fredagen den 31:e december 2010
torsdagen den 30:e december 2010
Visa pengarna
Varför röstar stora delar av medelklassen höger? Varför väljer de ett skattesystem som gynnar supereliten snarare än dem själva? Det måste socialdemokratin svara på för att återkomma som den dominerande kraften.
I sin nya bok ”Hurra, wir dürfen zahlen”, benar den tyska journalisten Ulrike Herrman i frågan ur ett tyskt perspektiv. Möjligen är klassamhället i Tyskland ännu tydligare, socialdemokratin mer högervriden och föraktet för bidragstagarna mer öppet, men påfallande mycket påminner om Sverige.
I grunden ligger myten om jämlikheten, menar Herrmann. Vi inbillar oss att vi lever i ett samhälle av likar, där medelklassen är enormt bred, med några få fattiga under sig och några få rika över sig. En lök, snarare än en pyramid. Här har alla chansen att bli upptagna i den verkliga eliten, och klarar man det inte själv, så kan det gå för ungarna, bara de får gå i de rätta privatskolorna.
De rikas rikedom är dold. De är så få till antalet att de försvinner, trots att deras andel av inkomster och förmögenheter är grotesk. I Sverige har de rikaste fem procenten av befolkningen lagt beslag på hälften av den samlade nettoförmögenheten. Vi andra 95 procent får dela på resten.
Genom att ersätta bilden av ett klassamhället med idéer om tvåtredjedelssamhället, insiders och outsiders, utanförskap – kärt barn har många namn – har högern nu lurat i folk att ”alla som arbetar” är en del av vinnar-Sverige, vare sig man tjänar 22 000 i månaden i snabbköpskassan eller 2 miljoner på aktieägande.
Skiljelinjen dras inte mot de rika, utan mot de fattiga, som kriminaliseras som bidragsfuskare och svartjobbare.
En slutsats är att vi måste börja tala om de riktigt rika, berätta om hur de lever, om deras makt över våra liv, om hur den går i arv. Medelklassen måste få klart för sig att den aldrig kommer att vara jämlik med dem. Och att det är de själva som får betala för skattemiljonerna till eliten.
Det är alltid riskabelt att utställa nyårslöften, men jag hoppas att vi på Efter Arbetet ska kunna börja bena i detta.
Publicerad i Efter Arbetet
I sin nya bok ”Hurra, wir dürfen zahlen”, benar den tyska journalisten Ulrike Herrman i frågan ur ett tyskt perspektiv. Möjligen är klassamhället i Tyskland ännu tydligare, socialdemokratin mer högervriden och föraktet för bidragstagarna mer öppet, men påfallande mycket påminner om Sverige.
I grunden ligger myten om jämlikheten, menar Herrmann. Vi inbillar oss att vi lever i ett samhälle av likar, där medelklassen är enormt bred, med några få fattiga under sig och några få rika över sig. En lök, snarare än en pyramid. Här har alla chansen att bli upptagna i den verkliga eliten, och klarar man det inte själv, så kan det gå för ungarna, bara de får gå i de rätta privatskolorna.
De rikas rikedom är dold. De är så få till antalet att de försvinner, trots att deras andel av inkomster och förmögenheter är grotesk. I Sverige har de rikaste fem procenten av befolkningen lagt beslag på hälften av den samlade nettoförmögenheten. Vi andra 95 procent får dela på resten.
Genom att ersätta bilden av ett klassamhället med idéer om tvåtredjedelssamhället, insiders och outsiders, utanförskap – kärt barn har många namn – har högern nu lurat i folk att ”alla som arbetar” är en del av vinnar-Sverige, vare sig man tjänar 22 000 i månaden i snabbköpskassan eller 2 miljoner på aktieägande.
Skiljelinjen dras inte mot de rika, utan mot de fattiga, som kriminaliseras som bidragsfuskare och svartjobbare.
En slutsats är att vi måste börja tala om de riktigt rika, berätta om hur de lever, om deras makt över våra liv, om hur den går i arv. Medelklassen måste få klart för sig att den aldrig kommer att vara jämlik med dem. Och att det är de själva som får betala för skattemiljonerna till eliten.
Det är alltid riskabelt att utställa nyårslöften, men jag hoppas att vi på Efter Arbetet ska kunna börja bena i detta.
Publicerad i Efter Arbetet
tisdagen den 28:e december 2010
Tärande
Värnskatten måste väck, skriver Expressens ledarkolumnist Gunnar Wetterberg. Varför ska alla proffsiga chefer, som är de som ska rädda jobb och välfärd i konkurrensen med hungriga kineser och indier, straffbeskattas?
Man får förstå honom.
Själv betalade Wetterberg, men det är han för blygsam för att skriva ut, hialösa 41 000 kronor i värnskatt förra året. Det är klart att det tär på resurserna för en man som bara drar in över 1,3 miljoner, eller 115 000 i månaden.
Man får förstå honom.
Själv betalade Wetterberg, men det är han för blygsam för att skriva ut, hialösa 41 000 kronor i värnskatt förra året. Det är klart att det tär på resurserna för en man som bara drar in över 1,3 miljoner, eller 115 000 i månaden.
måndagen den 27:e december 2010
"Med osviklig solidaritet"
”en lågmält rasande motor, en faktabestyckad isärplockning av samtiden som i sina bästa stunder öppnar upp nya tankerum”
Ja, idag kom den första recensionen av min bok Till frihetens försvar. I hemmatidningen Aftonbladet, som sig bör.
Det är Anna Hellgren som skriver, utmärkt bra, och jag rodnar såklart en smula över både beröm och kritik.
Jag ska inte direkt recensera recensionen, men några snabba reaktioner kan jag ge, även om det såklart också är lite, tja, ovärdigt.
Det här med att jag skriver bättre nu än förr stämmer bra med hur jag själv ser på saken, även om jag inte skulle fastslå ett årtal sådär. Men kanske ska man också fråga sig om de stilistiska idealen förändrats under de här åren? Så att det som sågs som utmärkt bra skrivna texter för tio år sedan känns storvulet självsäkert idag?
Hellgrens huvudinvändning är att jag borde ha sorterat mer, tagit med färre texter, och dessutom kompletterat med uppföljningar.
Sållningen vete tusan, jag ser inte riktigt varför 200 sidor skulle vara bättre än 300. Det är ju int direkt någon svårtilgänglig bok, som det är.
Att det hade varit bra med uppföljningar har hon såklart rätt i; jag tänkte tanken, men gud vad mycket mer jobb det hade blivit.
Det är ju ett litet helvete att recensera böcker som består av flera texter. Ska man välja några att slå ner på, eller försöka ge sig på helheten, eller både och? Hellgren tar helheten, inget fel i det.
Det jag nu hoppas på – och fruktar – är att någon annan recensent går in i mina politiska ställningstaganden mer. Jag tänker till exempel på min kritik av fusket med fusket, där jag var väldigt tidigt ute, eller mina synpunkter i samband med Göteborg 2001, där jag var rätt ensam i de större tidningarna.
Ja, idag kom den första recensionen av min bok Till frihetens försvar. I hemmatidningen Aftonbladet, som sig bör.
Det är Anna Hellgren som skriver, utmärkt bra, och jag rodnar såklart en smula över både beröm och kritik.
Jag ska inte direkt recensera recensionen, men några snabba reaktioner kan jag ge, även om det såklart också är lite, tja, ovärdigt.
Det här med att jag skriver bättre nu än förr stämmer bra med hur jag själv ser på saken, även om jag inte skulle fastslå ett årtal sådär. Men kanske ska man också fråga sig om de stilistiska idealen förändrats under de här åren? Så att det som sågs som utmärkt bra skrivna texter för tio år sedan känns storvulet självsäkert idag?
Hellgrens huvudinvändning är att jag borde ha sorterat mer, tagit med färre texter, och dessutom kompletterat med uppföljningar.
Sållningen vete tusan, jag ser inte riktigt varför 200 sidor skulle vara bättre än 300. Det är ju int direkt någon svårtilgänglig bok, som det är.
Att det hade varit bra med uppföljningar har hon såklart rätt i; jag tänkte tanken, men gud vad mycket mer jobb det hade blivit.
Det är ju ett litet helvete att recensera böcker som består av flera texter. Ska man välja några att slå ner på, eller försöka ge sig på helheten, eller både och? Hellgren tar helheten, inget fel i det.
Det jag nu hoppas på – och fruktar – är att någon annan recensent går in i mina politiska ställningstaganden mer. Jag tänker till exempel på min kritik av fusket med fusket, där jag var väldigt tidigt ute, eller mina synpunkter i samband med Göteborg 2001, där jag var rätt ensam i de större tidningarna.
söndagen den 26:e december 2010
Narnia
Idag skriver jag några rader om nya Narniafilmen i Aftonbladet.
Ingen vidare film, men det hindrar ju inte att den kan vara intressant, om man säger så.
Ingen vidare film, men det hindrar ju inte att den kan vara intressant, om man säger så.
fredagen den 24:e december 2010
Ny tid, nytt pris
De feta åren är förbi. Min allra mest julgivmilda introduktionstid av min bok är över.
Sanningen att säga hade jag inte riktigt räknat med postens skamlösa porto när jag satte priset från början.
Till Frihetens försvar kostar fortfarande 129 kronor.
Men från och med nu tar jag betalt även för portot, 36 kronor inom Sverige.
Ni beställer som tidigare genom att ringa eller sms:a mig på 070-6965720, eller maila på pettlar@telia.com.
Så skickar jag en bok plus en räkning med posten.
Till frihetens försvar
Samlade texter 2001-2010
För tio år sedan steg ny global vänster fram i massprotester och sociala forum runt om i världen. I Sverige bildades Attac. Optimismen var stark.
