den traditionella höger-vänsterskalan ersättas av en ny uppdelning mellan kulturradikaler och konservativa.
Lite förenklat har många arbetare tidigare röstat vänster TROTS att de inte delar vänsterns hållning i värdefrågor, bara därför att de vet att vänstern försvarat deras materiella intressen. Om den inte gör det, går de åt höger.
Så är det, mestadels, fortfarande i Sverige. Jämfört med många andra länder är klassröstandet högt och ”värdefrågorna” har inte, som till exempel i Danmark, slagit ut de ekonomiska frågorna. Den svenske forskaren Jens Rydgren föreslår i ett paper att det i alla fall delvis kan bero på att 90-talskrisen innebar att arbetslöshet, välfärd och skatter hamnade högst på den politiska dagordningen. Därför har sd också 3 procent och inte 13.
Att som Åkesson reducera sd:s väljare till reserv-sossar är dock en kraftig förenkling. Valdata visar att det snarare är högersympatisörer än vänsterväljare som röstat brunt. Socialt finns en överrepresentation av arbetslösa, LO-anslutna, studenter, egna företagare och män.
Den mer komplexa bild som framträder ligger i linje med hur det ser ut i andra länder, där de högerpopulistiska partierna, vanligtvis bygger sitt stöd på två grupper: småföretagare, som står till höger i ekonomiska frågor, och arbetare, som oftast står mer till vänster.
Det intressanta med detta är - om det nu stämmer - att det borde vara lätt att splittra partiet. Sd håller sig, precis som Fremskrittspartiet och delvis Front National, med en vänsterretorik samtidigt som deras program är klassisk högerpolitik. Sd vill bland annat privatisera mera, avskaffa förmögenhetsskatten, sänka fastighetsskatten och arbetsgivaravgifterna och försämra lagen om anställningsskydd.
Det finns skäl att vara lite misstänksam mot Marsdal, när han propagerar för att en vänster som vågade vara mer ekonomiskt radikal och mer ”folklig” skulle sopa mattan med Frp. Inte bara för att denne vänsterjournalist antagligen skulle ha velat se en mer radikal socialdemokrati alldeles oavsett om det hade funnits ett framgångsrikt Frp eller inte. Utan också därför att han tonar ner betydelsen av partiets främlingsfientlighet till förmån för folket-mot-eliten-modellen. Oxfordforskaren Elisabeth Ivarsflaten har jämfört valresultaten från sju olika länder, där högerradikala partier nått över fem procent. Hon har testat följande fyra hypoteser vad som fått väljare att rösta på till exempel Front National, Dansk Folkeparti och Vlaams Blok: 1) missnöje med landets ekonomi 2) misstro mot det politiska etablissemanget, 3) att man ogillar miljöanpassningen av samhället, och slutligen, 4) missnöje med migrationspolitiken.
Endast migrationspolitiken håller i alla länder. En förutsättning för att ett högerradikalt parti ska bli framgångsrikt är därför antagligen att det kan kanalisera missnöjet med migrationspolitiken bättre än de etablerade partierna.
Detsamma gällen nog sd. Vallokalundersökningen visar att den fråga som sd:s väljare tyckte var allra viktigast var just flyktingar/invandring.
Även om dessa data ändrar bilden av sd-väljarnas motiv en del, så blir uppgiften för motståndarna densamma: att inte förskjuta debatten till invandrings- och integrationspolitik - i de frågorna har sd enligt Integrationsbarometern ett potentiellt stöd på omkring 24 procent - utan istället låta ekonomi och välfärd dominera den politiska kampen.
Om de etablerade partierna alltså vinner kollektivt på att inte spela på sd:s planhalva, så kan det ändå vara lockande för ett enskilt parti att försöka attrahera de främlingsfientliga väljarna särkskilt om man är ensam om det.
Folkpartiet har redan börjat. Men eftersom fp sluter upp kring arbetskraftsinvandring kan och vill de inte propagera för minskad invandring. Istället gör de sina utspel inom integrationspolitiken. Förslaget om språktest inför valet 2002 gav ett snabbt skutt i opinionssiffrorna och sedan dess har en rad idéer med försiktigt främlingsfientlig eller nationalistisk touch luftats, oftare av enskilda politiker än av partiet: gynundersökning för barn till invandrare i syfte att stoppa könsstympnig, slöjförbud, litteraturkanon och förbud för elever att tala hemspråk i skolan för att bara nämna några.
Elisabet Ivarsflaten tar just folkpartiets språktest som exempel på hur ett parti med en anständig historia kan lansera sådana idéer utan att riskera rasiststämpeln. Deras historia blir till ett slags sköld , menar hon. De kan svårligen misstänkas för att vara främlingsfientliga och är därför friare att faktiskt vara det.
Sköldteorin grundas i att de flesta människor inte vill förknippas med rasism och därför måste motivera sin röst på ett främlingsfientligt parti med något annat: Jag röstar på dem, därför att de alltid stått för lokaldemokrati/en bra skattepolitik/bra välfärd, och så vidare.
Att framgångsrika främlingsfientliga partier behöver en sköld av anständig historia är också anledningen till att Ivarsflaten tvivlar på att sd kommer att ta sig in i riksdagen - trots en välfylld partikassa och att de släpps fram i medierna. Hon har studerat alla de europeiska radikala högerpartierna. Av 41 partier har 34 misslyckats med att ta sig in i parlamenten. De har alla bildats främst för att bekämpa invandringen och därför saknat en sköld. Av de sju som lyckats däremot har alla, utom Front National, haft en. De har till exempel, som Fremskrittspartiet och Dansk folkeparti en gång främst varit skattesänkarpartier.
Sd:s historiska kopplingar till den rasistiska kampanjorganisationen BSS och nazistiska grupper innebär att de saknar sköld. Det är därför bara om de lyckas med tricket att mobilisera på främlingsfientlighet och samtidigt dölja just detta, som de kan nå riksdagen 2010.
Om Ivarsflaten får rätt, betyder det att det stora hotet mot ett civiliserat, humanistiskt Sverige - på riksplanet - kanske inte kommer från Jimmie Åkesson, utan snarare från partier med en mer anständig historia, som lockas att överta deras väljare genom att delvis överta deras politik.
Källor
Magnus E Marsdal ”Frp-koden. Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess” Forlaget Manifest 2007
Sverigedemokraternas handlingsprogram
SVT:s vallokalundersökning 2006
Elisabeth Ivarsflaten ”What Unites Right-Wing Populists in Western Europe? Re-examining grievance mobilization models in seven successful cases.” University of Oxford.
Elisabeth Ivarsflaten ”Reputational Shields:Why Most Anti-Immigrant Parties Failed in Western Europe, 1980-2005.” University of Oxford.
Jens Rydgren ”Radical Right-wing Populism in Sweden and Denmark” The Centre for the Study of European Politics and Society Papers.
Integrationsbarometern 2007
ARTIKELN NÅGOT KORTAD TIDIGARE PUBLICERAD I LO-TIDNINGEN
Värre än USA? Nja.
Tidskriften Arena ägnar sig mest åt essäer, spaningar och debattinlägg med brett vänsterstuk. Ibland ger sig någon skribent ut på en strand i främmande land och filosoferar över en flyktingrapport, eller så intervjuas någon intellektuell, men det mesta verkar komma direkt från kammaren.
Ofta är det vettigt. Som när Dilsa Demirbag Sten i det senaste numret läxar upp en rad feminister och antirasister för påhoppen på henne själv och Nyamko Sabuni. De nöjer sig inte med kritisera deras åsikter, de kallar dem Onkel Tom/alibi/husnegrer också. Invandrarskap och hudfärg rakt i ansiktet – från vänster.
Men ibland saknar jag det träiga insamladet av fakta, sökandet efter nytt bränsle till idédebatten.
I det nya numret finns en sådan ansats, när man i ett temablock jämför EU med USA – till USA:s fördel. I EU sitter ju högerradikala partier i parlamenten, vi diskriminerar romer, på Malta är abort förbjudet och det finns fattiga även på denna sida Atlanten.
Ambitionen att överblicka Europas problem är lysande – vi vet för lite och våra makthavare gömmer sig ofta alltför lättvindigt bakom hyllningar till den fina europeiska välfärdsstaten, samtidigt som de leker följa Washington. Omvägen över USA verkar däremot mest påklistrad för att reta upp en, som man föreställer sig, antiamerikansk vänster, för jämförelserna haltar rejält. Att USA saknar högerradikala partier i kongressen är väl mer en följd av majoritetsvalsystemet än av djuprotad tolerans? Att några länder i EU har värre abortlagar än USA är illa, men många har ju också mer liberala – och när bombades en abortklinik senast här?
Mest relevant är Per Wirténs försök att räkna fattigdom. Det är ju också ojämlikheten som européer brukar hålla emot USA, vid sidan av anfallskrigen.
De jämförbara siffror han hittar är 17 år gamla och visar att fördomarna stämmer: länder som Sverige, Storbritannien och Belgien har – eller hade - en mycket mindre andel fattiga än USA, efter skatt och transfereringar.
Men Wirtén låter sig inte nedslås: Europa SKA liksom bli värst. Och jämför man rika västeuropéer med fattiga öst- och sydeuropéer är klyftorna större än i USA. Visserligen, noterar han, varierar priserna därefter, men vad händer när de jämnats ut? Då ska ni få se på fattigdom och folkvandringar mot centrum.
Kanske det. Men i till exempel Baltikum och Polen har löneökningarna de senaste åren legat på 10-30 procent om året. Så vad säger att det måste bli så?
EN KORTVERSION AV ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Ofta är det vettigt. Som när Dilsa Demirbag Sten i det senaste numret läxar upp en rad feminister och antirasister för påhoppen på henne själv och Nyamko Sabuni. De nöjer sig inte med kritisera deras åsikter, de kallar dem Onkel Tom/alibi/husnegrer också. Invandrarskap och hudfärg rakt i ansiktet – från vänster.
Men ibland saknar jag det träiga insamladet av fakta, sökandet efter nytt bränsle till idédebatten.
I det nya numret finns en sådan ansats, när man i ett temablock jämför EU med USA – till USA:s fördel. I EU sitter ju högerradikala partier i parlamenten, vi diskriminerar romer, på Malta är abort förbjudet och det finns fattiga även på denna sida Atlanten.
Ambitionen att överblicka Europas problem är lysande – vi vet för lite och våra makthavare gömmer sig ofta alltför lättvindigt bakom hyllningar till den fina europeiska välfärdsstaten, samtidigt som de leker följa Washington. Omvägen över USA verkar däremot mest påklistrad för att reta upp en, som man föreställer sig, antiamerikansk vänster, för jämförelserna haltar rejält. Att USA saknar högerradikala partier i kongressen är väl mer en följd av majoritetsvalsystemet än av djuprotad tolerans? Att några länder i EU har värre abortlagar än USA är illa, men många har ju också mer liberala – och när bombades en abortklinik senast här?
Mest relevant är Per Wirténs försök att räkna fattigdom. Det är ju också ojämlikheten som européer brukar hålla emot USA, vid sidan av anfallskrigen.
De jämförbara siffror han hittar är 17 år gamla och visar att fördomarna stämmer: länder som Sverige, Storbritannien och Belgien har – eller hade - en mycket mindre andel fattiga än USA, efter skatt och transfereringar.
Men Wirtén låter sig inte nedslås: Europa SKA liksom bli värst. Och jämför man rika västeuropéer med fattiga öst- och sydeuropéer är klyftorna större än i USA. Visserligen, noterar han, varierar priserna därefter, men vad händer när de jämnats ut? Då ska ni få se på fattigdom och folkvandringar mot centrum.
Kanske det. Men i till exempel Baltikum och Polen har löneökningarna de senaste åren legat på 10-30 procent om året. Så vad säger att det måste bli så?
EN KORTVERSION AV ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Så knäcktes S-pressen
På LO-kongressen i september 1941 förslog järnvägsmännen från Orsa att LO skulle starta en anti-nazistisk tidning som motvikt till den då tyskvänliga Aftonbladet. Det var ett djärvt projekt. Nazityskland tycktes oövervinnerligt. Några månader tidigare hade man angripit Sovjetunionen och den svenska samlingsregeringen hade låtit dem transportera Division Engelbrecht över svensk mark.
Men ett nazistiskt Europa - det kunde LO-folket inte leva med. Så man gjorde vad man kunde. Sammantaget la LO under åren in motsvarande 300 miljoner i dagens penningvärde i vad som blev Afton-Tidningen, som snabbt fick en upplaga på 60 000 ex.
1956 gjorde man en ny storaffär. Då köpte LO både Stockholms-Tidningen och Aftonbladet. Skälet var åter att alltför mycket stod på spel. En samlad borgerlighet, välförsedd med pressröster, försökte stoppa ATP-reformen.
Ekonomiskt blev köpet oerhört kostsamt.
Men arbetarna fick sin pension.
När den verkligen ville något, var arbetarrörelsen beredd att satsa allt.
Det är några av ljuspunkterna i jubileumsboken Arbetarpressen 100 år, där journalister och forskare gör oväntat självkritiska nedslag i vad som utvecklas till en gubbtät – det kanske inte fanns några kvinnor på 1900-talet? - syndafallshistoria. Det förlorade paradiset förläggs till det förra sekelskiftet, då en kämpande rörelse födde sina tidningar och tidningarna födde rörelsen och det mesta gick framåt i 70 år eller så.
På senare år gick det mer bakåt. S-pressens problem grundas i beroendet av annonser, på en marknad som obevekligt gynnar den som redan är störst oproportionerligt mycket, oavsett vem som gör bäst tidning. Att vara andratidning är därför dyrt, att försöka nå olönsamma människor på olönsamma småorter är ännu dyrare – om man bara räknar pengar.
Men den verkliga katastrofen tog form när rörelsen i en tidstypisk manöver 1986 rekryterade två höjdare från Riksbyggen, Torbjörn Båth och Ralf Hultberg, för att göra tidning på marknadsvis. Om branschen visste de inget, men de var ju riktiga affärsmän, från det riktiga näringslivet och Hultberg hade dessutom skrivit en managementbok. ”Marknadens villkor ska styra” deklarerade Båth och började med fast hand och en mindre armé av dyra konsulter sätta sprätt på de 145 miljoner rörelsen satsat. Ledordet var diversifiering och från det nya flotta huvudkontoret i Stockholm köpte Hultberg-Båth på sig så många gammalmodiga tryckerier de bara kunde, vilka snart gjorde miljonförluster. Av en före detta EAP-ledare i Helsingborg tog man över sju annonstidningar, en affär som i slutändan kostade 20 miljoner i förlust, och en tid senare dörrknackningsförlaget Bertsmark för 118 miljoner, tre gånger marknadsvärdet.
Med redovisningstricks, positive-thinking-retorik och flådiga fjällkonferenser med forsränning kunde de röda siffrorna döljas tills annonskonjunkturen definitivt svängde neråt och allt bröt samman. Socialdemokraterna fick pantsätta partikassan och koncernen sålde i en hast allt som kunde säljas, inklusive ett antal småtidningar som dumpades till företagsplundrare.
1992 gick a-pressen i konkurs.
”De förluster som styrelsen och koncernledningen skapade… kan summeras till i storleksordningen 300 Mkr” skriver Sverker Lindström.
Enligt jubileumsboken sitter LO idag på 1,7 miljarder i sin mediefond.
Samtidigt är inkomstklyftorna (gini) de största på 30 år, de osäkra anställningarna har brett ut sig och facken hånas åter i pressen med glåpord om maffiametoder och rasism vid fredliga blockader. Så sent som i förra veckan påstod konjunkturinstitutet att årets löneökningar skapar fortsatt hög arbetslöshet, ett uttalande som spreds som sanning av okritiska nyhetsjournalister och tjänstvilliga ledarskribenter.
Och nästan ingen har kraft att säga emot. S-pressen, inklusive Aftonbladet, har 15 procent av dagstidningsläsarna. Bara fyra helt rörelseägda småtidningar finns kvar. Alla de andra har lagts ned eller delvis köpts upp – ofta av den borgerliga konkurrenten. Ägar- och åsiktsmonopolen breder ut sig, landet styckas i maktsfärer: Bonniers, Stampen, Kinnevik, Schibsted, Mittmedia, Herenco, Ander.
Allt det här vet LO-ledningen. Dess pressutredning från 2003 gör en utmärkt problembeskrivning.
Men av den rörelse som skulle förändra världen återstår mest proffspolitiker och ombudsmän. Förändringen har blivit förvaltning och försvar. Och i LO-borgen är 80-talets miljonrullning inte glömd.
”LO varken kan eller ska bli en motpol till de svenska mediekonglomeraten” konstaterade Wanja Lundby-Wedin när utredningen las fram. Inga mer pengar till redaktörer som bara gör slut på dem. Ska LO äga medier, ska de ge säker avkastning. Mångfalden får staten sköta.