Sen kom de amerikanska krigen, massmorden, undantagstillstånden. Idag regerar borgerligheten Europa, samtidigt som högerradikala partier tar plats i parlamenten. Flyktingar jagas med kanonbåtar. Jakten går på arbetslösa och sjuka. Fackföreningar kallas maffia.
I Till frihetens försvar berättar journalisten Petter Larsson om dessa tio år. Han skriver om Kenyas jordlösa och Skånska Dagbladets islamfientlighet, om USA:s vägval, om Astrid Lindgren och Jimmie Åkesson och om hur makthavarna överdriver hoten från terrorister, brottslingar och snyltare för att öka kontrollen över medborgarna.
Petter Larsson, född 1968, är politisk redaktör på veckotidningen Efter Arbetet i Malmö och medverkar sedan många år på Aftonbladets och Helsingborgs Dagblads kultursidor. Han har tidigare skrivit boken Proteststormen – Seattle, Prag och revolten mot en orättvis världsordning (Atlas 2001).
torsdagen den 23:e december 2010
Sista REA-chansen
Ni som vill beställa min nya bok Till frihetens försvar (info nedan) får den just nu till vrakpris.
Jag har kollat vad nätbokhandlarna tar för boken, det varierar en del, till exempel får man ge 172 kronor på bokus och 155 kr på Adlibris.
Jag säljer den just nu för 129 kronor. Och för beställningar som inkommer till mig före julafton, så bjuder jag dessutom på frakten (33 kronor).
Efter julafton stiger priset lite.
Ni beställer genom att maila namn och adress till pettlar@telia.com
eller så kan ni ringa eller sms:a mig på 070-6965720
Till frihetens försvar
Samlade texter 2001-2010
För tio år sedan steg ny global vänster fram i massprotester och sociala forum runt om i världen. I Sverige bildades Attac. Optimismen var stark.
Sen kom de amerikanska krigen, massmorden, undantagstillstånden. Idag regerar borgerligheten Europa, samtidigt som högerradikala partier tar plats i parlamenten. Flyktingar jagas med kanonbåtar. Jakten går på arbetslösa och sjuka. Fackföreningar kallas maffia.
I Till frihetens försvar berättar journalisten Petter Larsson om dessa tio år. Han skriver om Kenyas jordlösa och Skånska Dagbladets islamfientlighet, om USA:s vägval, om Astrid Lindgren och Jimmie Åkesson och om hur makthavarna överdriver hoten från terrorister, brottslingar och snyltare för att öka kontrollen över medborgarna.
Petter Larsson, född 1968, är politisk redaktör på veckotidningen Efter Arbetet i Malmö och medverkar sedan många år på Aftonbladets och Helsingborgs Dagblads kultursidor. Han har tidigare skrivit boken Proteststormen – Seattle, Prag och revolten mot en orättvis världsordning (Atlas 2001).
tisdagen den 21:e december 2010
Mer dansk rättvisa
Idag skriver jag om hur demonstranterna i Köpenhamn fått upprättelse i domstol. Läs här.
måndagen den 20:e december 2010
Prime-skandalen rullar vidare
Daniel Suhonen begär nu rättarting med uteslutningar. Ja, har man en sådan paragraf, så ska den väl nån gång användas.
I alla fall känns det så, för oss som gick på bluffen.
I alla fall känns det så, för oss som gick på bluffen.
söndagen den 19:e december 2010
Polispisk
Danmark har fått sina apajävlar. På en upptagning från polisradion i samband med protesterna vid Bella Center under klimattoppmötet i Köpenhamn för ett år sedan önskar sig polisens insatsledare ”rödglödgade” batonger och talar om demonstranterna som ”lort”. Och står det några journalister i vägen, så ska de också ha stryk.
Saken blir inte bättre av att Köpenhamns polisdirektör nu kommenterar saken med att journalister som befinner bland demonstranter får skylla sig själva.
Jag är inte direkt förvånad. Att polisen både i Danmark och Sverige och antagligen överallt i världen avskyr demonstranter är inget nytt. Och finns gott om vittnesmål om övergrepp både mot demonstranter och journalister under toppmötet. Själv blev jag, med presskort i hand, stoppad från att bevittna massinringningen på Amager.
Vänstern, Journalistförbundet och Amnesty är förstås rasande. Men liksom före och under protesterna har polisen tung politisk uppbackning. Både regeringen och den socialdemokratiska oppositionen tar polisens uppmaning till misshandel med ro. De måste få göra sitt jobb och stämningen var ju så upphetsad.
Ja, jo. Men nu är det inte en enskild polisman som ballar ur i stundens hetta, utan ett befäl som ger order. Och tittar man på videofilmerna från demonstrationen vid Bella Center så är en sak uppenbar: demonstranterna håller sin icke-våldslinje. De som slåss är poliser.
Publicerad i Aftonbladet
Saken blir inte bättre av att Köpenhamns polisdirektör nu kommenterar saken med att journalister som befinner bland demonstranter får skylla sig själva.
Jag är inte direkt förvånad. Att polisen både i Danmark och Sverige och antagligen överallt i världen avskyr demonstranter är inget nytt. Och finns gott om vittnesmål om övergrepp både mot demonstranter och journalister under toppmötet. Själv blev jag, med presskort i hand, stoppad från att bevittna massinringningen på Amager.
Vänstern, Journalistförbundet och Amnesty är förstås rasande. Men liksom före och under protesterna har polisen tung politisk uppbackning. Både regeringen och den socialdemokratiska oppositionen tar polisens uppmaning till misshandel med ro. De måste få göra sitt jobb och stämningen var ju så upphetsad.
Ja, jo. Men nu är det inte en enskild polisman som ballar ur i stundens hetta, utan ett befäl som ger order. Och tittar man på videofilmerna från demonstrationen vid Bella Center så är en sak uppenbar: demonstranterna håller sin icke-våldslinje. De som slåss är poliser.
Publicerad i Aftonbladet
lördagen den 18:e december 2010
Katolska IRA?
Aftonbladetreporten Oisin Cantwell skriver idag en liten artikel som går ut på att vi är snabba med att skriva islamistisk terror, men att vi, som jämförelse, aldrig skull drömma om att kalla ett terrordåd från IRA för "katolskt".
Texten är välmenande, förstås, man ska vara försiktig med ord och generaliseringar.
Men det är en lite konstig jämförelse. Inte bara för den uppenbara invändningen att de islamistiska grupperna faktiskt ofta motiverar sina handlingar med just religion och att det därför är rätt rimligt att kalla dem just islamistiska. Utan också för att Nordirlandkonflikten faktiskt ofta beskrevs som just en kamp mellan "katoliker" och "protestanter" (och inte tex fattiga-rika, nationalister-unionister, ockuperade-ockupanter) i svenska medier när det begav sig. När jag pluggade internationella relationer, så läste jag hundratals tidningar för att ta reda på hur Nordirlandkonfliken skildrades i svensk press och katolik-protestant-berättelsen återkom ständigt.
Som av en händelse var det ofta just denna konfliktbeskrivning som den brittiska regeringen understödde, eftersom den förvandlade de brittiska trupperna till ett slags neutral part som skulle skilja de stridande åt.
Texten är välmenande, förstås, man ska vara försiktig med ord och generaliseringar.
Men det är en lite konstig jämförelse. Inte bara för den uppenbara invändningen att de islamistiska grupperna faktiskt ofta motiverar sina handlingar med just religion och att det därför är rätt rimligt att kalla dem just islamistiska. Utan också för att Nordirlandkonflikten faktiskt ofta beskrevs som just en kamp mellan "katoliker" och "protestanter" (och inte tex fattiga-rika, nationalister-unionister, ockuperade-ockupanter) i svenska medier när det begav sig. När jag pluggade internationella relationer, så läste jag hundratals tidningar för att ta reda på hur Nordirlandkonfliken skildrades i svensk press och katolik-protestant-berättelsen återkom ständigt.
Som av en händelse var det ofta just denna konfliktbeskrivning som den brittiska regeringen understödde, eftersom den förvandlade de brittiska trupperna till ett slags neutral part som skulle skilja de stridande åt.
Dansk rättvisa
De ca 2000 personer som greps "preventivt" under klimatoppmötet i Köpenhamn för ett år sedan får rätt. En dansk domstol förklarar nu att gripandena är olagliga.
Ett slags seger, till sist. Inte bara för demonstranterna, utan för idén om rättssäkerhet som vi känner den.
Jag klipper in min rapport från de dramatiska dagarna här nedan. Den finns även publicerad i min nya bok.
Den brutala demokratin
Sydsvenskan 16 december 2009
”This is what democracy looks like”, det är så här demokrati ser ut, skanderade en grupp demonstranter mot den svarta mur av polisbussar som spärrade av Amagerbrogade under demonstrationen i Köpenhamn i lördags.
Bakom muren fanns hundratals demonstranter inlåsta.
Vilka de var, vad de gjort och vad som skedde med dem fick vi inte se.
Journalister, fotografer och allmänhet kördes iväg. Alla frågor bevarades med ”jag vet inte.” Bussarna placerades för att hindra insyn.
Nu vet vi vad vi inte skulle få se.
De var en blandad skara: danska attacare, fältbiologer, oorganiserade, Hare krishna, minderåriga.
De tvingades sitta i timmar i samma ställning i kylan, några kissade på sig, någon svimmade, någon började blöda i handlederna av de plastband de bundits med. De fördes bort efter några timmar och sattes i stålburar i en lagerlokal.
Deras enda brott var att de varit dumma nog att ta lagens ord om demonstrationsfrihet på allvar och faktiskt använt den. Av de nära tusen personer som greps under lördagen har bara fyra häktats misstänkta för brott.