Tänk om man resonerat så 1956. Hur många hundra miljarder var ATP värt?
Kanske är det problemet: att ingenting längre är tillräckligt viktigt, ingen nazism att bekämpa, ingen pensionsreform att baxa igenom, ingenting man inte kan leva med.
Presskrisen är också en rörelsekris.
Därför måste kanske mediainitiativen komma från andra håll. Det brukar sägas att det är omöjligt utan LO:s pengar, att det kostar hundratals miljoner bara att försöka. De romantiska historierna om jobbarna i Ystad som 1899 skramlade 25 kronor var som grundplåt för sin tidning Aurora - som berättas om i jubileumsboken - är just historia.
Det låter bestickande, ja, jag har själv sagt det.
Men det HAR gjorts – i Tyskland.
Den riksspridda dagstidningen Die Tageszeitung, TAZ, har 47 000 prenumeranter, 250 anställda och är en udda och ansedd röst i den tyska samhällsdebatten.
Tidningen startades i slutet av 70-talet som en sista utandning av den tidens alternativrörelser och ägs av 7600 privatpersoner som satsat 5000 kronor var.
Den går runt nästan helt utan annonser och helt utan presstöd. Inget färgtryck och lite lägre löner (och lika lön för alla!) håller ner kostnaderna. Och så säljer man t-shirts, espressokaffe, cyklar och lite annat vid sidan av. Men ändå.
Den tyska marknaden är tio gånger så stor som den svenska. Men absoluta tal är absoluta tal. Går det att utge en riksspridd dagstidning på bara några tusen idealister och 47 000 prenumeranter i Tyskland, så borde det gå här med. Särskilt om man kan göra en presstödsanpassad editionering i de tre storstäderna - vars 2,7 miljoner invånare tack vare de fria marknadskrafterna nu bara har borgerliga morgontidningar att välja på.
ARBETARPRESSEN 100 ÅR
Red: Jan G Andersson
Premiss förlag
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Men ett nazistiskt Europa - det kunde LO-folket inte leva med. Så man gjorde vad man kunde. Sammantaget la LO under åren in motsvarande 300 miljoner i dagens penningvärde i vad som blev Afton-Tidningen, som snabbt fick en upplaga på 60 000 ex.
1956 gjorde man en ny storaffär. Då köpte LO både Stockholms-Tidningen och Aftonbladet. Skälet var åter att alltför mycket stod på spel. En samlad borgerlighet, välförsedd med pressröster, försökte stoppa ATP-reformen.
Ekonomiskt blev köpet oerhört kostsamt.
Men arbetarna fick sin pension.
När den verkligen ville något, var arbetarrörelsen beredd att satsa allt.
Det är några av ljuspunkterna i jubileumsboken Arbetarpressen 100 år, där journalister och forskare gör oväntat självkritiska nedslag i vad som utvecklas till en gubbtät – det kanske inte fanns några kvinnor på 1900-talet? - syndafallshistoria. Det förlorade paradiset förläggs till det förra sekelskiftet, då en kämpande rörelse födde sina tidningar och tidningarna födde rörelsen och det mesta gick framåt i 70 år eller så.
På senare år gick det mer bakåt. S-pressens problem grundas i beroendet av annonser, på en marknad som obevekligt gynnar den som redan är störst oproportionerligt mycket, oavsett vem som gör bäst tidning. Att vara andratidning är därför dyrt, att försöka nå olönsamma människor på olönsamma småorter är ännu dyrare – om man bara räknar pengar.
Men den verkliga katastrofen tog form när rörelsen i en tidstypisk manöver 1986 rekryterade två höjdare från Riksbyggen, Torbjörn Båth och Ralf Hultberg, för att göra tidning på marknadsvis. Om branschen visste de inget, men de var ju riktiga affärsmän, från det riktiga näringslivet och Hultberg hade dessutom skrivit en managementbok. ”Marknadens villkor ska styra” deklarerade Båth och började med fast hand och en mindre armé av dyra konsulter sätta sprätt på de 145 miljoner rörelsen satsat. Ledordet var diversifiering och från det nya flotta huvudkontoret i Stockholm köpte Hultberg-Båth på sig så många gammalmodiga tryckerier de bara kunde, vilka snart gjorde miljonförluster. Av en före detta EAP-ledare i Helsingborg tog man över sju annonstidningar, en affär som i slutändan kostade 20 miljoner i förlust, och en tid senare dörrknackningsförlaget Bertsmark för 118 miljoner, tre gånger marknadsvärdet.
Med redovisningstricks, positive-thinking-retorik och flådiga fjällkonferenser med forsränning kunde de röda siffrorna döljas tills annonskonjunkturen definitivt svängde neråt och allt bröt samman. Socialdemokraterna fick pantsätta partikassan och koncernen sålde i en hast allt som kunde säljas, inklusive ett antal småtidningar som dumpades till företagsplundrare.
1992 gick a-pressen i konkurs.
”De förluster som styrelsen och koncernledningen skapade… kan summeras till i storleksordningen 300 Mkr” skriver Sverker Lindström.
Enligt jubileumsboken sitter LO idag på 1,7 miljarder i sin mediefond.
Samtidigt är inkomstklyftorna (gini) de största på 30 år, de osäkra anställningarna har brett ut sig och facken hånas åter i pressen med glåpord om maffiametoder och rasism vid fredliga blockader. Så sent som i förra veckan påstod konjunkturinstitutet att årets löneökningar skapar fortsatt hög arbetslöshet, ett uttalande som spreds som sanning av okritiska nyhetsjournalister och tjänstvilliga ledarskribenter.
Och nästan ingen har kraft att säga emot. S-pressen, inklusive Aftonbladet, har 15 procent av dagstidningsläsarna. Bara fyra helt rörelseägda småtidningar finns kvar. Alla de andra har lagts ned eller delvis köpts upp – ofta av den borgerliga konkurrenten. Ägar- och åsiktsmonopolen breder ut sig, landet styckas i maktsfärer: Bonniers, Stampen, Kinnevik, Schibsted, Mittmedia, Herenco, Ander.
Allt det här vet LO-ledningen. Dess pressutredning från 2003 gör en utmärkt problembeskrivning.
Men av den rörelse som skulle förändra världen återstår mest proffspolitiker och ombudsmän. Förändringen har blivit förvaltning och försvar. Och i LO-borgen är 80-talets miljonrullning inte glömd.
”LO varken kan eller ska bli en motpol till de svenska mediekonglomeraten” konstaterade Wanja Lundby-Wedin när utredningen las fram. Inga mer pengar till redaktörer som bara gör slut på dem. Ska LO äga medier, ska de ge säker avkastning. Mångfalden får staten sköta.
Tänk om man resonerat så 1956. Hur många hundra miljarder var ATP värt?
Kanske är det problemet: att ingenting längre är tillräckligt viktigt, ingen nazism att bekämpa, ingen pensionsreform att baxa igenom, ingenting man inte kan leva med.
Presskrisen är också en rörelsekris.
Därför måste kanske mediainitiativen komma från andra håll. Det brukar sägas att det är omöjligt utan LO:s pengar, att det kostar hundratals miljoner bara att försöka. De romantiska historierna om jobbarna i Ystad som 1899 skramlade 25 kronor var som grundplåt för sin tidning Aurora - som berättas om i jubileumsboken - är just historia.
Det låter bestickande, ja, jag har själv sagt det.
Men det HAR gjorts – i Tyskland.
Den riksspridda dagstidningen Die Tageszeitung, TAZ, har 47 000 prenumeranter, 250 anställda och är en udda och ansedd röst i den tyska samhällsdebatten.
Tidningen startades i slutet av 70-talet som en sista utandning av den tidens alternativrörelser och ägs av 7600 privatpersoner som satsat 5000 kronor var.
Den går runt nästan helt utan annonser och helt utan presstöd. Inget färgtryck och lite lägre löner (och lika lön för alla!) håller ner kostnaderna. Och så säljer man t-shirts, espressokaffe, cyklar och lite annat vid sidan av. Men ändå.
Den tyska marknaden är tio gånger så stor som den svenska. Men absoluta tal är absoluta tal. Går det att utge en riksspridd dagstidning på bara några tusen idealister och 47 000 prenumeranter i Tyskland, så borde det gå här med. Särskilt om man kan göra en presstödsanpassad editionering i de tre storstäderna - vars 2,7 miljoner invånare tack vare de fria marknadskrafterna nu bara har borgerliga morgontidningar att välja på.
ARBETARPRESSEN 100 ÅR
Red: Jan G Andersson
Premiss förlag
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Noll koll i Göteborg
Kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, socialdemokraten Göran Johansson, vill att Sverige ska lämna FN:s flyktingkonvention.
Det är i alla fall innebörden av de förslag han lanserade i en GT-intervju i början av veckan.
Alla flyktingar som smugglas in i Sverige ska utvisas. Annars accepterar man människosmuggling, säger han.
Dessutom hävdar han att ”Vi är ett av de få länder som inte har tak för invandring” och antyder att ett sådant tak vore bra.
Genèvekonventionen tillåter ingetdera. Rätten till asyl gäller alldeles oavsett hur man tagit sig till asyllandet. Man blir ju inte mindre förföljd för att man smugglats in.
Och några lagliga vägar från länder som Irak, Afghanistan och Somalia till EU existerar ju i stort sett inte.
Något ”tak” för flyktinginvandring är heller inte tillåtet – och inga länder som skrivit under konventionen har det. De som har giltiga flyktingskäl har också rätt att stanna, hur många de än är.
Det är detta som ligger i begreppet ”rätt”, där den enskildes rätt till asyl ställs över staternas eventuella önskemål.
Kanske är det bara total okunnighet om asylrätten parad med den pressade kommunpolitikerns desperation över ovärdiga boendeförhållanden och en ansträngd kommunekonomi – som naturligtvis är reella problem - som får Johansson att plädera för en mer asylfientlig politik än vad ens Sverigedemokraterna står för.
Jag hoppas det, okunnighet är inget brott.
Men kanske ser vi här också det indirekta resultatet av sd:s valframgångar.
”Jag känner också en väldig oro för när konjunkturen vänder, om de som kommit hit inte kommer ut på arbetsmarknaden. Vad får vi för diskussion då? Vad säger sverigedemokraterna då – när vi tar emot dem som kommer hit så dåligt? Vi spelar dem direkt i händerna”, säger Johansson.
Ja, de säger väl precis som Johansson? Att vi måste sätta stopp.
Och då är det förstås bättre att slå undan benen för dem genom att själv driva deras politik.
Det är precis den typen av övertaganden som är det farliga med sd. Partiet självt kommer under överskådlig tid inte att bli mer än ett marginellt fenomen, med vissa lokala undantag. Dess historiska kopplingar till direkt nazistiska grupper gör att folk drar sig för att rösta på dem och bakbinder dem också politiskt. De måste, just på grund av sin historia, tona ner sin extremism och försöka framstå som ett ”vanligt” parti.
Men ett parti med en anständig historia – som socialdemokraterna– är omvänt mycket friare att profilera sig på dramatiska förslag utan att riskera extremist- och rasiststämpeln. Folkpartiets språktest är ett bra exempel.
Särskilt om man, som i det här fallet, kan var nästan säker på att aldrig behöva genomföra dem.
Kortsiktigt kan det säkert ge en del röster. Men till priset av att man upphör att vara socialdemokrater.
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I GÖTEBORGS-POSTEN
Det är i alla fall innebörden av de förslag han lanserade i en GT-intervju i början av veckan.
Alla flyktingar som smugglas in i Sverige ska utvisas. Annars accepterar man människosmuggling, säger han.
Dessutom hävdar han att ”Vi är ett av de få länder som inte har tak för invandring” och antyder att ett sådant tak vore bra.
Genèvekonventionen tillåter ingetdera. Rätten till asyl gäller alldeles oavsett hur man tagit sig till asyllandet. Man blir ju inte mindre förföljd för att man smugglats in.
Och några lagliga vägar från länder som Irak, Afghanistan och Somalia till EU existerar ju i stort sett inte.
Något ”tak” för flyktinginvandring är heller inte tillåtet – och inga länder som skrivit under konventionen har det. De som har giltiga flyktingskäl har också rätt att stanna, hur många de än är.
Det är detta som ligger i begreppet ”rätt”, där den enskildes rätt till asyl ställs över staternas eventuella önskemål.
Kanske är det bara total okunnighet om asylrätten parad med den pressade kommunpolitikerns desperation över ovärdiga boendeförhållanden och en ansträngd kommunekonomi – som naturligtvis är reella problem - som får Johansson att plädera för en mer asylfientlig politik än vad ens Sverigedemokraterna står för.
Jag hoppas det, okunnighet är inget brott.
Men kanske ser vi här också det indirekta resultatet av sd:s valframgångar.
”Jag känner också en väldig oro för när konjunkturen vänder, om de som kommit hit inte kommer ut på arbetsmarknaden. Vad får vi för diskussion då? Vad säger sverigedemokraterna då – när vi tar emot dem som kommer hit så dåligt? Vi spelar dem direkt i händerna”, säger Johansson.
Ja, de säger väl precis som Johansson? Att vi måste sätta stopp.
Och då är det förstås bättre att slå undan benen för dem genom att själv driva deras politik.
Det är precis den typen av övertaganden som är det farliga med sd. Partiet självt kommer under överskådlig tid inte att bli mer än ett marginellt fenomen, med vissa lokala undantag. Dess historiska kopplingar till direkt nazistiska grupper gör att folk drar sig för att rösta på dem och bakbinder dem också politiskt. De måste, just på grund av sin historia, tona ner sin extremism och försöka framstå som ett ”vanligt” parti.
Men ett parti med en anständig historia – som socialdemokraterna– är omvänt mycket friare att profilera sig på dramatiska förslag utan att riskera extremist- och rasiststämpeln. Folkpartiets språktest är ett bra exempel.
Särskilt om man, som i det här fallet, kan var nästan säker på att aldrig behöva genomföra dem.
Kortsiktigt kan det säkert ge en del röster. Men till priset av att man upphör att vara socialdemokrater.
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I GÖTEBORGS-POSTEN
Fuskgissning
”Tio miljarder i bidragsfusk.” ”Fusk och missbruk kostar 18-20 miljarder kronor i bidragssystemen.” Så sammanfattade tidningarnas nyhetssidor FUT-delegationens beräkning av svinnet i 46 försäkrings- och bidragssystem. FUT – Delegationen mot felaktiga utbetalningar – tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 2005 och består av representanter för regeringskansliet, myndigheterna och olika organisationer. Förra fredagen (9 november) kom de med en rapport som genast fick genomslag i medierna. SVT:s Aktuellt basunerade att ”20 miljarder går upp i rök varje år” och att det nu finns ”svart på vitt hur mycket som betalas ut felaktigt” (9 nov). Ledarsidorna följde upp: ”Fusk-Sverige” skrev Expressen. ”Rapporten om fusket och svinnet är nedslående” tyckte Dagens Nyheter. ”Kontroll, karens, straff, färre bidrag – allt är ju möjligt om regeringen bara vill” skrev Svenska Dagbladet. Den som läste nogrannare fick veta att siffrorna i själva verket är osäkra, att det mest handlade om bedömningar.
Men vem minns det om några veckor? Dessa 10 fuskmiljarder och 20 svinnmiljarder kommer nu att leva sitt eget liv och användas för att driva fram hårdare kontroller.
Vill man blåsa upp en siffra ska man tala om mörkertal. Det gör det nästan omöjligt att säga emot, eftersom det ligger i mörkertalens natur att ingen vet hur stora de är. Allt man kan göra är att gissa. Det är precis vad FUT delegationen gör i sin rapport. Metoden kallas expert elicitation.
För varje av de 16 försäkrings- eller bidragssystem som specialstuderats har FUT samlat ihop en handfull personer som antas kunna något om hur systemen fungerar, vilka sätt att fuska det finns och så vidare. De får först gissa omfattningen av svinnet var och en för sig. Sen träffas de och pratar en dag och sedan får var och en gissa igen. Medelvärdet av dessa andra gissningar används som den ”sannolika” siffran.
Ibland har förstås experterna tidigare stickprovsundesökningar, mörkertalsanalyser och annat i bakfickan när de gissar, men ofta utgår de bara från ”egna och kollegors erfarenheter”. Det innebär också att osäkerhetsmarginalerna – skillnaden mellan högsta och lägsta gissning – ibland blir ofantliga.
Till exempel tror FUT att det finns ett svinn på 4,5 miljarder i sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspension). Här finns ingen empirisk undersökning att jämföra med eller utgå ifrån. Men räknar man med osäkerhetsmarginalerna, kan det vara allt emellan 2 och 7 miljarder.
Eller ta socialbidragen – den bidragsform där svinnet antas vara störst räknat i procent. Experterna hävdar att i genomsnitt 1 468 miljoner på något sätt betalas ut felaktigt, men gissningarna ligger på allt mellan 484 och 2 741 miljoner.