I en och samma insats lyckades polisen alltså kränka både demonstrationsfriheten för hundratals människor och, antagligen, FN:s tortyrkonvention som förbjuder ”grym, omänsklig och förnedrande behandling.”
Hade svenska demonstranter behandlats så här i Vitryssland, eller Turkiet, så är jag rätt säker på att det hade mumlats om polisstatsfasoner från det svenska utrikesdepartement som nu tiger still.
Samma mönster går igen i andra insatser. Så sent som natten till tisdag stomades en fest i Christiania. 196 gripna, fem häktade.
Budskapet är tydligt: demonstrerar du, så är du misstänkt. Vi kan göra vad vi vill.
Det är mycket oroväckande inför den stora civil olydnadsaktion som äger rum idag, då tusentals demonstranter med fredliga medel tänker ta sig in på Bella Center. Om polisen fortsätter som hittills, riskerar dagen att gå till historien som ett gigantiskt nederlag för möjligheterna att protestera.
Men, frågar ni, hur ska man då ta fast dem som begår brott om de gömmer sig bland en massa oskyldiga?
Ja, historiskt har dansk polis varit ganska bra på riktade ingripanden, då man blixtsnabbt gått in och plockat ut just dem som begått brott ur leden.
Men min gissning är att de bytt taktik för att de nu inte längre känner att de måste ta politiska hänsyn. Vid tidigare brutala insatser, som när de i augusti misshandlade sittande flyktingvänner vid Brorsons kyrka, har de fått bred politisk uppbackning. Och med det blixtinförda lymmelpaketet har polisen fått extrema befogenheter i demonstrationssammanhang. Grönt ljus.
I efterhand lovordas de. ”En lyckad aktion” säger justitieminister Brian Mikkelsen, medan socialdemokraterna anser att polisen ”gjorde oss alla en tjänst genom att slå ner på de här bråkstakarna.”
Den enda skarpa kritiken kommer från Enhedslisten, och förstås människorättsorganisationer som Amnesty, som dömer ut allt vad ”preventiva” gripanden heter.
Och från pressen. Till skillnad från i Göteborg 2001 – där polis, press och politiker talade med en enda auktoritär stämma – strimlar de danska nyhetsjournalisterna polisarbetet.
De har nämligen inte sett till några riktiga kravaller, som skulle kunna motivera övervåldet.
Dessutom körs de bort och hindras göra sitt jobb. Minst en fotograf har blivit slagen. Så lyckas polisen inskränka också pressfriheten när man ändå är igång.
På en djupare nivå grundas övergreppen i ett ökande avstånd mellan styrande och styrda. När eliterna inte längre kan eller vill skapa samtycke genom inklusion i en krympande välfärdsstat, måste andra – äldre – metoder för att kontrollera befolkningen tas i bruk: övervakning, polisarméer, hot och våld.
Och när protesterna ändå kommer i dagen, och inte bara de hovsamma, utan också de mer olydiga går ut på gatorna, stiger rädslan. Staten faller tillbaka på sin våldsmakt.
Då utövas de styrdas rättigheter plötsligt på de styrandes nåder.
Så ser – den rädda – demokratin ut, i ett land mycket likt vårt eget.
Petter Larsson
Journalist
Ett slags seger, till sist. Inte bara för demonstranterna, utan för idén om rättssäkerhet som vi känner den.
Jag klipper in min rapport från de dramatiska dagarna här nedan. Den finns även publicerad i min nya bok.
Den brutala demokratin
Sydsvenskan 16 december 2009
”This is what democracy looks like”, det är så här demokrati ser ut, skanderade en grupp demonstranter mot den svarta mur av polisbussar som spärrade av Amagerbrogade under demonstrationen i Köpenhamn i lördags.
Bakom muren fanns hundratals demonstranter inlåsta.
Vilka de var, vad de gjort och vad som skedde med dem fick vi inte se.
Journalister, fotografer och allmänhet kördes iväg. Alla frågor bevarades med ”jag vet inte.” Bussarna placerades för att hindra insyn.
Nu vet vi vad vi inte skulle få se.
De var en blandad skara: danska attacare, fältbiologer, oorganiserade, Hare krishna, minderåriga.
De tvingades sitta i timmar i samma ställning i kylan, några kissade på sig, någon svimmade, någon började blöda i handlederna av de plastband de bundits med. De fördes bort efter några timmar och sattes i stålburar i en lagerlokal.
Deras enda brott var att de varit dumma nog att ta lagens ord om demonstrationsfrihet på allvar och faktiskt använt den. Av de nära tusen personer som greps under lördagen har bara fyra häktats misstänkta för brott.
I en och samma insats lyckades polisen alltså kränka både demonstrationsfriheten för hundratals människor och, antagligen, FN:s tortyrkonvention som förbjuder ”grym, omänsklig och förnedrande behandling.”
Hade svenska demonstranter behandlats så här i Vitryssland, eller Turkiet, så är jag rätt säker på att det hade mumlats om polisstatsfasoner från det svenska utrikesdepartement som nu tiger still.
Samma mönster går igen i andra insatser. Så sent som natten till tisdag stomades en fest i Christiania. 196 gripna, fem häktade.
Budskapet är tydligt: demonstrerar du, så är du misstänkt. Vi kan göra vad vi vill.
Det är mycket oroväckande inför den stora civil olydnadsaktion som äger rum idag, då tusentals demonstranter med fredliga medel tänker ta sig in på Bella Center. Om polisen fortsätter som hittills, riskerar dagen att gå till historien som ett gigantiskt nederlag för möjligheterna att protestera.
Men, frågar ni, hur ska man då ta fast dem som begår brott om de gömmer sig bland en massa oskyldiga?
Ja, historiskt har dansk polis varit ganska bra på riktade ingripanden, då man blixtsnabbt gått in och plockat ut just dem som begått brott ur leden.
Men min gissning är att de bytt taktik för att de nu inte längre känner att de måste ta politiska hänsyn. Vid tidigare brutala insatser, som när de i augusti misshandlade sittande flyktingvänner vid Brorsons kyrka, har de fått bred politisk uppbackning. Och med det blixtinförda lymmelpaketet har polisen fått extrema befogenheter i demonstrationssammanhang. Grönt ljus.
I efterhand lovordas de. ”En lyckad aktion” säger justitieminister Brian Mikkelsen, medan socialdemokraterna anser att polisen ”gjorde oss alla en tjänst genom att slå ner på de här bråkstakarna.”
Den enda skarpa kritiken kommer från Enhedslisten, och förstås människorättsorganisationer som Amnesty, som dömer ut allt vad ”preventiva” gripanden heter.
Och från pressen. Till skillnad från i Göteborg 2001 – där polis, press och politiker talade med en enda auktoritär stämma – strimlar de danska nyhetsjournalisterna polisarbetet.
De har nämligen inte sett till några riktiga kravaller, som skulle kunna motivera övervåldet.
Dessutom körs de bort och hindras göra sitt jobb. Minst en fotograf har blivit slagen. Så lyckas polisen inskränka också pressfriheten när man ändå är igång.
På en djupare nivå grundas övergreppen i ett ökande avstånd mellan styrande och styrda. När eliterna inte längre kan eller vill skapa samtycke genom inklusion i en krympande välfärdsstat, måste andra – äldre – metoder för att kontrollera befolkningen tas i bruk: övervakning, polisarméer, hot och våld.
Och när protesterna ändå kommer i dagen, och inte bara de hovsamma, utan också de mer olydiga går ut på gatorna, stiger rädslan. Staten faller tillbaka på sin våldsmakt.
Då utövas de styrdas rättigheter plötsligt på de styrandes nåder.
Så ser – den rädda – demokratin ut, i ett land mycket likt vårt eget.
Petter Larsson
Journalist
fredagen den 17:e december 2010
Så blev jag lurad av Prime
Aftonbladet avslöjar att Prime/United Minds bedrivit "socialdemokratisk" valanalys på hemligt uppdrag från Svenskt Näringsliv.
Jag är en av dem som de lurat. Jag skriver om det här.
Tillägg
Ännu en legoknekt till rakning.
Jag är en av dem som de lurat. Jag skriver om det här.
Tillägg
Ännu en legoknekt till rakning.
torsdagen den 16:e december 2010
Herr Nilsons dumheter
Jag missade Ulf Nilsons numera famösa rassedrapa i Expressen häromdagen. Men nu har jag läst den, och kan bara konstatera att hans kritiker har rätt: den gamla vanliga sörjan av islamofobi som man vanligen hittar på internet, men mer sällan, eller i alla fall bra mycket mindre öppet, i tidningarna.
Expressen förtjänar varje köpbojkottat ex de kan få. Och det skriver jag inte bara för att jag lever på Aftonbladet.
Jag tröstar mig med att det var väl i alla fall 20 år sedan någon vettig människa tog Nilsons skriverier på något som helst allvar.
Tillägg
Den ende jag kan komma på som kan matcha Nilsons dumheter och som regelbundet skriver i svensk press är Skånska Dagbladets krönikör Alf Ronnby. En del av hans alster finns att läsa här.
Och här är en genomgång av Skånska Dagbladets islamofobi, som jag skrivit för Efter Arbetet. Den finns även med i min nya bok.
Skånskan gör hotbilderna rumsrena
Efter Arbetet 12 februari 2010
”Roten till problemen ligger i en invandrings- och flyktingpolitik som havererat, där vårt land närmast haft svängdörrar för invandring, nu senast manifesterat i det fullständigt absurda amnestibeslutet då vi belönar människor som ljuger sig in i landet” 1 okt 2006.
”Apatin är spelad, det är den enda förklaring som håller i sinnevärlden” 14 januari 2007.
”Den islamska kulturen är till stor del en våldskultur” 24 juni 2007.
”Att öka invandringen till EU innebär med automatik ännu snabbare växande arbetslöshet och hårdare påfrestningar på välfärdssystemen” 15 juli 2009.
”Vi tar emot för många, gör inte tillräckligt noggranna prövningar varför även ett stort antal människor utan skyddsbehov får stanna och har genom den överdrivna generositeten skapat så stora strömmar av asylsökande att prövningen till stor del blir ett lotteri” 11 augusti 2009.
Sådana åsikter har Skånska Dagbladets 34 000 prenumeranter de senaste åren mött på tidningens ledarsida. Officiellt är den centerpartistisk. Trots det för den ofta fram idéer om invandring och integration som ligger Sverigedemokraterna nära. Det tycker till och med Sverigedemokraterna själva.
Det påminner om de förskjutningar som skett i andra länder, där andra partier och medier tagit över ett de högerradikalas idéer och gjort dem rumsrena.
Men när jag träffar den politiske redaktören Lars J Eriksson berättar han att han i själva verket vill föra en mer generös flyktingpolitik. Det är den sköld han håller upp.
En genomgång av samtliga ledarartiklar – 55 stycken – som handlar om invandring, integration, islam med mera som publicerats 2009 visar att den stora merparten, 39 stycken, uttrycker en mer eller mindre negativ syn på invandring och på utländska, inte minst muslimska, traditioner och kulturyttringar.
För det mesta handlar det inte om några stora portalartiklar, utan om små nålstick.
Exempelvis tar tidningen strid mot halalslakt, mot vård av papperslösa, mot manlig omskärelse (upprepade gånger, något av ett favorittema), man pläderar för att fritidsgårdar ska förbjuda barnen att tala hemspråk, man är kritisk till arbetskraftsinvandring och man vill att myndigheterna ska styra var asylsökande bosätter sig.
Man sväljer (29 januari) med hull och hår Rosengårdsrapporten – slaktad för sin metod av andra, riktiga, forskare – varnar för hur konservativ islam breder ut sig i Sverige och uppmanar myndigheterna att ”redan från den dag som människor kommer hit göra tydligt vilka värderingar som gäller i ett modernt och sekulariserat Sverige.” I ett par artiklar kopplas invandringen ihop med brottslighet. ”Orsakerna till rånbrotten måste kartläggas och hanteras även om det blir ofrånkomligt att då ta upp karaktären på senare års invandring” hävdar man i en text (16 maj) och i en annan artikel (16 april) låter man en norsk sexualbrottsling med utländskt ursprung bli exempel på hur illa det kan gå när man inte gör tillräckligt noggranna asylprövningar. I en text om Sverigedemokraterna (18 juli) påstår man att stödet för Sd är en reaktion mot ”brottsutveckling och busliv som präglar en del invandrartäta städer och områden.” Vidare menar man (15 juli) att invandringen är för dyr och att EU borde stänga sina gränser när vi nu står mitt i den ekonomiska krisen.
Man kan säkert finna anständiga argument för många av dessa åsikter, men tillsammans bildar de en tankevärld, där ett upplyst och sekulärt Sverige hotas av problematiska invandrare, som kommer dragande med osvenska seder, brottslighet och obehaglig religion, där invandringen dessutom kostar för mycket och där de som invandrar i allt väsentligt borde anpassa sig till oss.
Det är en värld som Jimmie Åkesson, Pia Kjærsgaard och deras kamrater runt om i Europa skulle känna igen sig i.
Tony Johansson har sedan våren 2007 varit socialdemokratisk gästskribent på Skånskans ledarsida.
– Det är den ledarsida som står närmast Sverigedemokraterna, säger han. Det är tydligast i synen på islam, som man kallar för en våldskultur. Man använder också sverigedemokratisk jargong genom att utmåla flyktingar som ekonomiska migranter, att människor som kommer hit inte är riktiga flyktingar.
Tre andra saker förstärker bilden. För det första en del av krönikören Alf Ronnbys texter. Ronnby är också docent i socialt arbete och verksam som krönikör i danska Jyllands-Posten. Bland annat tar han (11 december) strid för det schweiziska minaretförbudet genom en parallell mellan medeltidens krig mellan kristna och muslimer och dagens invandring. ”År 1683 stod muslimerna utanför Wiens portar…. Efter andra världskriget har invasionen fått en annan form. Idag har Europa tagit emot 30 miljoner muslimer.” En mer klassisk islamskräck får man leta efter.
För det andra den tonvikt tidningen lägger vid tesen om en snabbt ökande brottslighet – trots att det är mycket tveksamt om brottsligheten överhuvudtaget ökat de senaste åren. Också detta är en högerradikal paradfråga, även om Skånska Dagbladet långt ifrån alltid kopplar den påstådda brottsexplosionen till invandringen.
Slutligen antyds vid några tillfällen idén om eliternas tabun. ”Det som numera en del debattörer stämplar som islamofobi handlar i själva verket om befogad rädsla för växande muslimskt inflytande” (24 april). Om TV-programmet Uppdrag Gransknings reportage om kusinäktenskap skriver man bland annat att ”programmet var skrämmande mindre genom sitt innehåll, men framförallt genom att det avslöjade hur allvarliga samhällsfenomen inte längre öppet kan diskuteras i Sverige för att det finns ett åsiktsetablissemang som i denna och andra frågor snabbt är framme med rasist- och diskrimineringsstämpeln för att skrämma människor till tystnad” (22 mars).
Lägg märk till hur man vidgar den förmenta skrämseltaktiken från kusinäktenskap till ”andra frågor”, som inte tas upp i Uppdrag Gransknings reportage. Det vill säga: det finns massor av problem kring invandrare och invandring som ett etablissemang trycker undan med en rasiststämpel i högsta hugg.
Påståenden av det här slaget är vanliga inom den högerradikala retoriken. De fyller funktionen att peka ut Skånskan som en modig tabubrytare. För att parafrasera en populär högerradikal slogan, gör man sig till tidningen som ”vågar säga vad du tänker”.
I teorin är det kanske inte så märkligt att högerradikalt färgade åsikter saluförs i en halvstor dagstidning, även om det är mycket ovanligt i Sverige. De är ju inte systemfrämmande. Tvärtom knyter de an till vitt spridda föreställningar. Knappast någon ifrågasätter ju till exempel nationalstatens rätt att bestämma över sina gränser, eller att medborgare har andra rättigheter än utlänningar. Få skulle väl förneka att staten ska beivra brott. Och Integrationsbarometern (2007) visar att nästan 24 procent i Sverige skulle kunna tänka sig att rösta på ett parti som vill inskränka invandrares rättigheter. Det är, som den belgiske statsvetaren Cas Mudde Mudde lakoniskt konstaterar i sitt översiktsverk Populist Radical Right Parties in Europe,”osannolikt att populisthögern finner bördig jord i länder som (upplevs vara) kulturellt homogena, där inga brott begås och där politiska problem saknas, men några sådana platser finns ju å andra sidan inte”. Därför är högerradikalismen inte i verklig mening något avvikande i våra samhällen, utan måste, som Mudde skriver, kanske mer ses som en hårdragen normalitet? Man har samma utgångspunkter i sitt tänkande kring stat, nation och folk som många andra, men drar mer långtgående, extrema, slutsatser.
Men när högerradikala åsikter börjar framföras av andra än de högerradikala partierna är det allvarligt. Det är vad som skett i flera europeiska länder, där andra partier och medier gjort främlingsfientligheten mer rumsren och givit den genomslag.
Sverigedemokraterna, som dras med sina rötter i nazistiska och rasistiska organisationer, kan ju enklare marginaliseras som extremister, än en etablerad tidning som Skånska Dagbladet – även när de säger nästan samma sak.
Men kanske, invänder ni, ser jag troll där inga finns?
Statsvetaren Anders Hellström på Malmö Högskola är specialist på högerradikalism. Jag ger honom 15 av de texter jag läst. Tio från 2009 och fem från 2006 och 2007.
- Det liknar inget annat i svensk press som jag har sett, säger han. Det kan finnas enstaka ledarartiklar i andra tidningar som tycker så här, men inte mer än så. Det är nästan konstigt att Skånska Dagbladet distanserar sig från Sverigedemokraterna. För här finns mycket som påminner om Sd:s program.
- Grundtanken för tidningen är att allt var bättre förr, när Sverige var mer befolkningsmässigt homogent. Sedan kom invandrarna och det gick illa. Gång på gång ställer man välfärd mot mångkultur, man kopplar kriminalitet till invandring och man skuldbelägger muslimer kollektivt. Det vore inte svårt att hitta Sd-politiker som skulle uttrycka sig likadant.
- En annan utgångspunkt, som känns igen från bland annat den franska nyhögern kring Front National, är tanken att olika folk hör hemma på olika platser och att de får ta ansvar för sig själva. De som invandrar ska visa en stark assimileringsvilja för att få vara här.
Inte heller Mattias Karlsson, som är Sverigedemokraternas presschef och ledamot av Sd:s partistyrelse kan se några stora skillnader mellan vad tidningen framför i de 15 texterna och vad hans eget parti tycker.
Han har två mindre invändningar. Dels gäller det en artikel om upploppen i Rosengård, där han anser att Skånskan gör en för grund analys. Dels delar han inte tidningens uppfattning av Sverigedemokraternas väljare skulle vara ”missnöjesväljare”.
”Bortsett från ovanstående så hittar jag ingenting i de aktuella texterna som på något avgörande sätt skulle strida mot sverigedemokraternas uppfattningar” skriver han i sitt mail.
Man kan tycka att detta borde vara besvärande för Skånskan, men tidningens politiska redaktör Lars J Eriksson, som själv författat de flesta av de texter som kritiserats, avfärdar jämförelsen.