Räknar man med dessa säkerhetsmarginaler – som naturligtvis också är gissningar – för alla de 16 system som specialstuderats, hamnar de felaktiga utbetalningarna någonstans mellan 7 826 miljoner och 25 984 miljoner.
Det vill säga mer än tre gånger så mycket i den högsta gissningen jämfört med den lägsta. Att kalla en sådan uppskattning grov är att smickra den.
Än värre är det med de 30 system som man inte har specialstuderat. Här har FUT bara gjort några intervjuer med ”experter” istället och gissar på ännu lösare boliner att de nog läcker drygt 2 miljarder. Till exempel kan man ju tänka sig att ålderspensionen – som ju är nästan omöjlig att fuska med – kan bli fel ifall den sökande tidigare i livet fuskat åt sig för mycket sjukpennning.
Ett annat problem gäller hur FUT räknar felaktiga utbetalningar. Det är nämligen rätt lätt att dra på sig sådana, visar det sig. Om man till exempel vill ha bostadsbidrag måste man ju uppge framtida inkomst. Om det sen visar sig att man tjänande för mycket och betalar tillbaka bostadsbidraget, ja då blir det ändå en felaktig utbetalning i rapporten. Och om myndigheten till exempel betalat ut för lite vid ett tillfälle men kompenserar detta vid nästa tillfälle så att det blir rätt i slutändan, ”räknas detta som två felaktiga utbetalningar om felet kompenseras oavsiktligt men som en felaktig utbetalning om korrigeringen är avsiktlig”.
Här handlar det alltså om pengar som på intet sätt försvinner, eller snyltas bort, men som räknas som om de försvinner, dessutom ibland dubbelt.
Om möjligt ännu knepigare är kategorin ”avsiktliga fel” som är den omskrivning man använder för ordet "fusk". Det enda definitiva fusk vi med hygglig säkerhet kan fastslå är naturligvis de fall där någon fälls i domstol. Men de är så försvinnande få att de inte rimligen kan fånga omfattningen av fusket, tror myndigheterna. Därför använde sig försäkringskassan, i sin förra stora rapport om fusket för ett par månader sedan, istället av antal polisanmälda fall – de är ju betydligt fler.
Men som reporten Börge Nilsson påtalar i sin helt lysande kölhalning av försäkringskassans utredningar i senaste numret av Pocketidningen R, strider det mot svensk rättstradition att utgå ifrån att den som är polisanmäld också har felat. Nilsson visar att bara 12 procent av dem kassan anmält faktiskt fälls – må vara att det kan vara lite högre eller lägre på grund av viss eftersläpning hos rättsväsendet. Att räkna polisanmälningar skulle också innebära, att om kassan satte igång och anmäla av bara tusan – vilket är precis vad man gjort de senaste åren – blir resultatet att fusket ser ut att öka, utan att någon annan förändring av verkligheten ägt rum.
FUT inför nu ytterligare ett begrepp: avsiktliga fel. Detta sägs vara ”vidare än polisanmälningar”. Det vill säga misstänkt uppsåtliga fel som inte ens är så brottsliga att de förtjänar att polisanmälas, vilket gör begreppet till ett gummiband av guds nåde. FUT erkänner också mycket riktigt att ”gränserna inte är entydiga” mellan avsikliga och oavsiktliga fel.
Till rapportförfattarnas heder ska sägas att de berättar hur osäkra deras mätmetoder och resultat är i rapporten. Skam därför att de utan att rodna likförbannat drar hårt på sina 20 respektive 10 miljarder i både pressmeddelande och rapport.
Dessutom gör de sitt bästa för att understryka att det verkligen är jättemycket pengar som försvinner. 20 miljarder, skriver man i en jämförelse som sedan förs vidare i flera medier, ”motsvarar de sammanlagda kostnaderna för polisen och åklagarmyndigheterna (ca 19 miljarder kronor)”.
Trots allt är fusket inte mer än knappt två procent av de över 500 miljarder som varje år betalas ut från trygghetssystemen. Är det så förfärligt? I många andra sammanhang skulle vi tycka att det är ett rätt bra resultat. Särskilt om man betänker att Riksevisionsverket i sin stora fuskutredning 1995 faktiskt trodde att svinnet var betydligt större än FUT nu tror.
Men så får man inte resonera. När det gäller fusket finns nämligen en infernalisk politisk diskurs. Samtidigt som alla egentligen vet att det inte går att konstruera stora system där det aldrig blir fel, riskerar allt annat än en stenhård nolltolerans att misstänkliggöras som fuskförsvar. När FUT-rapporten presenterades sade till exempel socialdemokraten Tomas Eneroth, vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, till Svenska Dagbladet: ”Inget är reella siffror… Men oavsett om det är två eller tio miljarder så är det oerhört allvarligt” (10 nov).
Rena dumheterna förstås. Självklart spelar det roll om det är två miljarder eller fem gånger så mycket. Men Eneroth är tvungen att säga så, annars verkar det som om sossarna inte tar fusket på allvar.
Om denna nolltoleransdiskurs alltså omöjliggör en rationell debatt om försäkringarna, är den desto mer politiskt användbar. Moderaternas skinnömsning till de "nya moderaterna" har bland annat byggt på att man hetsat medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass som man hävdar "befinner sig i utanförskap", det vill säga sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer, socialbidragstagare – alla som ”inte jobbar”.
Denna grupp finns naturligtvis inte som grupp i verkligheten. I själva verket är de flesta av oss arbetslösa eller sjuka en del av våra liv, medan vi arbetar en annan del. Men genom att ställa arbetande mot icke-arbetande har moderaterna konstruerat en fiendebild som inte bara kan användas för mobilisering, utan också för att undergräva de trygghetssystem man säger sig värna. Om folk tror att fusket är mer utbrett än det är, ligger det nära till hands att fler börjar fuska. Ingen vill vara solidarisk om alla andra tar för sig. När den spiralen satts igång är det bara en tidsfråga innan vägen öppnas för privata försäkringar, för vem litar på – eller vill ha – offentliga system som läcker som såll?
Ansvaret för detta är mångas: En statlig utredning som presenterar gissningar som fakta. En presskår som givit upp idén om självständig granskning. Och en borgerlighet som hetsar mot ”fuskare”.
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Men vem minns det om några veckor? Dessa 10 fuskmiljarder och 20 svinnmiljarder kommer nu att leva sitt eget liv och användas för att driva fram hårdare kontroller.
Vill man blåsa upp en siffra ska man tala om mörkertal. Det gör det nästan omöjligt att säga emot, eftersom det ligger i mörkertalens natur att ingen vet hur stora de är. Allt man kan göra är att gissa. Det är precis vad FUT delegationen gör i sin rapport. Metoden kallas expert elicitation.
För varje av de 16 försäkrings- eller bidragssystem som specialstuderats har FUT samlat ihop en handfull personer som antas kunna något om hur systemen fungerar, vilka sätt att fuska det finns och så vidare. De får först gissa omfattningen av svinnet var och en för sig. Sen träffas de och pratar en dag och sedan får var och en gissa igen. Medelvärdet av dessa andra gissningar används som den ”sannolika” siffran.
Ibland har förstås experterna tidigare stickprovsundesökningar, mörkertalsanalyser och annat i bakfickan när de gissar, men ofta utgår de bara från ”egna och kollegors erfarenheter”. Det innebär också att osäkerhetsmarginalerna – skillnaden mellan högsta och lägsta gissning – ibland blir ofantliga.
Till exempel tror FUT att det finns ett svinn på 4,5 miljarder i sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspension). Här finns ingen empirisk undersökning att jämföra med eller utgå ifrån. Men räknar man med osäkerhetsmarginalerna, kan det vara allt emellan 2 och 7 miljarder.
Eller ta socialbidragen – den bidragsform där svinnet antas vara störst räknat i procent. Experterna hävdar att i genomsnitt 1 468 miljoner på något sätt betalas ut felaktigt, men gissningarna ligger på allt mellan 484 och 2 741 miljoner.
Räknar man med dessa säkerhetsmarginaler – som naturligtvis också är gissningar – för alla de 16 system som specialstuderats, hamnar de felaktiga utbetalningarna någonstans mellan 7 826 miljoner och 25 984 miljoner.
Det vill säga mer än tre gånger så mycket i den högsta gissningen jämfört med den lägsta. Att kalla en sådan uppskattning grov är att smickra den.
Än värre är det med de 30 system som man inte har specialstuderat. Här har FUT bara gjort några intervjuer med ”experter” istället och gissar på ännu lösare boliner att de nog läcker drygt 2 miljarder. Till exempel kan man ju tänka sig att ålderspensionen – som ju är nästan omöjlig att fuska med – kan bli fel ifall den sökande tidigare i livet fuskat åt sig för mycket sjukpennning.
Ett annat problem gäller hur FUT räknar felaktiga utbetalningar. Det är nämligen rätt lätt att dra på sig sådana, visar det sig. Om man till exempel vill ha bostadsbidrag måste man ju uppge framtida inkomst. Om det sen visar sig att man tjänande för mycket och betalar tillbaka bostadsbidraget, ja då blir det ändå en felaktig utbetalning i rapporten. Och om myndigheten till exempel betalat ut för lite vid ett tillfälle men kompenserar detta vid nästa tillfälle så att det blir rätt i slutändan, ”räknas detta som två felaktiga utbetalningar om felet kompenseras oavsiktligt men som en felaktig utbetalning om korrigeringen är avsiktlig”.
Här handlar det alltså om pengar som på intet sätt försvinner, eller snyltas bort, men som räknas som om de försvinner, dessutom ibland dubbelt.
Om möjligt ännu knepigare är kategorin ”avsiktliga fel” som är den omskrivning man använder för ordet "fusk". Det enda definitiva fusk vi med hygglig säkerhet kan fastslå är naturligvis de fall där någon fälls i domstol. Men de är så försvinnande få att de inte rimligen kan fånga omfattningen av fusket, tror myndigheterna. Därför använde sig försäkringskassan, i sin förra stora rapport om fusket för ett par månader sedan, istället av antal polisanmälda fall – de är ju betydligt fler.
Men som reporten Börge Nilsson påtalar i sin helt lysande kölhalning av försäkringskassans utredningar i senaste numret av Pocketidningen R, strider det mot svensk rättstradition att utgå ifrån att den som är polisanmäld också har felat. Nilsson visar att bara 12 procent av dem kassan anmält faktiskt fälls – må vara att det kan vara lite högre eller lägre på grund av viss eftersläpning hos rättsväsendet. Att räkna polisanmälningar skulle också innebära, att om kassan satte igång och anmäla av bara tusan – vilket är precis vad man gjort de senaste åren – blir resultatet att fusket ser ut att öka, utan att någon annan förändring av verkligheten ägt rum.
FUT inför nu ytterligare ett begrepp: avsiktliga fel. Detta sägs vara ”vidare än polisanmälningar”. Det vill säga misstänkt uppsåtliga fel som inte ens är så brottsliga att de förtjänar att polisanmälas, vilket gör begreppet till ett gummiband av guds nåde. FUT erkänner också mycket riktigt att ”gränserna inte är entydiga” mellan avsikliga och oavsiktliga fel.
Till rapportförfattarnas heder ska sägas att de berättar hur osäkra deras mätmetoder och resultat är i rapporten. Skam därför att de utan att rodna likförbannat drar hårt på sina 20 respektive 10 miljarder i både pressmeddelande och rapport.
Dessutom gör de sitt bästa för att understryka att det verkligen är jättemycket pengar som försvinner. 20 miljarder, skriver man i en jämförelse som sedan förs vidare i flera medier, ”motsvarar de sammanlagda kostnaderna för polisen och åklagarmyndigheterna (ca 19 miljarder kronor)”.
Trots allt är fusket inte mer än knappt två procent av de över 500 miljarder som varje år betalas ut från trygghetssystemen. Är det så förfärligt? I många andra sammanhang skulle vi tycka att det är ett rätt bra resultat. Särskilt om man betänker att Riksevisionsverket i sin stora fuskutredning 1995 faktiskt trodde att svinnet var betydligt större än FUT nu tror.
Men så får man inte resonera. När det gäller fusket finns nämligen en infernalisk politisk diskurs. Samtidigt som alla egentligen vet att det inte går att konstruera stora system där det aldrig blir fel, riskerar allt annat än en stenhård nolltolerans att misstänkliggöras som fuskförsvar. När FUT-rapporten presenterades sade till exempel socialdemokraten Tomas Eneroth, vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, till Svenska Dagbladet: ”Inget är reella siffror… Men oavsett om det är två eller tio miljarder så är det oerhört allvarligt” (10 nov).
Rena dumheterna förstås. Självklart spelar det roll om det är två miljarder eller fem gånger så mycket. Men Eneroth är tvungen att säga så, annars verkar det som om sossarna inte tar fusket på allvar.
Om denna nolltoleransdiskurs alltså omöjliggör en rationell debatt om försäkringarna, är den desto mer politiskt användbar. Moderaternas skinnömsning till de "nya moderaterna" har bland annat byggt på att man hetsat medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass som man hävdar "befinner sig i utanförskap", det vill säga sjukskrivna, arbetslösa, förtidspensionärer, socialbidragstagare – alla som ”inte jobbar”.
Denna grupp finns naturligtvis inte som grupp i verkligheten. I själva verket är de flesta av oss arbetslösa eller sjuka en del av våra liv, medan vi arbetar en annan del. Men genom att ställa arbetande mot icke-arbetande har moderaterna konstruerat en fiendebild som inte bara kan användas för mobilisering, utan också för att undergräva de trygghetssystem man säger sig värna. Om folk tror att fusket är mer utbrett än det är, ligger det nära till hands att fler börjar fuska. Ingen vill vara solidarisk om alla andra tar för sig. När den spiralen satts igång är det bara en tidsfråga innan vägen öppnas för privata försäkringar, för vem litar på – eller vill ha – offentliga system som läcker som såll?
Ansvaret för detta är mångas: En statlig utredning som presenterar gissningar som fakta. En presskår som givit upp idén om självständig granskning. Och en borgerlighet som hetsar mot ”fuskare”.
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Att använda Astrid
Idag firas Astrid Lindgrens 100-årsdag– fem år efter hennes död – och kanske är hon om möjligt mer populär än någonsin, i alla fall på hemmaplan. I Sverige sjungs ”Idas sommarvisa” på skolavslutningarna. Ronja är det vanligaste hundnamnet. Uttryck som ”Voffor gör di på detta viset?” eller ”Det finns saker man måste göra även om det är farligt, annars är man ingen människa utan bara en liten lort” har etsat sig fast som referenspunkter i språket. Bullerbyn har blivit en självklar synonym till en småskalig lantidyll.
Antagligen var Lindgren 1900-talets mest inflytelserika svenska kulturskapare. Hennes berättelser har format generationer av barn och vuxna, deras samhällsuppfattning och värderingar – och då inte bara i Sverige.
Kampen om vad detta arv ska laddas med pågår för fullt - vilket är desto lättare när hon nu inte själv kan protestera.
I slutet av 90-talet kallade sig svenska djurättsaktivister för Aktionsgruppen Astrid Lindgren när de fritog burhöns och feministiska antiporraktivister tog namnet Kommando Pippi Långstrump. Förra året avslöjades att det högerextrema partiet Sverigedemokraterna sålde Emil-vykort och cd-skivor med sånger från filmerna på sin hemsida. Och i dagarna bjuder den statliga koncernen Vattenfall Berlinbarnen på sagoläsning för bättra på sitt bokstavligen kolsvarta rykte i östra Tyskland.
Alla vill använda Astrid.
Ytligt sett finns naturligtvis ett konservativt drag hos Lindgren. Hon romantiserar de förindustriella miljöerna i till exempel Bullerbyn, Lönneberga och Saltkråkan och knyter på så vis direkt an till, och skapar, ett slags svensk nationalmytologi kring det lilla goda folket i sina röda stugor, med mörka tjärnar, böljande sädesfält eller blanka skärgårdsklippor runt knuten. Möjligen fungerar dessa lantliga idyller särskilt bra som bild för ett förlorat paradis i ett land som Sverige, som i jämförelse med stora delar av det kontinentala Europa länge var ett renodlat bondeland. Gå två eller tre generationer tillbaka och vi är alla bönder eller torpare. Är det då så konstigt om man ibland sneglar mot Bullerbyn?
Men man ska inte låta sig luras. Astrid Lindgren var varken i liv eller verk den tillbakablickande rara sagotant hon ibland görs om till.
Tvärtom ligger kanske hennes storhet i att hon lyckades befolka de traditionella miljöerna med moderna människor.
Hennes eget liv illustrerar på många sätt just modernitetens genomslag i västvärlden: hon är en yrkesarbetande kvinna, ung mor och djärv offentlig debattör.