– Man kan säkert hitta lösryckta delar som Sd gillar och andra lösryckta delar de inte gillar. Men jag vill ju att Sverige ska ta emot fler flyktingar. Det tror jag inte Sd står för. De odlar muslimfixeringen, som jag aldrig odlat. Jag står ju för öppenhet och tolerans. Jag är antinationalist, de är nationalister. De hyllar till och med kristendomen ibland, jag är religionsfientlig. Och de gillar kungahuset, jag är republikan.
Vi träffas på Calles Café i Rosengård i Malmö. Eriksson har valt platsen, och han berättar att han kommer till stadsdelen ofta, kanske 30 gånger det senaste halvåret. Han känner många muslimer och han säger att han känner sig trygg när han skriver om invandringsfrågorna.
Hans utgångspunkt är att Sverige tar emot för många invandrare. Det leder till att vi inte kan ta hand om dem.
Han vill därför skära ner den totala invandringen med en tredjedel. Men samtidigt vill han tredubbla flyktinginvandringen.
- Det får förstås aldrig finnas begränsningar när det gäller folk som flyr för sina liv. Det är lärdomen från andra världskriget. Där borde vi vara generösa. Vi borde också underlätta för folk som inte har pengar, men som är under hot, att ta sig hit. Till exempel fler kvotflyktingar.
- Men invandringen i övrigt ska anpassas så att vi kan erbjuda invandrarna samma normala villkor som gäller människor som bor i Sverige.
Räknar man på Migrationsverkets siffror för 2008 skulle det betyda att vi å ena sidan ska minska den totala invandringen från ca 76 000 till ca 50 000 personer. Samtidigt som antalet flyktingar ska öka från ca 9 400 till närmre 30 000.
Eriksson vill inte minska på anhöriga till flyktingar, gäststudenter, adoptivbarn eller personer som kommer hit inom ramen för EES-avtalet, sammanlagt ca 40 000 personer.
Och då går ekvationen inte ihop. För att komma ner i de siffror Eriksson vill ha, så räcker det inte ens att den grupp han vill minska – anhöriga och personer som fått uppehållstillstånd på humanitär grund, sammanlagt ca 25 000 personer – dras ner till noll.
Med anhöriga menas för övrigt nära familj: alltså barn-föräldrar och gifta/sammmanboende. En amerikansk hustru, en pojkvän från Etiopien, ett barn från Indien eller Bosnien, en pappa från Sudan. Det är de som ska stoppas.
Den 19 augusti fick Centerpartiet nog. Dess talesperson i migrationsfrågor Fredrick Federley läxade upp Skånskans ledarsida.
”Det vore direkt skadligt för Centerpartiet om medborgarna i Skåne antog att Centerpartiets politik var densamma som Skånska Dagbladets” skrev han i en debattartikel i konkurrerande Sydvenskan.
Det som retat upp honom var dels att Skånskan under rubriken ”EU:s gränser kan inte bli öppnare” hävdat att EU måste strama åt invandringspolitiken nu i den ekonomiska krisen. Dels mot att man drivit linjen att det vore bättre att ge kristna irakier skydd i Sverige än muslimska irakier.
Federley invände att rätten till asyl inte kan göras beroende av det ekonomiska läget och att kristna och muslimer har samma rätt att få sina individuella asylskäl prövade.
Artikeln var hans eget initiativ, berättar Fredrick Federley. Han har dessutom haft möte med redaktör Eriksson och diskuterat tidningens hållning. Så vitt han känner till har Centerpartiet aldrig tidigare gjort den här typen av markering gentemot en tidning.
Lars J Eriksson tycker att Federleys kritik är naiv.
- Det finns unga människor, både nyliberaler som Fredrick Federley och på vänsterkanten, som drömmer om en öppen gränslös värld, utan att reflektera över konsekvenserna för välfärd, ekonomi och möjligheten att klara integrationen. Vi bör ta de tillfällen som ges att dra ner invandringen periodvis; om det är lugnare tillstånd i världen, om det är färre som har gilitga flyktingskäl. På så vis kan vi ge de människor som sitter runt omkring oss här i Rosengård en chans till ett fullvärdigt liv.
Reprimanden från Federley tycks ändå ha fått Skånskans ledarsida att ändra uppfattning, eller i alla fall att ligga lågt. Antalet artiklar med udden riktad mot invandringen eller mot muslimska kulturyttringar har minskat. Och de som pekar i en annan riktning har blivit fler.
Eriksson förnekar att man ändrat linje. Däremot har man rekryterat en ny ledarskribent, Martina Jarminder.
– Hon representerar den yngre generationen. De som tror mer på den öppna gränser-värld, som jag inte tror fungerar så länge man har så stora ekonomiska skillnader mellan olika delar av världen, säger Lars J Eriksson.
Expressen förtjänar varje köpbojkottat ex de kan få. Och det skriver jag inte bara för att jag lever på Aftonbladet.
Jag tröstar mig med att det var väl i alla fall 20 år sedan någon vettig människa tog Nilsons skriverier på något som helst allvar.
Tillägg
Den ende jag kan komma på som kan matcha Nilsons dumheter och som regelbundet skriver i svensk press är Skånska Dagbladets krönikör Alf Ronnby. En del av hans alster finns att läsa här.
Och här är en genomgång av Skånska Dagbladets islamofobi, som jag skrivit för Efter Arbetet. Den finns även med i min nya bok.
Skånskan gör hotbilderna rumsrena
Efter Arbetet 12 februari 2010
”Roten till problemen ligger i en invandrings- och flyktingpolitik som havererat, där vårt land närmast haft svängdörrar för invandring, nu senast manifesterat i det fullständigt absurda amnestibeslutet då vi belönar människor som ljuger sig in i landet” 1 okt 2006.
”Apatin är spelad, det är den enda förklaring som håller i sinnevärlden” 14 januari 2007.
”Den islamska kulturen är till stor del en våldskultur” 24 juni 2007.
”Att öka invandringen till EU innebär med automatik ännu snabbare växande arbetslöshet och hårdare påfrestningar på välfärdssystemen” 15 juli 2009.
”Vi tar emot för många, gör inte tillräckligt noggranna prövningar varför även ett stort antal människor utan skyddsbehov får stanna och har genom den överdrivna generositeten skapat så stora strömmar av asylsökande att prövningen till stor del blir ett lotteri” 11 augusti 2009.
Sådana åsikter har Skånska Dagbladets 34 000 prenumeranter de senaste åren mött på tidningens ledarsida. Officiellt är den centerpartistisk. Trots det för den ofta fram idéer om invandring och integration som ligger Sverigedemokraterna nära. Det tycker till och med Sverigedemokraterna själva.
Det påminner om de förskjutningar som skett i andra länder, där andra partier och medier tagit över ett de högerradikalas idéer och gjort dem rumsrena.
Men när jag träffar den politiske redaktören Lars J Eriksson berättar han att han i själva verket vill föra en mer generös flyktingpolitik. Det är den sköld han håller upp.
En genomgång av samtliga ledarartiklar – 55 stycken – som handlar om invandring, integration, islam med mera som publicerats 2009 visar att den stora merparten, 39 stycken, uttrycker en mer eller mindre negativ syn på invandring och på utländska, inte minst muslimska, traditioner och kulturyttringar.
För det mesta handlar det inte om några stora portalartiklar, utan om små nålstick.
Exempelvis tar tidningen strid mot halalslakt, mot vård av papperslösa, mot manlig omskärelse (upprepade gånger, något av ett favorittema), man pläderar för att fritidsgårdar ska förbjuda barnen att tala hemspråk, man är kritisk till arbetskraftsinvandring och man vill att myndigheterna ska styra var asylsökande bosätter sig.
Man sväljer (29 januari) med hull och hår Rosengårdsrapporten – slaktad för sin metod av andra, riktiga, forskare – varnar för hur konservativ islam breder ut sig i Sverige och uppmanar myndigheterna att ”redan från den dag som människor kommer hit göra tydligt vilka värderingar som gäller i ett modernt och sekulariserat Sverige.” I ett par artiklar kopplas invandringen ihop med brottslighet. ”Orsakerna till rånbrotten måste kartläggas och hanteras även om det blir ofrånkomligt att då ta upp karaktären på senare års invandring” hävdar man i en text (16 maj) och i en annan artikel (16 april) låter man en norsk sexualbrottsling med utländskt ursprung bli exempel på hur illa det kan gå när man inte gör tillräckligt noggranna asylprövningar. I en text om Sverigedemokraterna (18 juli) påstår man att stödet för Sd är en reaktion mot ”brottsutveckling och busliv som präglar en del invandrartäta städer och områden.” Vidare menar man (15 juli) att invandringen är för dyr och att EU borde stänga sina gränser när vi nu står mitt i den ekonomiska krisen.
Man kan säkert finna anständiga argument för många av dessa åsikter, men tillsammans bildar de en tankevärld, där ett upplyst och sekulärt Sverige hotas av problematiska invandrare, som kommer dragande med osvenska seder, brottslighet och obehaglig religion, där invandringen dessutom kostar för mycket och där de som invandrar i allt väsentligt borde anpassa sig till oss.
Det är en värld som Jimmie Åkesson, Pia Kjærsgaard och deras kamrater runt om i Europa skulle känna igen sig i.
Tony Johansson har sedan våren 2007 varit socialdemokratisk gästskribent på Skånskans ledarsida.
– Det är den ledarsida som står närmast Sverigedemokraterna, säger han. Det är tydligast i synen på islam, som man kallar för en våldskultur. Man använder också sverigedemokratisk jargong genom att utmåla flyktingar som ekonomiska migranter, att människor som kommer hit inte är riktiga flyktingar.
Tre andra saker förstärker bilden. För det första en del av krönikören Alf Ronnbys texter. Ronnby är också docent i socialt arbete och verksam som krönikör i danska Jyllands-Posten. Bland annat tar han (11 december) strid för det schweiziska minaretförbudet genom en parallell mellan medeltidens krig mellan kristna och muslimer och dagens invandring. ”År 1683 stod muslimerna utanför Wiens portar…. Efter andra världskriget har invasionen fått en annan form. Idag har Europa tagit emot 30 miljoner muslimer.” En mer klassisk islamskräck får man leta efter.
För det andra den tonvikt tidningen lägger vid tesen om en snabbt ökande brottslighet – trots att det är mycket tveksamt om brottsligheten överhuvudtaget ökat de senaste åren. Också detta är en högerradikal paradfråga, även om Skånska Dagbladet långt ifrån alltid kopplar den påstådda brottsexplosionen till invandringen.
Slutligen antyds vid några tillfällen idén om eliternas tabun. ”Det som numera en del debattörer stämplar som islamofobi handlar i själva verket om befogad rädsla för växande muslimskt inflytande” (24 april). Om TV-programmet Uppdrag Gransknings reportage om kusinäktenskap skriver man bland annat att ”programmet var skrämmande mindre genom sitt innehåll, men framförallt genom att det avslöjade hur allvarliga samhällsfenomen inte längre öppet kan diskuteras i Sverige för att det finns ett åsiktsetablissemang som i denna och andra frågor snabbt är framme med rasist- och diskrimineringsstämpeln för att skrämma människor till tystnad” (22 mars).
Lägg märk till hur man vidgar den förmenta skrämseltaktiken från kusinäktenskap till ”andra frågor”, som inte tas upp i Uppdrag Gransknings reportage. Det vill säga: det finns massor av problem kring invandrare och invandring som ett etablissemang trycker undan med en rasiststämpel i högsta hugg.
Påståenden av det här slaget är vanliga inom den högerradikala retoriken. De fyller funktionen att peka ut Skånskan som en modig tabubrytare. För att parafrasera en populär högerradikal slogan, gör man sig till tidningen som ”vågar säga vad du tänker”.
I teorin är det kanske inte så märkligt att högerradikalt färgade åsikter saluförs i en halvstor dagstidning, även om det är mycket ovanligt i Sverige. De är ju inte systemfrämmande. Tvärtom knyter de an till vitt spridda föreställningar. Knappast någon ifrågasätter ju till exempel nationalstatens rätt att bestämma över sina gränser, eller att medborgare har andra rättigheter än utlänningar. Få skulle väl förneka att staten ska beivra brott. Och Integrationsbarometern (2007) visar att nästan 24 procent i Sverige skulle kunna tänka sig att rösta på ett parti som vill inskränka invandrares rättigheter. Det är, som den belgiske statsvetaren Cas Mudde Mudde lakoniskt konstaterar i sitt översiktsverk Populist Radical Right Parties in Europe,”osannolikt att populisthögern finner bördig jord i länder som (upplevs vara) kulturellt homogena, där inga brott begås och där politiska problem saknas, men några sådana platser finns ju å andra sidan inte”. Därför är högerradikalismen inte i verklig mening något avvikande i våra samhällen, utan måste, som Mudde skriver, kanske mer ses som en hårdragen normalitet? Man har samma utgångspunkter i sitt tänkande kring stat, nation och folk som många andra, men drar mer långtgående, extrema, slutsatser.
Men när högerradikala åsikter börjar framföras av andra än de högerradikala partierna är det allvarligt. Det är vad som skett i flera europeiska länder, där andra partier och medier gjort främlingsfientligheten mer rumsren och givit den genomslag.
Sverigedemokraterna, som dras med sina rötter i nazistiska och rasistiska organisationer, kan ju enklare marginaliseras som extremister, än en etablerad tidning som Skånska Dagbladet – även när de säger nästan samma sak.
Men kanske, invänder ni, ser jag troll där inga finns?
Statsvetaren Anders Hellström på Malmö Högskola är specialist på högerradikalism. Jag ger honom 15 av de texter jag läst. Tio från 2009 och fem från 2006 och 2007.
- Det liknar inget annat i svensk press som jag har sett, säger han. Det kan finnas enstaka ledarartiklar i andra tidningar som tycker så här, men inte mer än så. Det är nästan konstigt att Skånska Dagbladet distanserar sig från Sverigedemokraterna. För här finns mycket som påminner om Sd:s program.
- Grundtanken för tidningen är att allt var bättre förr, när Sverige var mer befolkningsmässigt homogent. Sedan kom invandrarna och det gick illa. Gång på gång ställer man välfärd mot mångkultur, man kopplar kriminalitet till invandring och man skuldbelägger muslimer kollektivt. Det vore inte svårt att hitta Sd-politiker som skulle uttrycka sig likadant.
- En annan utgångspunkt, som känns igen från bland annat den franska nyhögern kring Front National, är tanken att olika folk hör hemma på olika platser och att de får ta ansvar för sig själva. De som invandrar ska visa en stark assimileringsvilja för att få vara här.
Inte heller Mattias Karlsson, som är Sverigedemokraternas presschef och ledamot av Sd:s partistyrelse kan se några stora skillnader mellan vad tidningen framför i de 15 texterna och vad hans eget parti tycker.
Han har två mindre invändningar. Dels gäller det en artikel om upploppen i Rosengård, där han anser att Skånskan gör en för grund analys. Dels delar han inte tidningens uppfattning av Sverigedemokraternas väljare skulle vara ”missnöjesväljare”.
”Bortsett från ovanstående så hittar jag ingenting i de aktuella texterna som på något avgörande sätt skulle strida mot sverigedemokraternas uppfattningar” skriver han i sitt mail.
Man kan tycka att detta borde vara besvärande för Skånskan, men tidningens politiska redaktör Lars J Eriksson, som själv författat de flesta av de texter som kritiserats, avfärdar jämförelsen.
– Man kan säkert hitta lösryckta delar som Sd gillar och andra lösryckta delar de inte gillar. Men jag vill ju att Sverige ska ta emot fler flyktingar. Det tror jag inte Sd står för. De odlar muslimfixeringen, som jag aldrig odlat. Jag står ju för öppenhet och tolerans. Jag är antinationalist, de är nationalister. De hyllar till och med kristendomen ibland, jag är religionsfientlig. Och de gillar kungahuset, jag är republikan.
Vi träffas på Calles Café i Rosengård i Malmö. Eriksson har valt platsen, och han berättar att han kommer till stadsdelen ofta, kanske 30 gånger det senaste halvåret. Han känner många muslimer och han säger att han känner sig trygg när han skriver om invandringsfrågorna.
Hans utgångspunkt är att Sverige tar emot för många invandrare. Det leder till att vi inte kan ta hand om dem.
Han vill därför skära ner den totala invandringen med en tredjedel. Men samtidigt vill han tredubbla flyktinginvandringen.
- Det får förstås aldrig finnas begränsningar när det gäller folk som flyr för sina liv. Det är lärdomen från andra världskriget. Där borde vi vara generösa. Vi borde också underlätta för folk som inte har pengar, men som är under hot, att ta sig hit. Till exempel fler kvotflyktingar.
- Men invandringen i övrigt ska anpassas så att vi kan erbjuda invandrarna samma normala villkor som gäller människor som bor i Sverige.
Räknar man på Migrationsverkets siffror för 2008 skulle det betyda att vi å ena sidan ska minska den totala invandringen från ca 76 000 till ca 50 000 personer. Samtidigt som antalet flyktingar ska öka från ca 9 400 till närmre 30 000.
Eriksson vill inte minska på anhöriga till flyktingar, gäststudenter, adoptivbarn eller personer som kommer hit inom ramen för EES-avtalet, sammanlagt ca 40 000 personer.
Och då går ekvationen inte ihop. För att komma ner i de siffror Eriksson vill ha, så räcker det inte ens att den grupp han vill minska – anhöriga och personer som fått uppehållstillstånd på humanitär grund, sammanlagt ca 25 000 personer – dras ner till noll.
Med anhöriga menas för övrigt nära familj: alltså barn-föräldrar och gifta/sammmanboende. En amerikansk hustru, en pojkvän från Etiopien, ett barn från Indien eller Bosnien, en pappa från Sudan. Det är de som ska stoppas.
Den 19 augusti fick Centerpartiet nog. Dess talesperson i migrationsfrågor Fredrick Federley läxade upp Skånskans ledarsida.
”Det vore direkt skadligt för Centerpartiet om medborgarna i Skåne antog att Centerpartiets politik var densamma som Skånska Dagbladets” skrev han i en debattartikel i konkurrerande Sydvenskan.
Det som retat upp honom var dels att Skånskan under rubriken ”EU:s gränser kan inte bli öppnare” hävdat att EU måste strama åt invandringspolitiken nu i den ekonomiska krisen. Dels mot att man drivit linjen att det vore bättre att ge kristna irakier skydd i Sverige än muslimska irakier.
Federley invände att rätten till asyl inte kan göras beroende av det ekonomiska läget och att kristna och muslimer har samma rätt att få sina individuella asylskäl prövade.
Artikeln var hans eget initiativ, berättar Fredrick Federley. Han har dessutom haft möte med redaktör Eriksson och diskuterat tidningens hållning. Så vitt han känner till har Centerpartiet aldrig tidigare gjort den här typen av markering gentemot en tidning.
Lars J Eriksson tycker att Federleys kritik är naiv.