Som 18-årig fick hon barn med sin chef, tvingades lämna bort sonen till ett fosterhem och flydde småstadsskandalen till Stockholm. I hela sitt liv försörjde hon sig själv, först som kontorist, sedan under kriget på underrättelsetjänstens brevcensur, och efter debuten med Pippi Långstrump 1945 som författare och förlagsredaktör.
När, om inte under de snabba sociala omkastningarnas och utjämningens 1900-tal, hade en sådan livsresa varit möjlig?
Med tiden tog hon också mer och mer aktiv del i den offentliga politiska debatten. Mest berömd är den kritik av det svenska skatterna som hon lanserade strax före valet 1976, vilket enligt den före detta socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson i högsta grad bidrog till att bryta det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Hennes avsky för nazismen är omvittnad sedan 30-talet och när den nynazistiska rörelsen gjorde sig bred i början av 1990-talet gick hon, 88 år gammal, ut och fördömde den.
Omvänt beundrade hon arbetarrörelsen. ”Jag tror att det var det viktigaste?som hänt det här århundradet. Folk som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht” sa hon till exempel i en intervju i Die Ziet 1992.
Hon protesterade mot USA:s krig i Vietnam och mot kärnkraften (Det ni, Vattenfall!). Hon tog ställning för en frihetlig barnuppfostran och för förbud mot barnaga. På sin ålders höst bidrog hon till att driva igenom en ny, mer restriktiv, djurskyddslagstiftning och tog ställning mot ett svenskt medlemskap i EU.
Helt i takt med sin samtid, alltså. Det gäller i alla fall delvis också hennes verk.
Ett av de mest uppseendeväckande moderna dragen är med vilken enkel sjävklarhet hon placerar flickor i huvudrollerna, en Pippi, en Tjorven, en Ronja, utan att egentligen göra någon större poäng av deras kön. De skrivs inte bara fram som handlingskraftiga, egensinniga, modiga och äventyrslystna personer - roller som traditionellt varit reserverade för pojkar – utan också som relativt komplexa personer i sin egen rätt.
Till och med jämfört med en hel del av det som skrivs idag i samma genre, framstår Pippi och Ronja som moderna flickor. Den Hermione Granger som JK Rowling skapar i Harry Potterböckerna är till exempel en jämförelsevis endimensionell plugghäst i skuggan av de härligt vilda pojkpojkarna Ron och Harry.
De familjer Lindgren konstruerar har också ofta moderna drag. Pippi är naturligtvis det allra mest dramatiska exemplet; ett ensamlevande barn, som visar sig fullt kapabel att ta hand om sig själv och försvara sin autonomi mot barnavårdsmyndigheter och poliskår. Men också till exempel den tafatt kämpande ensamstående mjukispappan Melker på Saltkråkan, vars äldsta dotter Malin i förtid tvingats axla mammarollen för sina småsyskon, ligger ju bortom kärnfamiljsidealet.
I Ronja Rövardotter konstrueras rövarna som en storfamilj, som dessutom redan från början inte bara är placerade utanför samhället – utan också i konflikt med det. Som rövare lever de på plundring, ständigt jagade av överhetens knektar. Här finns inte ens, som i till exempel Robin Hood, något underdånigt knäböjande för den ”rättmätige” konungen, de erkänner inga kungar alls!
En intressant dimension av rövarnas utanförskap är för övrigt att Ronjas och Birks auktoritetsuppror så att säga tvingas gå åt andra hållet. När Romeo och Julia-konflikten väl är löst, drar Birk igång nästa uppror genom att deklarera att han minsann inte tänker bli någon rövarhövding. Istället för att, som Pippi, ta strid med det etablerade samhället för att skapa sin egen frihetszon, väljer han att ansluta sig till det i opposition mot sin egen normalitet - rövarlivet.
Just Ronja Rövardotter är tillsammans med Bröderna Lejonhjärta (1973) och Mio min Mio (1954) mina personliga favoriter, kanske helt enkelt för att de vänder sig lite äldre barn, men kanske också för att de gestaltar mer storslagna konflikter. I grunden är både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta tämligen konventionella messianska historier av den typ som det går tjugo på dussinet i fantasygenren. Det är en manlig värld, hårt delad i ont och gott, där svaga hjältar – barn, hobbitar -får växa sig starka och rädda skivan.
Att både Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio – som gavs ut samma år som Tolkiens Sagan om Ringen - också kan läsas som mer inomvärldsliga skildringar av en generaliserad kamp mot (fascistiskt) förtryck är också rätt självklart. Men i en essä i den nya antologin om Astrid Lindgren som opinionsbildare -”Ingen liten lort” - som gavs ut tidigare i år, föreslår Expressens kulturchef Per Svensson lite djärvt att Bröderna Lejonhjärta kan läsas mer specifikt som en skildring av Norge och Sverige under andra världskriget. ”Två grannländer, skilda av höga berg, förenade av stigar och vägar som trampats sedan urminnes tider. Det ena landet ockuperat, i ”fiendehänder”, det andra fortfarande fritt, men hur länge till? Kollaboratörer, ockupationstrupper i svarta uniformer, motståndsmän som släpas bort till fängelsehålor, tortyr och död.”
Och är inte den tyske rikskommisarien Terbovens namn misstänkt likt Tengils?
Samtidigt erkänner Svensson att han själv först tänkte på belägringen av Sarajevo – som ägde rum 30 år efter att boken kom ut.
Kanske är just obundenheten av tiden en del av styrkan.
De världar Pippi, Emil och Tjorven befolkar riskerar att försvinna i historiens dimma – tillsammans med sina hembiträden, länsmän, snickarboar och negerkungar - och bli mer och mer obegripliga för framtida generationers barn. Men sina tre mest fullödiga romaner har Lindgren redan från början placerat utanför historien, vilket gör dem mindre sårbara.
Till detta måste läggas det moraliska imperativet att slåss när man måste. Om Pippi är en anarkistisk narr som avslöjar samhällsordningens hierarkier och hycklerier och tillfälligt ställer dem på ända, men som i själva verket mest slåss för sin egen (barnets) autonomi, så talar framförallt Bröderna Lejonhjärta, vilket Svensson också är inne på, om det svåra valet att – mot sin övertygelse - ta till vapen också för andra.
I de flesta fantasyverk, för att inte tala om barnsagor, slipper hjältarna betala det fulla priset för sina dåd.
Så är det också i Mio, som får ett traditionellt lyckligt slut.
Bröderna Lejonhjärta tvingas däremot inte bara själva döda utan också plikta med sina liv. Visserligen mildras deras offer av löftet om Nangilima, men det ska kanske mest ses som en eftergift år barnsagans krav på just lyckliga slut. För en vuxen läsare är det mer uppenbart att Lindgren statuerar exempel: friheten kostar, varje uppror ska betalas, inbilla er inget annat. Och ändå finns det saker man måste göra för att vara människa.
ARTIKELN ÄVEN PUBLICERAD I Die TAZ
Antagligen var Lindgren 1900-talets mest inflytelserika svenska kulturskapare. Hennes berättelser har format generationer av barn och vuxna, deras samhällsuppfattning och värderingar – och då inte bara i Sverige.
Kampen om vad detta arv ska laddas med pågår för fullt - vilket är desto lättare när hon nu inte själv kan protestera.
I slutet av 90-talet kallade sig svenska djurättsaktivister för Aktionsgruppen Astrid Lindgren när de fritog burhöns och feministiska antiporraktivister tog namnet Kommando Pippi Långstrump. Förra året avslöjades att det högerextrema partiet Sverigedemokraterna sålde Emil-vykort och cd-skivor med sånger från filmerna på sin hemsida. Och i dagarna bjuder den statliga koncernen Vattenfall Berlinbarnen på sagoläsning för bättra på sitt bokstavligen kolsvarta rykte i östra Tyskland.
Alla vill använda Astrid.
Ytligt sett finns naturligtvis ett konservativt drag hos Lindgren. Hon romantiserar de förindustriella miljöerna i till exempel Bullerbyn, Lönneberga och Saltkråkan och knyter på så vis direkt an till, och skapar, ett slags svensk nationalmytologi kring det lilla goda folket i sina röda stugor, med mörka tjärnar, böljande sädesfält eller blanka skärgårdsklippor runt knuten. Möjligen fungerar dessa lantliga idyller särskilt bra som bild för ett förlorat paradis i ett land som Sverige, som i jämförelse med stora delar av det kontinentala Europa länge var ett renodlat bondeland. Gå två eller tre generationer tillbaka och vi är alla bönder eller torpare. Är det då så konstigt om man ibland sneglar mot Bullerbyn?
Men man ska inte låta sig luras. Astrid Lindgren var varken i liv eller verk den tillbakablickande rara sagotant hon ibland görs om till.
Tvärtom ligger kanske hennes storhet i att hon lyckades befolka de traditionella miljöerna med moderna människor.
Hennes eget liv illustrerar på många sätt just modernitetens genomslag i västvärlden: hon är en yrkesarbetande kvinna, ung mor och djärv offentlig debattör.
Som 18-årig fick hon barn med sin chef, tvingades lämna bort sonen till ett fosterhem och flydde småstadsskandalen till Stockholm. I hela sitt liv försörjde hon sig själv, först som kontorist, sedan under kriget på underrättelsetjänstens brevcensur, och efter debuten med Pippi Långstrump 1945 som författare och förlagsredaktör.
När, om inte under de snabba sociala omkastningarnas och utjämningens 1900-tal, hade en sådan livsresa varit möjlig?
Med tiden tog hon också mer och mer aktiv del i den offentliga politiska debatten. Mest berömd är den kritik av det svenska skatterna som hon lanserade strax före valet 1976, vilket enligt den före detta socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson i högsta grad bidrog till att bryta det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Hennes avsky för nazismen är omvittnad sedan 30-talet och när den nynazistiska rörelsen gjorde sig bred i början av 1990-talet gick hon, 88 år gammal, ut och fördömde den.
Omvänt beundrade hon arbetarrörelsen. ”Jag tror att det var det viktigaste?som hänt det här århundradet. Folk som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht” sa hon till exempel i en intervju i Die Ziet 1992.
Hon protesterade mot USA:s krig i Vietnam och mot kärnkraften (Det ni, Vattenfall!). Hon tog ställning för en frihetlig barnuppfostran och för förbud mot barnaga. På sin ålders höst bidrog hon till att driva igenom en ny, mer restriktiv, djurskyddslagstiftning och tog ställning mot ett svenskt medlemskap i EU.
Helt i takt med sin samtid, alltså. Det gäller i alla fall delvis också hennes verk.
Ett av de mest uppseendeväckande moderna dragen är med vilken enkel sjävklarhet hon placerar flickor i huvudrollerna, en Pippi, en Tjorven, en Ronja, utan att egentligen göra någon större poäng av deras kön. De skrivs inte bara fram som handlingskraftiga, egensinniga, modiga och äventyrslystna personer - roller som traditionellt varit reserverade för pojkar – utan också som relativt komplexa personer i sin egen rätt.
Till och med jämfört med en hel del av det som skrivs idag i samma genre, framstår Pippi och Ronja som moderna flickor. Den Hermione Granger som JK Rowling skapar i Harry Potterböckerna är till exempel en jämförelsevis endimensionell plugghäst i skuggan av de härligt vilda pojkpojkarna Ron och Harry.
De familjer Lindgren konstruerar har också ofta moderna drag. Pippi är naturligtvis det allra mest dramatiska exemplet; ett ensamlevande barn, som visar sig fullt kapabel att ta hand om sig själv och försvara sin autonomi mot barnavårdsmyndigheter och poliskår. Men också till exempel den tafatt kämpande ensamstående mjukispappan Melker på Saltkråkan, vars äldsta dotter Malin i förtid tvingats axla mammarollen för sina småsyskon, ligger ju bortom kärnfamiljsidealet.
I Ronja Rövardotter konstrueras rövarna som en storfamilj, som dessutom redan från början inte bara är placerade utanför samhället – utan också i konflikt med det. Som rövare lever de på plundring, ständigt jagade av överhetens knektar. Här finns inte ens, som i till exempel Robin Hood, något underdånigt knäböjande för den ”rättmätige” konungen, de erkänner inga kungar alls!
En intressant dimension av rövarnas utanförskap är för övrigt att Ronjas och Birks auktoritetsuppror så att säga tvingas gå åt andra hållet. När Romeo och Julia-konflikten väl är löst, drar Birk igång nästa uppror genom att deklarera att han minsann inte tänker bli någon rövarhövding. Istället för att, som Pippi, ta strid med det etablerade samhället för att skapa sin egen frihetszon, väljer han att ansluta sig till det i opposition mot sin egen normalitet - rövarlivet.
Just Ronja Rövardotter är tillsammans med Bröderna Lejonhjärta (1973) och Mio min Mio (1954) mina personliga favoriter, kanske helt enkelt för att de vänder sig lite äldre barn, men kanske också för att de gestaltar mer storslagna konflikter. I grunden är både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta tämligen konventionella messianska historier av den typ som det går tjugo på dussinet i fantasygenren. Det är en manlig värld, hårt delad i ont och gott, där svaga hjältar – barn, hobbitar -får växa sig starka och rädda skivan.
Att både Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio – som gavs ut samma år som Tolkiens Sagan om Ringen - också kan läsas som mer inomvärldsliga skildringar av en generaliserad kamp mot (fascistiskt) förtryck är också rätt självklart. Men i en essä i den nya antologin om Astrid Lindgren som opinionsbildare -”Ingen liten lort” - som gavs ut tidigare i år, föreslår Expressens kulturchef Per Svensson lite djärvt att Bröderna Lejonhjärta kan läsas mer specifikt som en skildring av Norge och Sverige under andra världskriget. ”Två grannländer, skilda av höga berg, förenade av stigar och vägar som trampats sedan urminnes tider. Det ena landet ockuperat, i ”fiendehänder”, det andra fortfarande fritt, men hur länge till? Kollaboratörer, ockupationstrupper i svarta uniformer, motståndsmän som släpas bort till fängelsehålor, tortyr och död.”
Och är inte den tyske rikskommisarien Terbovens namn misstänkt likt Tengils?
Samtidigt erkänner Svensson att han själv först tänkte på belägringen av Sarajevo – som ägde rum 30 år efter att boken kom ut.
Kanske är just obundenheten av tiden en del av styrkan.
De världar Pippi, Emil och Tjorven befolkar riskerar att försvinna i historiens dimma – tillsammans med sina hembiträden, länsmän, snickarboar och negerkungar - och bli mer och mer obegripliga för framtida generationers barn. Men sina tre mest fullödiga romaner har Lindgren redan från början placerat utanför historien, vilket gör dem mindre sårbara.
Till detta måste läggas det moraliska imperativet att slåss när man måste. Om Pippi är en anarkistisk narr som avslöjar samhällsordningens hierarkier och hycklerier och tillfälligt ställer dem på ända, men som i själva verket mest slåss för sin egen (barnets) autonomi, så talar framförallt Bröderna Lejonhjärta, vilket Svensson också är inne på, om det svåra valet att – mot sin övertygelse - ta till vapen också för andra.
I de flesta fantasyverk, för att inte tala om barnsagor, slipper hjältarna betala det fulla priset för sina dåd.
Så är det också i Mio, som får ett traditionellt lyckligt slut.
Bröderna Lejonhjärta tvingas däremot inte bara själva döda utan också plikta med sina liv. Visserligen mildras deras offer av löftet om Nangilima, men det ska kanske mest ses som en eftergift år barnsagans krav på just lyckliga slut. För en vuxen läsare är det mer uppenbart att Lindgren statuerar exempel: friheten kostar, varje uppror ska betalas, inbilla er inget annat. Och ändå finns det saker man måste göra för att vara människa.
ARTIKELN ÄVEN PUBLICERAD I Die TAZ
Ronja säljer kol
Ronja, Pippi och andra Astrid Lindgren-figurer ska nu sälja kolkraft i Tyskland.
Under Berliner Märchentage, Berlins sagodagar, som inleddes igår, bjuder helstatliga Vattenfall Berlinbarnen på 850 föreställningar av olika slag: cirkus, högläsning, teater och musik med sagotema. Kulturattaché Aris Fioretos är med på ett hörn och skänker statlig välsignelse och Henning Mankell – också poppis i Tyskland - ska få pris. Allt för att ”ära Astrid Lindgren”, skriver Vattenfall i ett pressmeddelande.
I själva verket mobiliserar Vattenfall skamlöst det som tyskarna gillar mest från Sverige för en vitskrubbning av sitt eget kolsvarta rykte.
Efter olyckstillbuden i Vattenfalls kärnkraftverk i Brunsbüttel och Krümmel i somras har man tappat över 200 000 kunder.
För den tyska miljörörelsen är Vattenfall en draken Katla, som spyr sitt gift över landet. Bolaget driver fyra av Europas minst miljöeffektiva kolkraftverk. Man släpper ut mycket mer koldioxid än hela Sverige sammantaget, över 70 miljoner ton om året. Dessutom har Vattenfalls kolbrytning lett till miljöförstörelse lokalt och tvingat hela byar att flytta.
Samtidigt ställer den svenska staten upp nya ambitiösa klimatmål på hemmaplan och Vattenfall säger sig vilja vara ”Nummer Ett för miljön”.
Det är denna klyfta mellan retorik och praktik barnkulturen ska skyla över.
Vattenfall försvarar ofta sin roll som Sveriges i särklass största klimatbandit med att de bara erbjuder den billiga energi som tyska politiker beslutat om. Vilket bara visar att det inte går att överlåta klimatkampen till vinstdrivande företag – de har alltid andra prioriteringar än att rädda världen. Finns det köpare säljer de, oavsett konsekvenserna.
Men också regeringen, som med ett nytt ägardirektiv, enkelt skulle kunna förbjuda Vattenfall att driva kolkraftverk, tittar bort. Vilken finansminister säger nej till 19 miljarder i vinst när det finns skatter att sänka?
Vattenfall svär sig fria och Anders Borg cashar in.
Berlinbarnen får sagor och en hetare jord.
Under Berliner Märchentage, Berlins sagodagar, som inleddes igår, bjuder helstatliga Vattenfall Berlinbarnen på 850 föreställningar av olika slag: cirkus, högläsning, teater och musik med sagotema. Kulturattaché Aris Fioretos är med på ett hörn och skänker statlig välsignelse och Henning Mankell – också poppis i Tyskland - ska få pris. Allt för att ”ära Astrid Lindgren”, skriver Vattenfall i ett pressmeddelande.
I själva verket mobiliserar Vattenfall skamlöst det som tyskarna gillar mest från Sverige för en vitskrubbning av sitt eget kolsvarta rykte.
Efter olyckstillbuden i Vattenfalls kärnkraftverk i Brunsbüttel och Krümmel i somras har man tappat över 200 000 kunder.
För den tyska miljörörelsen är Vattenfall en draken Katla, som spyr sitt gift över landet. Bolaget driver fyra av Europas minst miljöeffektiva kolkraftverk. Man släpper ut mycket mer koldioxid än hela Sverige sammantaget, över 70 miljoner ton om året. Dessutom har Vattenfalls kolbrytning lett till miljöförstörelse lokalt och tvingat hela byar att flytta.
Samtidigt ställer den svenska staten upp nya ambitiösa klimatmål på hemmaplan och Vattenfall säger sig vilja vara ”Nummer Ett för miljön”.
Det är denna klyfta mellan retorik och praktik barnkulturen ska skyla över.
Vattenfall försvarar ofta sin roll som Sveriges i särklass största klimatbandit med att de bara erbjuder den billiga energi som tyska politiker beslutat om. Vilket bara visar att det inte går att överlåta klimatkampen till vinstdrivande företag – de har alltid andra prioriteringar än att rädda världen. Finns det köpare säljer de, oavsett konsekvenserna.
Men också regeringen, som med ett nytt ägardirektiv, enkelt skulle kunna förbjuda Vattenfall att driva kolkraftverk, tittar bort. Vilken finansminister säger nej till 19 miljarder i vinst när det finns skatter att sänka?
Vattenfall svär sig fria och Anders Borg cashar in.
Berlinbarnen får sagor och en hetare jord.
"Vi kan fortfarande skydda oss"
Nyliberalismen går mot sitt slut och det är hög tid för socialdemokratin att börja tro på sina egna idéer igen. Annars finns risken att alternativet blir ännu värre. Det anser den kanadesiska jounalisten Naomi Klein.
I sin nya bok, ”Chockdoktrinen”, beskriver hon hur olika former av kriser – statskupper, hyperinflation, krig och naturkatastrofer – utnyttjats av högern för att genomdriva extremt marknadsliberala program i länder som Chile, Sydafrika, Ryssland och Irak. När den normala politiken satts ur spel, har de varit redo med sin chockterapi: privatiseringar, skattesänkningar, slakt på offentlig sektor och avreglerad arbetsmarknad. Klein skildrar också framväxten av en ny katastrofkapitalism där själva kriserna blir ett med en affärsverksamhet som består av legosoldater, militärindustri, återuppbyggnad.
Men idag undergrävs några av de viktigaste institutioner som drivit denna process. Mäktiga länder i Syd blockerar nya orättvisa internationella handelsavtal. Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken sparkas ut ur Latinamerika. Den amerikanska armén tar stryk av motståndet i Irak.
- Redan invasionen av Irak representerar en ny fas. Nu sprider man inte längre nyliberalism genom Världshandelsorganisationen, Valutafonden och andra organ, utan man tvingas använda militära medel, säger Klein.
En desperat reaktion?
- Ja, det som jag kallar för katastrofkapitalismen i sin nuvarande form, med invasionen av Irak, hanteringen av orkanen Katerina i New Orleans och Tsunamin är ett uttryck för desperation. Det är ett svar på att den sista illusionen om konsensus har brustit. Motståndet från Syd inom Världshandelsorganisationen har varit starkt. Valutafondens strukturanpassningsprogram har förkastats. Världsbanken har till och med slutat använda ordet privatisering.
– Men det vore farligt att tro att nyliberalismen helt håller på att kollapsa. Projektet att svälja staten har inte avslutats. De sista stegen i privatiseringsvågen är privatiseringen av krigföring och katastrofhantering, hur man omvandlar klimatförändringars effekter till affärsverksamhet. Till exempel såg vi nyligen i Kalifornien under skogsbränderna hur privata brandkårer räddade de rikas hem.
Man ska vara försiktig med historiska jämförelser, men det du beskrivit påminner om Karl Polanyis bok Den stora omdaningen (1944). Hur staten under 1800-talet aktivt drev fram en rå kapitalism, vilket ledde fram till depressionen och de två världskrigen. Inte bara den socialdemokratiska välfärdsstaten, utan också sovjetkommunismen och fascismen kan ses som olika sätt att försöka återreglera kapitalet. Är du inte rädd för alternativen?
- Jo, absolut. Jag är mycket rädd. Historien lär oss det. Nyliberalismen är i kris. Och den har skapat stora, arga underklasser på många håll. Ilskan kanaliseras på farliga sätt. Många människor ger efter för rasism och främlingsfientlighet.
Och den demokratiska, sekulära vänstern har varit närmast förskrämd i sitt svar på detta. Vi borde ha bättre självförtroende. Jag kommer från Kanada och du från Sverige. Vi vet att allt inte är bra i våra länder, men faktum är att vi har byggt några av de bästa samhällena i världen. Det borde vi tala mer om.
Vänstern i Europa har slagits mot nyliberalismen länge, men inte riktigt tagit nyfascismen på allvar. Nu befinner vi oss i ett läge där vi måste slåss mot bägge.
-Det är tydligt. Man ser det på många platser i Europa. Jag vet inte varför socialdemokratin varit så försiktig. Men en förklaring är att våra alternativ har blivit misskrediterade genom en av de mest framgångsrika propagandakampanjerna från högern. De har försökt sätta likhetstecken mellan demokrati och nyliberalism. Men det tror ju ingen längre på. Kina är ju onekligen ett problem för den idén.
Men vad som varit mer framgångsrikt är idén att alla socialdemokratiska alternativ skulle vara katastrofala, att det enda som skulle vara värre än kapitalism är alternativet. Detta tror folk fortfarande på. Till och med vänstermänniskor gör det innerst inne.
–Vad jag vill visa i boken är att försöken att skapa socialdemokratiska samhällen inte har misslyckats. De har ens fått prövas. Det man försökte bygga i Latinamerika på 70-talet, vad Gorbatjov försökte uppnå, vad folk ville ha när de röstade på Solidaritet i Polen, det var ju just ett slags socialdemokratiska välfärdsstater efter skandinavisk modell. Men de försöken hindrades.
Men de gamla välfärdsstaterna ingick i ett helt annat internationellt system. Nu lever vi med en intensifierad konkurrens, där jobb och investeringar rör sig mycket snabbare och enklare mellan länder. Om ett land till exempel höjer lönerna för mycket, vill beskatta kapitalet mer eller stimulerar efterfrågan med finanspolitik, så bestraffas det med kapitalflykt.
Är en socialdemokratisk modell verkligen möjlig på nationell bas?
-Det är ett jätteproblem. Kapitalflykten är verkligen inget tomt hot. Det är inbyggt i själva modellen. Processen sätts gång med politisk chockbehandling. Men sedan blir chockerna – den snabba kapitalflykten - automatiserade. De behöver inte skapas av politiker, arméer eller IMF, utan skapas automatiskt av det frisläppta kapitalet.
Men det är just därför jag tycker att det som händer i Latinamerika är så intressant. Där handlar det inte om enskilda länder. De har insett att de behöver ett regionalt samarbete för att skydda sig mot chocker. Det är det som jag tycker är mest uppmuntrande.
- Men du vet, det finns heller inget verkligt skydd. Jag kom just från Irland. De har verkligen försökt förvandla sig till det mest gästvänliga i världen för multinationella företag. De har till exempel 12,5 procent i bolagskatt. Men nu är de rädda att miraklet – den keltiska tigern – är över. Högteknologiföretagen flyttar till Asien. Så även om man spelar efter kapitalets regler, finns inget skydd.
Man straffas ändå. Så då kan man lika gärna göra något radikalt.
- Exakt. Och speciellt om man har råvaror, som olja, som nu kostar 100 dollar fatet. Då ökar friheten. I Kanada har vi just nu en oljeboom. Men vår regering kräver nästan ingenting av företagen som utvinner oljan, trots att den har ett förhandlingsläge som aldrig varit bättre. De är ju desperata för att få upp oljan ur marken medan den fortfarande är så värdefull.
Och i Latinamerika är ju en av anledningarna till att Hugo Chávez kan göra det han gör just att han har pengar att betala med.
- Ja, men också Evo Morales kunde omförhandla Bolivias avtal med gasbolagen. Han begärde att mer av vinsten skulle stanna i landet. De hotade att dra sig ur. Och han sa Ok, åk då. Och de accepterade förstås det nya avtalet. Han synade deras bluff. Om de kan, så kan andra.
Ett av de stora problemen för vänsterpolitik är alltså finanskapitalets lättrörlighet. Men mycket av detta är ju pensionsfonder, försäkringspengar och andra former av kollektivt kapital. Våra egna pengar används emot oss, för att sätta press på löner och jobb.
-Vi skulle behöva hitta sätt att använda den makten. I Kanada till exempel kritiserar lärarna hur det offentliga dräneras på resurser och de tar ställning mot mediekoncentrationen. Men samtidigt används deras pensionsfond [som investerat i flera av de största kommunikations - och mediebolagen, liksom i vapen, tobak och kasinon, min anm.] just för att driva fram denna reaktionära dagordning. Detta ägande måste politiseras. Vi behöver alla maktmedel vi kan få.
Jag tror inte vänsterns kris handlar om brist på alternativ, utan att vi inte tror på dem vi redan har.
Du beskriver i Chockdoktrinen hur högern varit snabb att dra nytta av kriser och katastrofer. Av detta kan man dra två slutsatser. Att vänsterns ska vara beredd, men också att man kan göra på samma sätt själv och ha planer redo när en kris slår till.
– Vi ska göra både och. Kriser är möjligheter. Det finns inget nödvändigtvis odemokratisk med det som högern gjort.
Svaret på den stora depression på 30-talet är ett exempel på när progressiva krafter runt om i världen faktiskt var redo med sina idéer när krisen kom. Men dessa idéer handlade om att dra in fler människor i de politiska processerna. Så de är på sätt och vis motsatsen till vad jag beskriver som katastrofkapitalism. Anledningen till att den är så lömsk är inte att den drar nytta av en kris, utan att den gör det för att utestänga människor från den politiska processen.
Men de progressiva i USA förmådde inte ens dra nytta av orkanen Katerina. Och då var det som skedde i New Orleans inget annat än en kraftfull anklagelseakt mot nyliberalismen: vallarna brister, de offentliga transportmedlen fungerar inte, evakueringen fungerar inte. Katastrofen var resultatet av en ekonomisk modell, av kombinationen av klimatförändringar och en svag stat.
Men vänstern sysslade bara med Bush-bashing i all evighet. Det räcker inte. För just där och då klev de inte fram med en plan för hur man skulle återuppbygga staden.
En defensiv position, på grund av länge försvagad makt.
- Ja, men också på grund av av särintressen som investerat så mycket i den offentliga sektorn att man inte vill ändra något.
En orsak till att högern har lyckats så bra i sina angrepp på den offentliga sektorn är att den blivit så avlägsen, trög och byråkratisk. Den kritiken är ju riktig. Jag tror inte svaret är privatisering. Men vi som tror på den offentliga sektor har inte förstått att det bästa sättet att försvara den är att hela tiden förbättra och förnya den, så att den verkligen tillhör allmänheten och inte blir bara en byråkrati som kallas gemensam.
-I Chockdoktrinen talar jag bara om de riktigt stora händelserna, de stora sprången framåt för den nyliberala ekonomiska modellen och jag koncentrerar mig på hur kriser använts. Det är en viktig del i det historiska pusslet som saknats. Men det är förstås inte den kompletta analysen av nyliberalismen.
Nej, för liknade saker, ett slags nyliberalisering, har ju hänt i rätt fredliga länder som Sverige också.
- Ja, liknande, men inte samma. Och just fredligheten har med det att göra.
När jag presenterar boken i Kanada säger jag till dem att visst, vi har också haft ekonomiska kriser som har manipulerats, men vi är ingen nyliberal stat – vilket inte beror på att högern inte har försökt, tankesmedjorna och högerpressen pressar verkligen på.
Men på sätt och vis är budskapet kanske just därför mest relevant för länder som Kanada eller Tyskland, eller Skandinavien, fastän den inte handlar om dem. Vi måste vara beredda. För det är inte över. Katastroferna kommer hårt och snabbt. I många andra länder försöker man nu mest reparera skadorna. Men vi kan fortfarande skydda oss.
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET
Nyliberalismen växer ur gevärspipan
Socialdemokratin fick rejält med skäll när Kommittén Välfärdsbokslut i slutet av 90-talet presenterade en rapport om krispolitiken på ett seminarium i Stockholm. Svaga grupper hade drabbats hårt – och alla de sociala effekterna, i form av sjukskrivningar, skadade barn och annat – skulle bli ännu tydligare med åren, trodde man.
Socialminister Lars Engquist var där. Hans budskap var att regeringen nog visste att den skadade människor, att den inte hade velat spara så hårt och snett. Men vad skulle de göra? Ingen hade ju några andra idéer. Och det var ju kris. Bankkris, massarbetslöshet, stigande räntor och statsskuld.
Exemplet är inte hämtat ur den kanadensiska journalisten Naomi Kleins första ”riktiga” bok efter succén med No Logo för sju år sedan. Men den illusterar den princip hon saluför: att det är under extrem kris, när alla är förvirrade, som en rejäl omställning av samhället är möjlig.
Den teoretiker som kanske ligger närmast till hands att jämföra ”Chockdoktrinen” med med är Karl Polanyi. I sitt mest kända verk, ”Den stora omdaningen” (1944), beskriver han vad han kallar ”en dubbel rörelse” Med utgångpunkt i industrialiseringen av Storbritannien visar han hur marknad och kapitalism inte alls uppstår ”spontant”, utan måste genomdrivas av statsmakten, så att den för kapitalismen nödvändiga marknaden för jord och arbetskraft skapas. Staten och kapitalet går hand i hand och en era av snabb expansion följer då marknadsekonomin och kapitalismens relationer sprids, med ohyggliga sociala följder i form att extrem fattigdom och arbetslöshet sida vid sida med extrem rikedom. Det är den första rörelsen.
Den andra rörelsen är reaktionen på misären och försöken att göra kapitalismens mer anständig, att fila ned marknadsekonomins hårda kanter och bädda in ekonomin i samhället.
Kanske kan sovjetkommunismen, fascismen och den västeuropeiska välfärdsstaten alla ses som olika försök att svara just på frågan om hur man ska kunna stoppa kapitalets värsta härjningar.
Det Klein beskriver är hur en fas som starkt påminnner om Polanyis första rörelse upprepats de senaste decennierna. I land efter land har nyliberal chockterapi – karaktäriserad av privatiseringar, borttagande av handelshinder, förämrat anställningsskydd, nedskärningar i offentlig sektor och avskaffandet av priskontroller – genomförts av den amerikanske nationalekonomen Milton Friedmans lärjungar. Från sina sina bekväma poster som regeringsrådgivare, på universiteten eller på internationella institutioner som Internationella valutfonden (IMF) och Världsbanken skrev de ut stålbad åt de många och guldregn åt de få. Men eftersom det mycket svårt, att helt ställa om ett samhälles hela ekonomiska politik – i synnerhet om den nya politiken kan förväntas göra folkflertalet till förlorare – så får de friedmanska revolutionärerna vänta på ett tillfälle av akut kris. Då är befolkningens – inte minst fackföreningarnas - normala självförsvarsförmåga nedsatt. Efter ett krig, en militärkupp, en naturkatastrof, eller i ett läge med hyperinflation, blir människor förvirrade och desperata - och redo att lyssna på vilken plan som helst. Det är då revolutionärerna slår till, med sina sedan länge utarbetade idéer. De lovar att lösa problemen, och vips, innan någon hunnit fatta vad som hänt, har de satt chockterapin i verket.