- Det finns unga människor, både nyliberaler som Fredrick Federley och på vänsterkanten, som drömmer om en öppen gränslös värld, utan att reflektera över konsekvenserna för välfärd, ekonomi och möjligheten att klara integrationen. Vi bör ta de tillfällen som ges att dra ner invandringen periodvis; om det är lugnare tillstånd i världen, om det är färre som har gilitga flyktingskäl. På så vis kan vi ge de människor som sitter runt omkring oss här i Rosengård en chans till ett fullvärdigt liv.
Reprimanden från Federley tycks ändå ha fått Skånskans ledarsida att ändra uppfattning, eller i alla fall att ligga lågt. Antalet artiklar med udden riktad mot invandringen eller mot muslimska kulturyttringar har minskat. Och de som pekar i en annan riktning har blivit fler.
Eriksson förnekar att man ändrat linje. Däremot har man rekryterat en ny ledarskribent, Martina Jarminder.
– Hon representerar den yngre generationen. De som tror mer på den öppna gränser-värld, som jag inte tror fungerar så länge man har så stora ekonomiska skillnader mellan olika delar av världen, säger Lars J Eriksson.
onsdagen den 15:e december 2010
Frånsprungna
Det är antagligen inte vad vi brukar mena med visselblåsare – enskilda personer som av samvetsskäl eller annat avslöjar hemligheter som bör komma allmänheten till del – som förser Wikileaks med material. Själva mängden dokument tillsammans med det faktum att de är så osorterade att det är först efter granskning som det går att vaska fram avslöjanden ur dem talar för att det snarare är hackers. Liksom att Julian Assange själv har en bakgrund i hackermiljön.
Det behöver inte vara ett problem. Är uppgifterna trovärdiga och relevanta, så bör de naturligtvis spridas, även om de inhämtats på olaglig väg.
Däremot är det ingen smickrande bild av tilliten mellan medier och uppgiftslämnare, att det uppenbarligen krävs mellanhänder som Wikileaks, eller nya Openleaks, för att uppgifterna ska tryckas.
Kan det vara så att medierna vanligtvis inte vill befatta sig med hackat material?
Eller handlar det bara om att hackerkulturen – som enligt vad jag förstått är superparanoid – inte litar på att medierna förmår, eller vill, skydda sina källor?
Det är i så fall inte så konstigt. Och nu tänker jag inte på hur journalister kan prata bredvid mun över ett glas rödvin ibland. Till och med i ett land som Sverige, som ofta berömmer sig av ett så fantastiskt källskydd, finns inga hinder för privatpersoner eller företag att försöka luska ut vem en uppgiftslämnare är. Dessutom finns en rad brott – spioneri och en del annat – som ger myndigheterna rätt att efterforska källor och att häva journalisternas tystnadsplikt.
Mellanhändernas existens tyder i så fall på att meddelarskyddet måste skärpas, så att folk vågar gå till medierna direkt också med mycket känslig information. Men till att börja med måste nog vi journalister faktiskt lova att vi vägrar bryta tystnadsplikten även till priset av att ansvarige utgivare åker i finkan. Annars tar anonyma, hemliga, nätverk vars målsättningar och intressen är okända över rollen som tredje statsmakt.
Publicerad i Efter Arbetet
Det behöver inte vara ett problem. Är uppgifterna trovärdiga och relevanta, så bör de naturligtvis spridas, även om de inhämtats på olaglig väg.
Däremot är det ingen smickrande bild av tilliten mellan medier och uppgiftslämnare, att det uppenbarligen krävs mellanhänder som Wikileaks, eller nya Openleaks, för att uppgifterna ska tryckas.
Kan det vara så att medierna vanligtvis inte vill befatta sig med hackat material?
Eller handlar det bara om att hackerkulturen – som enligt vad jag förstått är superparanoid – inte litar på att medierna förmår, eller vill, skydda sina källor?
Det är i så fall inte så konstigt. Och nu tänker jag inte på hur journalister kan prata bredvid mun över ett glas rödvin ibland. Till och med i ett land som Sverige, som ofta berömmer sig av ett så fantastiskt källskydd, finns inga hinder för privatpersoner eller företag att försöka luska ut vem en uppgiftslämnare är. Dessutom finns en rad brott – spioneri och en del annat – som ger myndigheterna rätt att efterforska källor och att häva journalisternas tystnadsplikt.
Mellanhändernas existens tyder i så fall på att meddelarskyddet måste skärpas, så att folk vågar gå till medierna direkt också med mycket känslig information. Men till att börja med måste nog vi journalister faktiskt lova att vi vägrar bryta tystnadsplikten även till priset av att ansvarige utgivare åker i finkan. Annars tar anonyma, hemliga, nätverk vars målsättningar och intressen är okända över rollen som tredje statsmakt.
Publicerad i Efter Arbetet
tisdagen den 14:e december 2010
Det dunkelt sagda
Det kan så klart vara knivigt att vara ledarskribent i terrortider. Vad ska man säga? Det är hemskt, men vi måste besinna oss, typ.
Men när det nu är sagt, så är det fler sidor som ska fyllas. Och vill man då dessutom inte stöta sig med alltför många, så kan det bli riktigt konstigt.
Som här i Aftonbladet idag, där Anders Lindberg på samma gång pläderar för mer övervakning samtidigt som han varnar för just detta.
Så här skriver han. ”Det finns information som tyder på att helgens självmordsbombare var influerad av den hatpropaganda som förekommer på nätet, och att han ska ha deltagit på olika hemsidor kopplade till islamistisk extremism. Enligt den brittiska tidningen Daily Mail har han även blivit utkastad från ett islamiskt center i Luton eftersom han ansågs extrem. Om det stämmer är det svårt att förklara varför Säpo inte haft information om hans aktiviteter med de redskap de i dag har till hands.
Och sen:
”I valet mellan hårdare tag, mer övervakning och hårdare kontroll eller att värna våra fri- och rättigheter har den hårda linjen ofta vunnit. Efter mordet på Anna Lindh var det många som fruktade just den utvecklingen. Att nya murar skulle resas mellan medborgare. Att öppenheten skulle minska. Många av dessa farhågor besannades inte. Så behöver inte ske den här gången heller. Då har vi inte råd med fler självmordsbombare som som är helt okända för säkerhetspolisen.”
Säpo måste övervaka misstänkta extremister mer, för ANNARS blir det mer övervakning och mindre öppenhet?
Men när det nu är sagt, så är det fler sidor som ska fyllas. Och vill man då dessutom inte stöta sig med alltför många, så kan det bli riktigt konstigt.
Som här i Aftonbladet idag, där Anders Lindberg på samma gång pläderar för mer övervakning samtidigt som han varnar för just detta.
Så här skriver han. ”Det finns information som tyder på att helgens självmordsbombare var influerad av den hatpropaganda som förekommer på nätet, och att han ska ha deltagit på olika hemsidor kopplade till islamistisk extremism. Enligt den brittiska tidningen Daily Mail har han även blivit utkastad från ett islamiskt center i Luton eftersom han ansågs extrem. Om det stämmer är det svårt att förklara varför Säpo inte haft information om hans aktiviteter med de redskap de i dag har till hands.
Och sen:
”I valet mellan hårdare tag, mer övervakning och hårdare kontroll eller att värna våra fri- och rättigheter har den hårda linjen ofta vunnit. Efter mordet på Anna Lindh var det många som fruktade just den utvecklingen. Att nya murar skulle resas mellan medborgare. Att öppenheten skulle minska. Många av dessa farhågor besannades inte. Så behöver inte ske den här gången heller. Då har vi inte råd med fler självmordsbombare som som är helt okända för säkerhetspolisen.”
Säpo måste övervaka misstänkta extremister mer, för ANNARS blir det mer övervakning och mindre öppenhet?
måndagen den 13:e december 2010
Tillbaka till Ådalen
Det är rörigt, rykten i svang. Det ska finnas beväpnade Röd Frontare. Har de skjutit mot militären? Facken sitter i möte, demonstrationen avgår i förtid. Någon har sett militärtåg passera i natten. Det finns beslut att strejkbrytarna ska skickas hem, men det når aldrig fram. Och alla vet ju att Ådalen är illrött.
I denna röra av halvsanningar och missförstånd faller skotten i Lunde 1931.
Styrkan i författaren Birger Normans reportagebok Ådalen 31, först utgiven 1968, är nog just oviljan att reda ut. Norman skriver i fragment, delar upp kronologin, varvar intervjuer med egna noteringar om väder, vind och samhällsklimat, och tecknar ett olycksaligt tumult.
En enkel efterhandsslutsats: dödsskjutningarna hade gått att undvika, om militär, demonstranter och polis hade pratat bättre. Men sådär är det ju nu: när det går snabbt, när skräcken griper tag, då begår alla misstag.
Alla som deltagit i till exempel det senaste årtiondets toppmötesprotester, som Göteborg 2001 eller Köpenhamn 2009, känner igen sig.
Norman skriver smått litterärt, alltför staccato och inåtvänt ibland, för en läsekrets som förväntas känna namn och platser (varför i hela friden finns här ingen karta!). Han vill inte främst kartlägga skottens banor, utan hur det samhälle såg ut, som drev fram konfrontationen: en aggressiv arbetsgivarmakt, massarbetslöshet och en 20-talets krispolitik, som liksom idag med en elegant formulering, ”tänker i små insatser och låg produktivitet”.
Tillsammans med Bo Widerbergs film, som kom året därpå, bidrog Normans reportage till att återinskriva Ådalen som viktig symbol. Under årtionden hade då den socialdemokratiska historieskrivningen gått ut på att förklara Ådalen som det gamla överhetssamhällets repression i klinch med våldsamma kommunister – en användbar kontrast till den samförståndets ordning och reda man själva ville står för. Det är ingen slump att det var när missnöjet åter kokade upp med 70-talets nya sociala rörelser, som Ådalen drogs fram, som en lina till konflikttraditionen.