Kleins ambition är inte bara att slå hål på myten om hur demokrati och fri marknad alltid följs åt. Utan framförallt att infoga till synes disparata händelser i en berättelse, som kanske gör människor mindre förvirrade när de själva drabbas.
Merparten av boken består därför av fallstudier - från Pinochets Chile och militärjuntan i Argentina till Sovetunionens kollaps, plundringen av Irak och orkanen Katrinas härjningar i New Orleans.
Här berättas om Falklandskrigets betydelse för Thatchers makt och hur från början progressiva rörelser som Solidaritet i Polen och ANC i Sydafrika, tvingades eller lurades att göra helt om och kassera sina idéer om löntagarägda företag respektive jordreform och nationaliseringen av gruvindustrin.
En del exempel är klockrena: som när Klein berättar om hur man i katastrofens New Orleans passade på att införa ett system med skolpeng, eller hur den privata säkerhets- och återuppbyggnadsindustrin gjort grova pengar på ockupationen av Irak.
Andra fall, som Storbritannien, känns kanske mindre självklara.
Den politiska historien är ofta redan någorlunda välkänd. Men när Klein berättar den parallellt med den ekonomiska omdaningen framträder nya motiv för massakrerna.
Allendes anhängare måste krossas, inte bara för att de är kommunister (vilket de sällan var) utan också för att ingjuta skräck i befolkningen så att ingen vågade protestera när de tillresta Chicagoekonomerna skar ned den offentliga sektorn med 10 procent i ett slag, avskaffade priskontrollerna och öppnade landet för en import som skapade massarbetslöshet.
De bolivianska fackföreningsledarna måste kidnappas för att deras medlemmar skulle kunna sätta stopp för idén att bekämpa inflationen genom att höja arbetslösheten.
Den ryska demokratin – sådan den nu var - måste ersättas av Jeltsins de facto diktatur, inte för att Jeltsin var en maktgalen suput, utan för att utplundringen av den ryska statens företag skulle kunna fortsätta. Med av vår tids största humanitära katastrofer som följd: sjunkande medellivslängd, 70 miljoner nya fattiga och negativ tillväxt under hela 90-talet.
Detta är bokstavligen rövarkapitalism, eller som Klein kallar den ”Disaster Capitalism”, Katastrofkapitalism. Den växer ur pipan på Jeltsins stridsvagnar mot parlamentet, ur gevären på fotbollsstadion i Santiago, ur Bagdads bombkratrar och är, även när det inte går riktigt så våldsamt till, starkt beroende av den politiska maktens möjligheter att kväsa opposition – raka motsatsen alltså till vad statshatande marknadsfundamentaliser brukar påstå.
Ibland går Klein lite väl nära rena konspirationsidéer och man får intrycket att det alltid handlar om ett slags på förväg uppgjord plan. Det hon vinner på detta är att hon synliggör aktörerna, enskilda personer och företag, som naturligtvis måste bära sin del av ansvaret. Men en plan? Nja, för det mesta är politiken mycket mer ad hoc än så. Det rimliga är nog att inte ens Chicagoekonomerna själva alltid begrep vad de gjorde – eller att det ibland skulle krävas massmord för att genomföra deras program.
Det vore också ett misstag att reducera själva grundtanken – att det krävs en kris för att dramatiskt ändra samhället – till något slags nyliberal strategi. 1900-talets stora revolutioner, den kinesiska och den ryska, kunde sättas i verket i tumulten efter två stora krig. Nazisternas maktövertagande kan knappast förstås utan första världskriget, depressionen och massarbetslösheten.
Klein menar dock, mer hoppfullt, att människor förstås kommer ur sitt chocktillstånd så småningom. Då formas Polanyis andra rörelse. Idag kommer ljuset från Latinamerika - chockterapins första laboratorium. I land efter land har militärdiktaturerna fallit och vänstern erövrat regeringsmakten. Med Chávez, Lula och Morales i spetsen återupplivas nu det projekt för oberoende och utjämning som krossades under 60-och 70-talen. Man bygger en fredad zon, ett politiskt och ekonomisk sammanlänkat område som är mindre beroende av det destruktiva spekulationskapitalet och diktat från Washington än varje enskilt land. Lånen från Världsbanken och Valutafonden betalas av - och de körs ut från kontinenten.
Går då nyliberalismens triumftåg mot sitt slut? Är vi på väg mot en värld av mer mänskligt hänsynstagande, den andra rörelsen?
Kanske. Men det inte säkert att den i så fall blir bättre. Precis som på 30-talet, är vänstervågen bara ett av flera svar. Framgångarna för högerradikala partier, från Front National och tyska NPD till Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet, liksom den nyväckta rysknationalismen, kan mycket väl också läsas som en reaktion på det frisläppta kapitalets brutalitet.
I så fall handlar de närmaste decenniernas kamp för vänstern inte bara om att krossa nyliberalismen, utan lika mycket om att stoppa de moderna fascisternas försök att kanalisera missnöjet.
Naomi Klein
The shock doctrine – the rise of disaster capitalism
Penguin books
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD
Socialminister Lars Engquist var där. Hans budskap var att regeringen nog visste att den skadade människor, att den inte hade velat spara så hårt och snett. Men vad skulle de göra? Ingen hade ju några andra idéer. Och det var ju kris. Bankkris, massarbetslöshet, stigande räntor och statsskuld.
Exemplet är inte hämtat ur den kanadensiska journalisten Naomi Kleins första ”riktiga” bok efter succén med No Logo för sju år sedan. Men den illusterar den princip hon saluför: att det är under extrem kris, när alla är förvirrade, som en rejäl omställning av samhället är möjlig.
Den teoretiker som kanske ligger närmast till hands att jämföra ”Chockdoktrinen” med med är Karl Polanyi. I sitt mest kända verk, ”Den stora omdaningen” (1944), beskriver han vad han kallar ”en dubbel rörelse” Med utgångpunkt i industrialiseringen av Storbritannien visar han hur marknad och kapitalism inte alls uppstår ”spontant”, utan måste genomdrivas av statsmakten, så att den för kapitalismen nödvändiga marknaden för jord och arbetskraft skapas. Staten och kapitalet går hand i hand och en era av snabb expansion följer då marknadsekonomin och kapitalismens relationer sprids, med ohyggliga sociala följder i form att extrem fattigdom och arbetslöshet sida vid sida med extrem rikedom. Det är den första rörelsen.
Den andra rörelsen är reaktionen på misären och försöken att göra kapitalismens mer anständig, att fila ned marknadsekonomins hårda kanter och bädda in ekonomin i samhället.
Kanske kan sovjetkommunismen, fascismen och den västeuropeiska välfärdsstaten alla ses som olika försök att svara just på frågan om hur man ska kunna stoppa kapitalets värsta härjningar.
Det Klein beskriver är hur en fas som starkt påminnner om Polanyis första rörelse upprepats de senaste decennierna. I land efter land har nyliberal chockterapi – karaktäriserad av privatiseringar, borttagande av handelshinder, förämrat anställningsskydd, nedskärningar i offentlig sektor och avskaffandet av priskontroller – genomförts av den amerikanske nationalekonomen Milton Friedmans lärjungar. Från sina sina bekväma poster som regeringsrådgivare, på universiteten eller på internationella institutioner som Internationella valutfonden (IMF) och Världsbanken skrev de ut stålbad åt de många och guldregn åt de få. Men eftersom det mycket svårt, att helt ställa om ett samhälles hela ekonomiska politik – i synnerhet om den nya politiken kan förväntas göra folkflertalet till förlorare – så får de friedmanska revolutionärerna vänta på ett tillfälle av akut kris. Då är befolkningens – inte minst fackföreningarnas - normala självförsvarsförmåga nedsatt. Efter ett krig, en militärkupp, en naturkatastrof, eller i ett läge med hyperinflation, blir människor förvirrade och desperata - och redo att lyssna på vilken plan som helst. Det är då revolutionärerna slår till, med sina sedan länge utarbetade idéer. De lovar att lösa problemen, och vips, innan någon hunnit fatta vad som hänt, har de satt chockterapin i verket.
Kleins ambition är inte bara att slå hål på myten om hur demokrati och fri marknad alltid följs åt. Utan framförallt att infoga till synes disparata händelser i en berättelse, som kanske gör människor mindre förvirrade när de själva drabbas.
Merparten av boken består därför av fallstudier - från Pinochets Chile och militärjuntan i Argentina till Sovetunionens kollaps, plundringen av Irak och orkanen Katrinas härjningar i New Orleans.
Här berättas om Falklandskrigets betydelse för Thatchers makt och hur från början progressiva rörelser som Solidaritet i Polen och ANC i Sydafrika, tvingades eller lurades att göra helt om och kassera sina idéer om löntagarägda företag respektive jordreform och nationaliseringen av gruvindustrin.
En del exempel är klockrena: som när Klein berättar om hur man i katastrofens New Orleans passade på att införa ett system med skolpeng, eller hur den privata säkerhets- och återuppbyggnadsindustrin gjort grova pengar på ockupationen av Irak.
Andra fall, som Storbritannien, känns kanske mindre självklara.
Den politiska historien är ofta redan någorlunda välkänd. Men när Klein berättar den parallellt med den ekonomiska omdaningen framträder nya motiv för massakrerna.
Allendes anhängare måste krossas, inte bara för att de är kommunister (vilket de sällan var) utan också för att ingjuta skräck i befolkningen så att ingen vågade protestera när de tillresta Chicagoekonomerna skar ned den offentliga sektorn med 10 procent i ett slag, avskaffade priskontrollerna och öppnade landet för en import som skapade massarbetslöshet.
De bolivianska fackföreningsledarna måste kidnappas för att deras medlemmar skulle kunna sätta stopp för idén att bekämpa inflationen genom att höja arbetslösheten.
Den ryska demokratin – sådan den nu var - måste ersättas av Jeltsins de facto diktatur, inte för att Jeltsin var en maktgalen suput, utan för att utplundringen av den ryska statens företag skulle kunna fortsätta. Med av vår tids största humanitära katastrofer som följd: sjunkande medellivslängd, 70 miljoner nya fattiga och negativ tillväxt under hela 90-talet.
Detta är bokstavligen rövarkapitalism, eller som Klein kallar den ”Disaster Capitalism”, Katastrofkapitalism. Den växer ur pipan på Jeltsins stridsvagnar mot parlamentet, ur gevären på fotbollsstadion i Santiago, ur Bagdads bombkratrar och är, även när det inte går riktigt så våldsamt till, starkt beroende av den politiska maktens möjligheter att kväsa opposition – raka motsatsen alltså till vad statshatande marknadsfundamentaliser brukar påstå.
Ibland går Klein lite väl nära rena konspirationsidéer och man får intrycket att det alltid handlar om ett slags på förväg uppgjord plan. Det hon vinner på detta är att hon synliggör aktörerna, enskilda personer och företag, som naturligtvis måste bära sin del av ansvaret. Men en plan? Nja, för det mesta är politiken mycket mer ad hoc än så. Det rimliga är nog att inte ens Chicagoekonomerna själva alltid begrep vad de gjorde – eller att det ibland skulle krävas massmord för att genomföra deras program.
Det vore också ett misstag att reducera själva grundtanken – att det krävs en kris för att dramatiskt ändra samhället – till något slags nyliberal strategi. 1900-talets stora revolutioner, den kinesiska och den ryska, kunde sättas i verket i tumulten efter två stora krig. Nazisternas maktövertagande kan knappast förstås utan första världskriget, depressionen och massarbetslösheten.
Klein menar dock, mer hoppfullt, att människor förstås kommer ur sitt chocktillstånd så småningom. Då formas Polanyis andra rörelse. Idag kommer ljuset från Latinamerika - chockterapins första laboratorium. I land efter land har militärdiktaturerna fallit och vänstern erövrat regeringsmakten. Med Chávez, Lula och Morales i spetsen återupplivas nu det projekt för oberoende och utjämning som krossades under 60-och 70-talen. Man bygger en fredad zon, ett politiskt och ekonomisk sammanlänkat område som är mindre beroende av det destruktiva spekulationskapitalet och diktat från Washington än varje enskilt land. Lånen från Världsbanken och Valutafonden betalas av - och de körs ut från kontinenten.
Går då nyliberalismens triumftåg mot sitt slut? Är vi på väg mot en värld av mer mänskligt hänsynstagande, den andra rörelsen?
Kanske. Men det inte säkert att den i så fall blir bättre. Precis som på 30-talet, är vänstervågen bara ett av flera svar. Framgångarna för högerradikala partier, från Front National och tyska NPD till Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet, liksom den nyväckta rysknationalismen, kan mycket väl också läsas som en reaktion på det frisläppta kapitalets brutalitet.
I så fall handlar de närmaste decenniernas kamp för vänstern inte bara om att krossa nyliberalismen, utan lika mycket om att stoppa de moderna fascisternas försök att kanalisera missnöjet.
Naomi Klein
The shock doctrine – the rise of disaster capitalism
Penguin books
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD
Jobbiga detaljer...
Den 5 september 2005 sände SVT ett program med partiledarna och lät sen tittarna kora vinnare. Nästa dag kunde man läsa rubriker som ”Reinfeldts Tv-knock” och ”Reinfeldt vann slaget om tittarna.”
Solklart?
Ja, om det inte varit för att bara 30 procent av de tillfrågade hade sett programmet. Bara 8 procent hade sett hela.
… kan man hoppa över
Visst, en av fördelarna med att vara journalist är att man får hoppa över motsägelser och jobbiga detaljer. Det gillar vi. Världen är vackrare i svartvitt. Särskilt om det finns en ”rapport”, ”undersökning” eller ”kartläggning”, som man kan slå i huvudet på trista tvivlare.
…så att världen blir som man vill
Svenskt Näringsliv ikullkastade till exempel i våras decennier av forskning genom att påstå att det inte finns någon diskriminering på arbetsmarknaden.
Och Timbro hävdade nyligen att det svenska biståndet främst göder en inhemsk ”biståndsindustri ” och egentligen inte gör nån nytta i de fattiga länderna.
Medierna nappade på båda historierna.
Av dessa ”rapporter” framgick dock att man mätt en hel massa saker, bara inte just det man påstod. Men vem läser dem? När man kan läsa tidningen istället?
Rapportmakarna vet vad de gör. Det går snabbt att haspla ur sig något, men tar ofta dagar att kontrollera. Och då har har sanningen redan satt sig.
På kultursidan bygger de luftslott
Extra lätt är det förstås att dra till med något om utlandet. I början av oktober avslöjade till exempel kultursidan på en större sydsvensk tidning den skakande nyheten att ”I östra Tyskland med en ny generation som inte känt till DDR råder en skriande historielöshet. I en utfrågning som gjordes nyligen trodde de flesta ungdomar att ”DDR” var en förkortning på en del i datorn. ”Stasi” var för dem ett flicknamn eller en ny chokladkaka. På frågan varifrån Strasse der 17 Juni har sitt namn tippade de på ett datum för Loveparade.”
När vi frågade artikelförfattaren var hon fått dessa alarmerande fakta ifrån hänvisade hon till boken ”Die Täter sind unter uns” av den tyske historikern Hubertus Knabe.
… som rasar
Han hänvisar i sin tur till två källor. Uppgiften om Strasse der 17 Juni - Loveparade är hämtad från ett TV-teams utfrågning av ungdomar på gatan.
Han nämner också – helt riktigt - att tidningen Berliner Kurier ställt frågan om vem Erich Honecker var till några ungdomar på Alexanderplatz. För de övriga uppgifterna har vi bara Knabes eget ord att gå på.
Kul anekdoter, alltså. Som när de färdats hela vägen från Alex till Malmö förvandlats till en ”skriande historielöshet”.
… bit för bit
Som av en slump kom vi dessutom över en riktig undersökning med delvis samma frågor. Den visade, föga förvånande, att de äldre vet mer om DDR:s historia än de yngre - till exempel visste bara 54,2 procent av dem under 24 år vad Stasi stod för, mot 64 procent av de äldre. Och att okunskapen om DDR är större i väst än i öst.
Illa, kanske. Men skriande?
Återstår en fråga: Har du, efter att ha läst denna tidningsartikel, fått större eller mindre förtroende för tidningsartiklar?
UR EFTERARBETET nr 3 2007
Solklart?
Ja, om det inte varit för att bara 30 procent av de tillfrågade hade sett programmet. Bara 8 procent hade sett hela.
… kan man hoppa över
Visst, en av fördelarna med att vara journalist är att man får hoppa över motsägelser och jobbiga detaljer. Det gillar vi. Världen är vackrare i svartvitt. Särskilt om det finns en ”rapport”, ”undersökning” eller ”kartläggning”, som man kan slå i huvudet på trista tvivlare.
…så att världen blir som man vill
Svenskt Näringsliv ikullkastade till exempel i våras decennier av forskning genom att påstå att det inte finns någon diskriminering på arbetsmarknaden.
Och Timbro hävdade nyligen att det svenska biståndet främst göder en inhemsk ”biståndsindustri ” och egentligen inte gör nån nytta i de fattiga länderna.
Medierna nappade på båda historierna.
Av dessa ”rapporter” framgick dock att man mätt en hel massa saker, bara inte just det man påstod. Men vem läser dem? När man kan läsa tidningen istället?
Rapportmakarna vet vad de gör. Det går snabbt att haspla ur sig något, men tar ofta dagar att kontrollera. Och då har har sanningen redan satt sig.
På kultursidan bygger de luftslott
Extra lätt är det förstås att dra till med något om utlandet. I början av oktober avslöjade till exempel kultursidan på en större sydsvensk tidning den skakande nyheten att ”I östra Tyskland med en ny generation som inte känt till DDR råder en skriande historielöshet. I en utfrågning som gjordes nyligen trodde de flesta ungdomar att ”DDR” var en förkortning på en del i datorn. ”Stasi” var för dem ett flicknamn eller en ny chokladkaka. På frågan varifrån Strasse der 17 Juni har sitt namn tippade de på ett datum för Loveparade.”
När vi frågade artikelförfattaren var hon fått dessa alarmerande fakta ifrån hänvisade hon till boken ”Die Täter sind unter uns” av den tyske historikern Hubertus Knabe.
… som rasar
Han hänvisar i sin tur till två källor. Uppgiften om Strasse der 17 Juni - Loveparade är hämtad från ett TV-teams utfrågning av ungdomar på gatan.
Han nämner också – helt riktigt - att tidningen Berliner Kurier ställt frågan om vem Erich Honecker var till några ungdomar på Alexanderplatz. För de övriga uppgifterna har vi bara Knabes eget ord att gå på.
Kul anekdoter, alltså. Som när de färdats hela vägen från Alex till Malmö förvandlats till en ”skriande historielöshet”.
… bit för bit
Som av en slump kom vi dessutom över en riktig undersökning med delvis samma frågor. Den visade, föga förvånande, att de äldre vet mer om DDR:s historia än de yngre - till exempel visste bara 54,2 procent av dem under 24 år vad Stasi stod för, mot 64 procent av de äldre. Och att okunskapen om DDR är större i väst än i öst.
Illa, kanske. Men skriande?
Återstår en fråga: Har du, efter att ha läst denna tidningsartikel, fått större eller mindre förtroende för tidningsartiklar?
UR EFTERARBETET nr 3 2007
Det tyska experimentet
I mitten av oktober utbröt bråk i den tyska socialdemokratin, när partiordförande Kurt Beck föreslog att a-kassan för äldre skulle förlängas. Han fick mothugg av arbetsmarknadsministern Franz Müntefering, men avgick efter viss offentligt skrammel med segern.
Detta ska antagligen inte bara ses som ett lite oviktigt internt käbbel, utan kanske också som en försiktig signal om att det tyska liberaliseringsexperimentet är på väg att omprövas – åminstone av socialdemokraterna.
Det är i så fall knappast underligt. Deras opinionssiffor har fallit dramatiskt i takt med att arbetsmarknadsreformerna - de så kallade Harz-lagarna – genomförts och är nu nere i 26-27 procent. I en mätning föredrog till och med en majoritet av de egna väljarna kristdemokraternas Angela Merkel som förbundskansler.
Grundtanken bakom Hartz-reformerna är mycket enkel: det är bättre med skitjobb än inga jobb alls.
Nu börjar resultatet synas i form av en stadigt växande låglönesektor. Samtidigt har de otrygga jobben - tillfälliga anställningar, jobb för bemanningsföretag, praktikplatser, internships, enskilda firmor, med mera – brett ut sig, också i tjänstemannayrken.
Detta är de två stora tendenserna på den tyska arbetsmarknaden, enligt Michael Dauderstädt, som är chef för avdelningen för ekonomi och social politik vid den socialdemokratiska forsknings- och opinionsbildningsstiftelsen Friedrich Ebert Stiftung.
19 procent av de heltidsanställda löntagarna arbetar idag inom låglönesektorn, det vill säga arbeten där lönen ligger under två tredjedelar av snittlönen i landet, i praktiken under 16 000 kronor. Löner på 40 kronor i timmen är inget ovanligt.
Värst är det i östra Tyskland. Arbetslösheten i före detta DDR är dubbelt så hög, över 14 procent, som i väst. I Berlin är den 20 procent, och det finns orter där mer än varannan person går utan jobb. 36 procent har låglönejobb, mot 15 i väst.
Sammantaget betyder detta att hälften av löntagarna (14+36 procent) i östra Tyskland har en inkomst under 16 000 kronor i månaden.
Enligt fackförbundet Verdi har något mindre än hälften av alla anställda i hela landet dessutom någon form av osäker anställning.
Politiken ska inte skyllas för allt. I botten ligger vad vi kan kalla globalisering. Tyska företag förlägger enklare produktion till låglöneländer eller slås ut av konkurrens från Östeuropa, Kina och Indien. Eller också automatiserar de produktionen, ersätter människor med maskiner, som skydd mot denna konkurrens, hävdar Dauderstädt.
Men ovanpå detta kommer en arbetsmarknadspolitik som i snart tio år varit helt inriktad på en enda sak: att öka utbudet av arbetskraft.
–Politikerna har låtit sig övertygas om att arbetslösheten beror på att folk inte vill jobba. Om de har för hög a-kassa avstår de från de sämsta jobben. Därför måste de pressas, säger Dauderstädt.
Eller som det brukar uttryckas på reinfeldtska: det ska löna sig att arbeta.
Möjligen kan en sådan ”utbudspolitik” fungera i högkonjunktur, tror han. Men reformerna genomfördes i lågkonjunktur. Folk pressades hårdare och hårdare att söka jobb som inte fanns. Allt som hände var att de blev fattigare och ofriare.
Den mest avskydda delen av Hartz-reformerna är sammanslagningen av a-kassa och socialbidrag. Efter ett år på inkomstrelaterad a-kassa, övergår den arbetssökande i det som kallas Hartz IV eller ALG II, a-kassa 2, som innebär att alla får ungefär 3000 kronor i månaden plus hyra. Det är för många betydligt lägre än deras tidigare a-kassa. De som förlorat mest är förstås de långtidsarbetslösa som hade en hyggligt hög a-kassa i det gamla systemet. Enligt Institutet för arbetsmarknads- och yrkesforskning har många fått sin inkomst mer än halverad.
Till detta ska läggas de så kallade en- euro-jobben, ett slags beredskapsarbeten med rent symbolisk ersättning som arbetslösa kan tvingas ta för att överhuvudtaget få sin a-kassa 2. Här råder inget anställningsförhållande, man har inte sjuklön, semesterlön, strejkrätt eller uppsägningsskydd. Omkring 300 000 personer hade i maj 2006 sådana jobb, framförallt i östra Tyskland. En färsk statlig utredning visar att bara en fjärdel av dem används helt enligt regelboken och att de kan tränga ut reguljära anställningar.
I ett föreningshus i Kreuzberg, där den lilla vänstergruppen Anders Arbeiten ger gratis juridisk-praktisk rådgivning åt arbetslösa träffar jag Robert Ulmer, som just låtit sig rådges.
Han har inte förlorat så mycket ekonomiskt på a-kassa 2, eftersom hans a-kassa redan från början var låg. Men han är ändå förbannad.
- Tvånget är det värsta. Jag måste gå på meningslösa möten sju timmar om dagen i fyra veckor nu. Där får vi lära oss att tänka positivt och skriva jobbansökningar och sådant. De försöker lära oss att vi är fria och ska välja själva. Men det sker under tvång.
- Det finns två motiv för den här tvångspolitiken. Att ställa riktigt billig arbetskraft till företagens förfogande. Och att skapa ett slags offervillighet hos befolkningen, alla ska vara beredda att göra vad som helst. Det är ett auktoritärt tänkande, säger Ulmer.
Själv förspåkar han medborgarlön istället. Det kan kanske låta udda i svenska öron, men i Tyskland finns en levande debatt, framförallt hos de gröna, om att slå samman olika bidragssystem till någon form av allmän grundinkomst stor nog att leva hyggligt på.
Missnöjet med att socialdemokraterna inte bara accepterat, utan faktiskt aktivt bedrivit en politik som drabbade de mest utsatta – samtidigt som man bland annat avskaffade förmögenhetsskatten och sänkte aktieskatter - har redan lett till partisprängning. Upproret startade bland facken i Ruhrområdet och spred sig snabbt. I början av 2004 bildades föreningen WASG, som under den före detta socialdemokratiske finansministern Oskar Lafontaines ledning i våras förenade sig med det östtyska kommunistpartiets arvtagare PDS och bildade det nya partiet Die Linke.
Vid sidan av extremhögern – som mobiliserar hårt mot Hartz-lagarna – var det länge framförallt från Die Linke kritiken kom.
De senaste åren har också fackföreningarna börjat mullra. Facken satt med i den arbetsgrupp som tog fram Hartz-förslagen och har länge legat relativt lågt med kritik. Men i oktober förra året organiserade landsorganisationen DGB den kanske största demonstrationen – 80 000 människor – riktad främst mot Hartz-lagarna.
Mer än en gång har jag träffat folk som muttrar om att om de protesterat mer direkt, så hade de kanske inte behövt protestera nu, när allt redan är genomfört.
Men den allmänna opinion var då så stark att facken inte kunde står emot. Och kärnan i deras medlemskår – de med säkra heltidsanställningar – var inte särskilt förtjusta i att betala till de arbetslösa, förklarar Dauderstädt.
Idag går den tyska exportindustrin på högvarv och
arbetslösheten sjunker snabbt.
-Men det beror antagligen ganska lite på att man liberaliserat arbetsmarknaden, och desto mer på den internationella konjunkturen, säger Michael Dauderstädt.
Många av de nya jobben är osäkra låglönejobb.
Om Dauderstädt har rätt i att det framförallt är den goda konjunkturen - och inte reformerna - som gör att arbetslösheten nu faller är det inte svårt att se hur en nedåtgående spiral formas. När lågkonjunkturen kommer igen, är det ännu lättare att sparka ännu fler människor som då hamnar i ännu värre fattigdom och tvingas ta ännu sämre betalda och osäkra jobb när konjunkturen vänder upp igen. Och så vidare.
Kurt Becks försiktiga återställare ändrar förstås inte på det. Men kanske vittnar den om att den mest fundamentalistiska avregleringsepoken kan var över.
UR EFTERARBETET nr 3 2007
Detta ska antagligen inte bara ses som ett lite oviktigt internt käbbel, utan kanske också som en försiktig signal om att det tyska liberaliseringsexperimentet är på väg att omprövas – åminstone av socialdemokraterna.
Det är i så fall knappast underligt. Deras opinionssiffor har fallit dramatiskt i takt med att arbetsmarknadsreformerna - de så kallade Harz-lagarna – genomförts och är nu nere i 26-27 procent. I en mätning föredrog till och med en majoritet av de egna väljarna kristdemokraternas Angela Merkel som förbundskansler.
Grundtanken bakom Hartz-reformerna är mycket enkel: det är bättre med skitjobb än inga jobb alls.
Nu börjar resultatet synas i form av en stadigt växande låglönesektor. Samtidigt har de otrygga jobben - tillfälliga anställningar, jobb för bemanningsföretag, praktikplatser, internships, enskilda firmor, med mera – brett ut sig, också i tjänstemannayrken.
Detta är de två stora tendenserna på den tyska arbetsmarknaden, enligt Michael Dauderstädt, som är chef för avdelningen för ekonomi och social politik vid den socialdemokratiska forsknings- och opinionsbildningsstiftelsen Friedrich Ebert Stiftung.
19 procent av de heltidsanställda löntagarna arbetar idag inom låglönesektorn, det vill säga arbeten där lönen ligger under två tredjedelar av snittlönen i landet, i praktiken under 16 000 kronor. Löner på 40 kronor i timmen är inget ovanligt.
Värst är det i östra Tyskland. Arbetslösheten i före detta DDR är dubbelt så hög, över 14 procent, som i väst. I Berlin är den 20 procent, och det finns orter där mer än varannan person går utan jobb. 36 procent har låglönejobb, mot 15 i väst.
Sammantaget betyder detta att hälften av löntagarna (14+36 procent) i östra Tyskland har en inkomst under 16 000 kronor i månaden.
Enligt fackförbundet Verdi har något mindre än hälften av alla anställda i hela landet dessutom någon form av osäker anställning.
Politiken ska inte skyllas för allt. I botten ligger vad vi kan kalla globalisering. Tyska företag förlägger enklare produktion till låglöneländer eller slås ut av konkurrens från Östeuropa, Kina och Indien. Eller också automatiserar de produktionen, ersätter människor med maskiner, som skydd mot denna konkurrens, hävdar Dauderstädt.
Men ovanpå detta kommer en arbetsmarknadspolitik som i snart tio år varit helt inriktad på en enda sak: att öka utbudet av arbetskraft.
–Politikerna har låtit sig övertygas om att arbetslösheten beror på att folk inte vill jobba. Om de har för hög a-kassa avstår de från de sämsta jobben. Därför måste de pressas, säger Dauderstädt.
Eller som det brukar uttryckas på reinfeldtska: det ska löna sig att arbeta.
Möjligen kan en sådan ”utbudspolitik” fungera i högkonjunktur, tror han. Men reformerna genomfördes i lågkonjunktur. Folk pressades hårdare och hårdare att söka jobb som inte fanns. Allt som hände var att de blev fattigare och ofriare.
Den mest avskydda delen av Hartz-reformerna är sammanslagningen av a-kassa och socialbidrag. Efter ett år på inkomstrelaterad a-kassa, övergår den arbetssökande i det som kallas Hartz IV eller ALG II, a-kassa 2, som innebär att alla får ungefär 3000 kronor i månaden plus hyra. Det är för många betydligt lägre än deras tidigare a-kassa. De som förlorat mest är förstås de långtidsarbetslösa som hade en hyggligt hög a-kassa i det gamla systemet. Enligt Institutet för arbetsmarknads- och yrkesforskning har många fått sin inkomst mer än halverad.
Till detta ska läggas de så kallade en- euro-jobben, ett slags beredskapsarbeten med rent symbolisk ersättning som arbetslösa kan tvingas ta för att överhuvudtaget få sin a-kassa 2. Här råder inget anställningsförhållande, man har inte sjuklön, semesterlön, strejkrätt eller uppsägningsskydd. Omkring 300 000 personer hade i maj 2006 sådana jobb, framförallt i östra Tyskland. En färsk statlig utredning visar att bara en fjärdel av dem används helt enligt regelboken och att de kan tränga ut reguljära anställningar.
I ett föreningshus i Kreuzberg, där den lilla vänstergruppen Anders Arbeiten ger gratis juridisk-praktisk rådgivning åt arbetslösa träffar jag Robert Ulmer, som just låtit sig rådges.
Han har inte förlorat så mycket ekonomiskt på a-kassa 2, eftersom hans a-kassa redan från början var låg. Men han är ändå förbannad.
- Tvånget är det värsta. Jag måste gå på meningslösa möten sju timmar om dagen i fyra veckor nu. Där får vi lära oss att tänka positivt och skriva jobbansökningar och sådant. De försöker lära oss att vi är fria och ska välja själva. Men det sker under tvång.
- Det finns två motiv för den här tvångspolitiken. Att ställa riktigt billig arbetskraft till företagens förfogande. Och att skapa ett slags offervillighet hos befolkningen, alla ska vara beredda att göra vad som helst. Det är ett auktoritärt tänkande, säger Ulmer.
Själv förspåkar han medborgarlön istället. Det kan kanske låta udda i svenska öron, men i Tyskland finns en levande debatt, framförallt hos de gröna, om att slå samman olika bidragssystem till någon form av allmän grundinkomst stor nog att leva hyggligt på.
Missnöjet med att socialdemokraterna inte bara accepterat, utan faktiskt aktivt bedrivit en politik som drabbade de mest utsatta – samtidigt som man bland annat avskaffade förmögenhetsskatten och sänkte aktieskatter - har redan lett till partisprängning. Upproret startade bland facken i Ruhrområdet och spred sig snabbt. I början av 2004 bildades föreningen WASG, som under den före detta socialdemokratiske finansministern Oskar Lafontaines ledning i våras förenade sig med det östtyska kommunistpartiets arvtagare PDS och bildade det nya partiet Die Linke.
Vid sidan av extremhögern – som mobiliserar hårt mot Hartz-lagarna – var det länge framförallt från Die Linke kritiken kom.
De senaste åren har också fackföreningarna börjat mullra. Facken satt med i den arbetsgrupp som tog fram Hartz-förslagen och har länge legat relativt lågt med kritik. Men i oktober förra året organiserade landsorganisationen DGB den kanske största demonstrationen – 80 000 människor – riktad främst mot Hartz-lagarna.
Mer än en gång har jag träffat folk som muttrar om att om de protesterat mer direkt, så hade de kanske inte behövt protestera nu, när allt redan är genomfört.
Men den allmänna opinion var då så stark att facken inte kunde står emot. Och kärnan i deras medlemskår – de med säkra heltidsanställningar – var inte särskilt förtjusta i att betala till de arbetslösa, förklarar Dauderstädt.
Idag går den tyska exportindustrin på högvarv och
arbetslösheten sjunker snabbt.
-Men det beror antagligen ganska lite på att man liberaliserat arbetsmarknaden, och desto mer på den internationella konjunkturen, säger Michael Dauderstädt.
Många av de nya jobben är osäkra låglönejobb.
Om Dauderstädt har rätt i att det framförallt är den goda konjunkturen - och inte reformerna - som gör att arbetslösheten nu faller är det inte svårt att se hur en nedåtgående spiral formas. När lågkonjunkturen kommer igen, är det ännu lättare att sparka ännu fler människor som då hamnar i ännu värre fattigdom och tvingas ta ännu sämre betalda och osäkra jobb när konjunkturen vänder upp igen. Och så vidare.
Kurt Becks försiktiga återställare ändrar förstås inte på det. Men kanske vittnar den om att den mest fundamentalistiska avregleringsepoken kan var över.
UR EFTERARBETET nr 3 2007
Sex grader till helvetet
Sommaren i sydöstra Europa var bokstavligen dödshet, på många håll över 45 grader. Skogsbränder rasade och det blev vatten- och elbrist. Hur många som dött vet vi inte. Men den stekheta sommaren 2005 skördade någonstans mellan 25 000 och 35 000 liv i Europa.
Och i Indien, Nepal och Bangladesh kämpar just nu 20 miljoner människor mot regn, översvämningar och jordskred. Några hundra har redan dukat under. En tredjedel av Bangladesh är täckt med vatten. Risken är stor att mångfalt fler dör när sjukdomar och livsmedelsbrist nu står för dörren.
Ingen kan med säkerhet säga att just den här monsunens styrka, eller just den här sommarens skogsbränder beror på klimatförändringarna. Klimatforskningen är inte så exakt. Den laborerar med sannolikheter, snarare än sanning. Men det vi vet är att den här typen av katastrofer blivit vanligare och kommer att bli ännu vanligare. Och det alldeles oavsett vad vi nu gör. Den uppvärming vi ser de dramatiska effekterna av är resultatet av vad vi redan släppt ut. Antagligen är det redan försent för många djurarter, korallrev kommer att dö, Alpernas glaciärer att försvinna, Maldiverna och andra låga öar att sjunka i havet, kanske också Bangladesh.
Och sedan blir det bara värre. Med undantag för enstaka tokar tror ingen längre att uppvärmningen inte pågår. Målet är nu att hålla den på hanterbara 2 grader.
2 eller 3 grader? Vem kan avgöra om vattnet är 19 eller 20 grader en vacker sommardag? Spelar det någon roll?
Ja. Uppvärmingen är inte en linjär process. Någonstans mellan 2 och 3 graders global temperaturökning, ingen kan säkert säga var, går en gräns, som om den passeras riskerar att dra igång en ond spiral, som kanske blir omöjlig att stoppa om vi så skrotar varenda bil, inställer varenda flyg och blir vegetarianer allihop över en natt.
Nu gäller det att inte passera den tröskeln. Det är det viktiga budskapet i journalisten och miljöexperten Mark Lynas nya debattbok ”Sex grader”.
Lynas har gått igenom hundratals av de senaste årens vetenskapliga artiklar om klimatförändringar och försökt göra en sammanfattning. Tyvärr blir det för lite om för mycket, information – ibland motstridig – staplas i sådana mängder att det är svårt att hänga med, för att inte tala om att värdera utsagorna.
Jag studsar för en del detaljer, som när Lynas påstår att det fortfarande är för kallt att odla vete i södra Skandinavien, att främlingsfientlighet skulle vara en mental rest från forntida stamsamhällen, och när han på något ställe tillskriver naturen själv ett slags intentionalitet.
Men det hindrar inte att hans domedagsscenarier ter sig nog så övertygande när han tar oss med på en nedstigning i det framtida klimathelvetet, krets för krets, grad för grad. Från ökenutbredning, hundratals utrotade djurarter och smältande isar, till jätteorkaner, enorma folkomflyttningar, akut livsmedelsbrist – och väpnade konflikter om vatten och åkermark.
Nyckelordet är ”återkopplingar.” Med det menar Lynas ett slags sjävförstärkande processer, som när de väl startat är hart när omöjliga att vända.
När det blir bara lite varmare, 3 grader istället för 2, ökar risken för riktigt stora skogsbränder, också i vanligtvis fuktiga områden. Den dag Amazonas brinner ner förlorar världen en enorm lagringsplats för koldioxid, som istället bränns rakt ut i atmosfären. Att de stora bränderna i Amazonas 1998 motsvarade fem procent av världens samlade mänskliga utsläpp det året ger en fingervisning om omfattningen.
Ännu värre är möjligen att de stora mängder kol som vid dagens temperaturer binds i jordlagren riskerar att frigöras om det bli varmare, eftersom de nedbrytande bakterierna då arbetar snabbare. Kolcykeln vänder.
När glaciärerna smälter minskar också ytan som reflekterar solljus. Mer värme binds och uppvärmningen skjuter fart - vilket gör att ännu mer is smälter.
Skulle något av detta ske är risken stor att den globala temperaturen tar ett skutt på kanske flera grader. Då passeras antagligen ännu en tröskel, när permafrosten på Sibiriens väldiga vidder tinar och spottar upp stora mängder metan och kol. Vilket i sin tur innebär ett nytt skutt, med ökad risk att metanhydrat i världshaven frigörs.
Jag hade aldrig hört talas om havens metanhydrat innan jag läste Lynas. Men tro mig, det är inget vi vill vara med om. Metanhydrat bildas under stor tryck och hård kyla, till exempel på Norra ishavets botten. Om det värms upp exploderar det, i jättelika eldmoln som inte bara skulle kunna förinta hela städer, utan också höja temperaturerna så att ytterligare metanhydrat frigörs, och så vidare.
Science fiction?
Kanske det. Men också historia. Metanhydrat har antagligen frigjorts förut. För 55 miljoner år sedan. Den gången tog det uppemot 20 000 år för temperaturökningarna att nå sin kulmen, och djur och växter hade därför hyggligt med tid för migration och anpassning. Men idag sker ökningen av växthusgaser i atmosfären ojämförligt mycket snabbare.
Just hastigheten är viktig.
Enligt Lynas måste de globala utsläppen kulminera senast 2015. Då har vi 75 procents chans att klara 2-gradersmålet. Varje år som går därefter förämras oddsen. Han kan ha fel på det exakta årtalet förstås, men det spelar ju mindre roll om det skulle vara 2020 eller 2025. Poängen är att det är den nu levande mänsklighetens uppgift, inte framtida generationers.
Staterna sitter dock fast i vad som påminner om det Kalla Krigets kapprustning, då ingen vågade avrusta av räsla för att ge motparten ett försteg, fastän både Kreml och Vita Huset naturligtvis var smärtsamt medvetna om att vilken fara – och vilka hål i statsbudgeten – rustningen innebar.
Idag handlar det om att ingen vill tappa i ekonomisk konkurrenskraft. USA kräver att snabbt industrialiserande länder – främst Kina – ska ta på sig en större del av ansvaret innan man själv är redo att skriva på Kyotoprotokollet. Annars kan den kinesiska industrin enklare konkurrera ut den amerikanska, tror man. EU har beslutat att gå före, med nedskärningar på 20 procent till 2020, men vågar inte gå längre förrän andra tagit samma steg. Den svenska regeringen, som säger sig vilja stå i främsta ledet i klimatkampen, återkommer gång på gång till att politiken ska utformas ”med hänsyn till svensk industri och dess konkurrenskraft...” (Prop 2005/06: 172).
Det gemensamma intresset är alltså så snabba nedskärningar som möjligt - andelen koldioxid och andra växthusgaser i luften bör inte stiga över 400 - 450 ppm från dagens 380. Men varje land, eller snarare varje lands företag och företagsägare, vinner på om andra skär ner mer än de själva. Det är en rävsax.
Man kunde naturligtvis tänka sig långsamma förhandlingar och gradvisa åtaganden, som i slutändan sänker nivån på ett rättvist sätt (betydligt mer i de rika länderna än i de fattiga, förstås).
Problemet är att vi inte har tid med det.
Därför måste de närmaste åren bli en tid för stort politisk mod, då enskilda länders politiker går före utan garantier om att andra följer efter och även om de måste köra över den inhemska industrin.
Sådant gör de sällan frivilligt. De måste tvingas. Eftersom det inte finns någon överstat faller den uppgiften, som vanligt, på medborgarna. Vår livsstil måste, för att travestera George Bush den äldre, vara i högsta grad förhandlingsbar.
Sex grader
Mark Lynas
Övers. Stefan Lindgren
Ordfront
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD i HELSINGBORGS DAGBLAD
Och i Indien, Nepal och Bangladesh kämpar just nu 20 miljoner människor mot regn, översvämningar och jordskred. Några hundra har redan dukat under. En tredjedel av Bangladesh är täckt med vatten. Risken är stor att mångfalt fler dör när sjukdomar och livsmedelsbrist nu står för dörren.
Ingen kan med säkerhet säga att just den här monsunens styrka, eller just den här sommarens skogsbränder beror på klimatförändringarna. Klimatforskningen är inte så exakt. Den laborerar med sannolikheter, snarare än sanning. Men det vi vet är att den här typen av katastrofer blivit vanligare och kommer att bli ännu vanligare. Och det alldeles oavsett vad vi nu gör. Den uppvärming vi ser de dramatiska effekterna av är resultatet av vad vi redan släppt ut. Antagligen är det redan försent för många djurarter, korallrev kommer att dö, Alpernas glaciärer att försvinna, Maldiverna och andra låga öar att sjunka i havet, kanske också Bangladesh.
Och sedan blir det bara värre. Med undantag för enstaka tokar tror ingen längre att uppvärmningen inte pågår. Målet är nu att hålla den på hanterbara 2 grader.
2 eller 3 grader? Vem kan avgöra om vattnet är 19 eller 20 grader en vacker sommardag? Spelar det någon roll?
Ja. Uppvärmingen är inte en linjär process. Någonstans mellan 2 och 3 graders global temperaturökning, ingen kan säkert säga var, går en gräns, som om den passeras riskerar att dra igång en ond spiral, som kanske blir omöjlig att stoppa om vi så skrotar varenda bil, inställer varenda flyg och blir vegetarianer allihop över en natt.
Nu gäller det att inte passera den tröskeln. Det är det viktiga budskapet i journalisten och miljöexperten Mark Lynas nya debattbok ”Sex grader”.
Lynas har gått igenom hundratals av de senaste årens vetenskapliga artiklar om klimatförändringar och försökt göra en sammanfattning. Tyvärr blir det för lite om för mycket, information – ibland motstridig – staplas i sådana mängder att det är svårt att hänga med, för att inte tala om att värdera utsagorna.
Jag studsar för en del detaljer, som när Lynas påstår att det fortfarande är för kallt att odla vete i södra Skandinavien, att främlingsfientlighet skulle vara en mental rest från forntida stamsamhällen, och när han på något ställe tillskriver naturen själv ett slags intentionalitet.
Men det hindrar inte att hans domedagsscenarier ter sig nog så övertygande när han tar oss med på en nedstigning i det framtida klimathelvetet, krets för krets, grad för grad. Från ökenutbredning, hundratals utrotade djurarter och smältande isar, till jätteorkaner, enorma folkomflyttningar, akut livsmedelsbrist – och väpnade konflikter om vatten och åkermark.
Nyckelordet är ”återkopplingar.” Med det menar Lynas ett slags sjävförstärkande processer, som när de väl startat är hart när omöjliga att vända.
När det blir bara lite varmare, 3 grader istället för 2, ökar risken för riktigt stora skogsbränder, också i vanligtvis fuktiga områden. Den dag Amazonas brinner ner förlorar världen en enorm lagringsplats för koldioxid, som istället bränns rakt ut i atmosfären. Att de stora bränderna i Amazonas 1998 motsvarade fem procent av världens samlade mänskliga utsläpp det året ger en fingervisning om omfattningen.
Ännu värre är möjligen att de stora mängder kol som vid dagens temperaturer binds i jordlagren riskerar att frigöras om det bli varmare, eftersom de nedbrytande bakterierna då arbetar snabbare. Kolcykeln vänder.
När glaciärerna smälter minskar också ytan som reflekterar solljus. Mer värme binds och uppvärmningen skjuter fart - vilket gör att ännu mer is smälter.
Skulle något av detta ske är risken stor att den globala temperaturen tar ett skutt på kanske flera grader. Då passeras antagligen ännu en tröskel, när permafrosten på Sibiriens väldiga vidder tinar och spottar upp stora mängder metan och kol. Vilket i sin tur innebär ett nytt skutt, med ökad risk att metanhydrat i världshaven frigörs.
Jag hade aldrig hört talas om havens metanhydrat innan jag läste Lynas. Men tro mig, det är inget vi vill vara med om. Metanhydrat bildas under stor tryck och hård kyla, till exempel på Norra ishavets botten. Om det värms upp exploderar det, i jättelika eldmoln som inte bara skulle kunna förinta hela städer, utan också höja temperaturerna så att ytterligare metanhydrat frigörs, och så vidare.
Science fiction?
Kanske det. Men också historia. Metanhydrat har antagligen frigjorts förut. För 55 miljoner år sedan. Den gången tog det uppemot 20 000 år för temperaturökningarna att nå sin kulmen, och djur och växter hade därför hyggligt med tid för migration och anpassning. Men idag sker ökningen av växthusgaser i atmosfären ojämförligt mycket snabbare.
Just hastigheten är viktig.
Enligt Lynas måste de globala utsläppen kulminera senast 2015. Då har vi 75 procents chans att klara 2-gradersmålet. Varje år som går därefter förämras oddsen. Han kan ha fel på det exakta årtalet förstås, men det spelar ju mindre roll om det skulle vara 2020 eller 2025. Poängen är att det är den nu levande mänsklighetens uppgift, inte framtida generationers.
Staterna sitter dock fast i vad som påminner om det Kalla Krigets kapprustning, då ingen vågade avrusta av räsla för att ge motparten ett försteg, fastän både Kreml och Vita Huset naturligtvis var smärtsamt medvetna om att vilken fara – och vilka hål i statsbudgeten – rustningen innebar.
Idag handlar det om att ingen vill tappa i ekonomisk konkurrenskraft. USA kräver att snabbt industrialiserande länder – främst Kina – ska ta på sig en större del av ansvaret innan man själv är redo att skriva på Kyotoprotokollet. Annars kan den kinesiska industrin enklare konkurrera ut den amerikanska, tror man. EU har beslutat att gå före, med nedskärningar på 20 procent till 2020, men vågar inte gå längre förrän andra tagit samma steg. Den svenska regeringen, som säger sig vilja stå i främsta ledet i klimatkampen, återkommer gång på gång till att politiken ska utformas ”med hänsyn till svensk industri och dess konkurrenskraft...” (Prop 2005/06: 172).
Det gemensamma intresset är alltså så snabba nedskärningar som möjligt - andelen koldioxid och andra växthusgaser i luften bör inte stiga över 400 - 450 ppm från dagens 380. Men varje land, eller snarare varje lands företag och företagsägare, vinner på om andra skär ner mer än de själva. Det är en rävsax.
Man kunde naturligtvis tänka sig långsamma förhandlingar och gradvisa åtaganden, som i slutändan sänker nivån på ett rättvist sätt (betydligt mer i de rika länderna än i de fattiga, förstås).
Problemet är att vi inte har tid med det.
Därför måste de närmaste åren bli en tid för stort politisk mod, då enskilda länders politiker går före utan garantier om att andra följer efter och även om de måste köra över den inhemska industrin.
Sådant gör de sällan frivilligt. De måste tvingas. Eftersom det inte finns någon överstat faller den uppgiften, som vanligt, på medborgarna. Vår livsstil måste, för att travestera George Bush den äldre, vara i högsta grad förhandlingsbar.
Sex grader
Mark Lynas
Övers. Stefan Lindgren
Ordfront
ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD i HELSINGBORGS DAGBLAD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