På samma sätt är det ingen slump att reportaget nu åter ges ut – kompletterat med ett par nygjorda, men rumphuggna intervjuer. Möjligen är det några år sent. För man kommer inte runt Göteborg 2001, en händelse med samma mytiska och tragiska glans som Ådalen, millimeter från ännu en dödsskjutning, och ännu ett trauma för tusentals nutida vänsteraktivister – den dag man slutade lita på polis och politiker.
Norman avlutar, så klart, med frågan om det kan hända igen, och svarar tvekande. Men det var då.
Idag har arbetsgivarmakten sagt upp samförståndspolitiken och kampanjar mot strejkrätten, uppbackad av en åsiktsmonolitisk presskår. Bemanningsföretag och falska f-skattare används för att undergräva kollektivavtalen. Socialförsäkringssystemens nedrustning driver folk att ta jobb till vilket pris som helst. Och ett medlemsblödande LO tappar år för år makten över löntagarna. Och vi står i en svår ekonomisk kris, som redan blommat ut i massprotester i andra länder, och med en snabbt växande aktionsinriktad klimatrörelse.
Om Ådalen var ett preludium till den sociala kompromissen, så befinner vi oss kanske nu på andra sidan.
Andra reformer bereder marken för repris. Vi går mot en yrkesarmé, som nog enklare öppnar eld än vanliga värnpliktiga. Och förbudet att sätta in militär inom landet har upphävts, i syfte att bekämpa ”terrorism och annan liknande svår brottslighet” – gummibegrepp öppna för tolkning i ett kritiskt läge.
Om något, så är jag därför mer pessimistisk än Norman. Men just därför finns skäl att läsa om Ådalen, inte som facit, utan som varning för vad som kan ske när en röra av rykten, rädsla, och polisiära hotbilder ersätter dialogen.
Birger Norman
Ådalen 31
Murbruk förlag
Publicerad i Tiden
I denna röra av halvsanningar och missförstånd faller skotten i Lunde 1931.
Styrkan i författaren Birger Normans reportagebok Ådalen 31, först utgiven 1968, är nog just oviljan att reda ut. Norman skriver i fragment, delar upp kronologin, varvar intervjuer med egna noteringar om väder, vind och samhällsklimat, och tecknar ett olycksaligt tumult.
En enkel efterhandsslutsats: dödsskjutningarna hade gått att undvika, om militär, demonstranter och polis hade pratat bättre. Men sådär är det ju nu: när det går snabbt, när skräcken griper tag, då begår alla misstag.
Alla som deltagit i till exempel det senaste årtiondets toppmötesprotester, som Göteborg 2001 eller Köpenhamn 2009, känner igen sig.
Norman skriver smått litterärt, alltför staccato och inåtvänt ibland, för en läsekrets som förväntas känna namn och platser (varför i hela friden finns här ingen karta!). Han vill inte främst kartlägga skottens banor, utan hur det samhälle såg ut, som drev fram konfrontationen: en aggressiv arbetsgivarmakt, massarbetslöshet och en 20-talets krispolitik, som liksom idag med en elegant formulering, ”tänker i små insatser och låg produktivitet”.
Tillsammans med Bo Widerbergs film, som kom året därpå, bidrog Normans reportage till att återinskriva Ådalen som viktig symbol. Under årtionden hade då den socialdemokratiska historieskrivningen gått ut på att förklara Ådalen som det gamla överhetssamhällets repression i klinch med våldsamma kommunister – en användbar kontrast till den samförståndets ordning och reda man själva ville står för. Det är ingen slump att det var när missnöjet åter kokade upp med 70-talets nya sociala rörelser, som Ådalen drogs fram, som en lina till konflikttraditionen.
På samma sätt är det ingen slump att reportaget nu åter ges ut – kompletterat med ett par nygjorda, men rumphuggna intervjuer. Möjligen är det några år sent. För man kommer inte runt Göteborg 2001, en händelse med samma mytiska och tragiska glans som Ådalen, millimeter från ännu en dödsskjutning, och ännu ett trauma för tusentals nutida vänsteraktivister – den dag man slutade lita på polis och politiker.
Norman avlutar, så klart, med frågan om det kan hända igen, och svarar tvekande. Men det var då.
Idag har arbetsgivarmakten sagt upp samförståndspolitiken och kampanjar mot strejkrätten, uppbackad av en åsiktsmonolitisk presskår. Bemanningsföretag och falska f-skattare används för att undergräva kollektivavtalen. Socialförsäkringssystemens nedrustning driver folk att ta jobb till vilket pris som helst. Och ett medlemsblödande LO tappar år för år makten över löntagarna. Och vi står i en svår ekonomisk kris, som redan blommat ut i massprotester i andra länder, och med en snabbt växande aktionsinriktad klimatrörelse.
Om Ådalen var ett preludium till den sociala kompromissen, så befinner vi oss kanske nu på andra sidan.
Andra reformer bereder marken för repris. Vi går mot en yrkesarmé, som nog enklare öppnar eld än vanliga värnpliktiga. Och förbudet att sätta in militär inom landet har upphävts, i syfte att bekämpa ”terrorism och annan liknande svår brottslighet” – gummibegrepp öppna för tolkning i ett kritiskt läge.
Om något, så är jag därför mer pessimistisk än Norman. Men just därför finns skäl att läsa om Ådalen, inte som facit, utan som varning för vad som kan ske när en röra av rykten, rädsla, och polisiära hotbilder ersätter dialogen.
Birger Norman
Ådalen 31
Murbruk förlag
Publicerad i Tiden
fredagen den 10:e december 2010
Så beställer du boken
Ni som vill beställa min nya bok Till frihetens försvar (se info nedan) får den just nu till vrakpris.
Jag har kollat vad nätbokhandlarna tar för boken, det varierar en del, till exempel får man ge 172 kronor på bokus och 155 kr på Adlibris.
Jag säljer den just nu för 129 kronor. Och för beställningar som inkommer till mig före julafton, så bjuder jag dessutom på frakten (33 kronor).
Efter julafton stiger priset lite.
Ni beställer genom att maila namn och adress till pettlar@telia.com
eller så kan ni ringa eller sms:a mig på 070-6965720
Till frihetens försvar
Samlade texter 2001-2010
För tio år sedan steg ny global vänster fram i massprotester och sociala forum runt om i världen. I Sverige bildades Attac. Optimismen var stark.
Sen kom de amerikanska krigen, massmorden, undantagstillstånden. Idag regerar borgerligheten Europa, samtidigt som högerradikala partier tar plats i parlamenten. Flyktingar jagas med kanonbåtar. Jakten går på arbetslösa och sjuka. Fackföreningar kallas maffia.
I Till frihetens försvar berättar journalisten Petter Larsson om dessa tio år. Han skriver om Kenyas jordlösa och Skånska Dagbladets islamfientlighet, om USA:s vägval, om Astrid Lindgren och Jimmie Åkesson och om hur makthavarna överdriver hoten från terrorister, brottslingar och snyltare för att öka kontrollen över medborgarna.
Petter Larsson, född 1968, är politisk redaktör på veckotidningen Efter Arbetet i Malmö och medverkar sedan många år på Aftonbladets och Helsingborgs Dagblads kultursidor. Han har tidigare skrivit boken Proteststormen – Seattle, Prag och revolten mot en orättvis världsordning (Atlas 2001).
torsdagen den 9:e december 2010
Sortering ger sämre resultat
Nu slår 90-talets skolreformer igenom i sjunkande utbildningsresultat. På något annat sätt går det knappast att tolka den senaste PISA-undersökningen, som offentliggjordes i veckan. Här jämförs de rika ländernas elever med varandra i matematik, läsförståelse och naturkunskap. Tidigare undersökningar har pekat på fallande resultat för svenska elever, och här bekräftas trenden.
Det är ingen paniksituation, Sverige ligger kring OECD:s medelvärde och cirka 15 länder ligger inom smått betydelselösa 10 poäng upp eller ner från Sverige. Bland de länder som hamnar i topp har flera dessutom tidigare skolstart än Sverige, vilket gör jämförelsen lite orättvis.
Men det är ändå illa. Inte bara för framtida svensk konkurrenskraft, utan framförallt för alla de elever som får en sämre utbildning än vad som hade varit möjligt. Sådant är ju mycket svårt att ta igen.
De sjunkande resultaten beror till stor del på att skolan blivit mer ojämlik. Ovanpå den snabbt ökande boendesegregationen kommer det fria skolvalet och explosionen av friskolor, som effektivt sorterar högpresterande barn och barn till högutbildade till vissa skolor och lågpresterande och arbetarbarn till andra. En annan bov är kommunaliseringen, som inneburit att skolor i hårt belastade områden inte kompenseras fullt ut. Skolorna har dessutom fått för sig att de ska dela upp eleverna i enklare och svårare kurser, ja rent av elitklasser. Slutligen arbetar eleverna mer självständigt idag. Det betyder att de som behöver mest hjälp ibland inte får det.
Kort sagt: eleverna sorteras hårdare, och det drar ner resultaten.
Nej, det är ingen pamflett från Vänsterpartiet som påstår detta, utan en utmärkt forskningsöversikt från Skolverket som kom i våras.
Och hur ser det ut i de bästa länderna? Ja, enligt PISA har de resultatmässiga toppländerna Finland, Sydkorea och Kanada just det Sverige idag saknar: en likvärdig skola för alla.
Publicerad i Efter Arbetet
Det är ingen paniksituation, Sverige ligger kring OECD:s medelvärde och cirka 15 länder ligger inom smått betydelselösa 10 poäng upp eller ner från Sverige. Bland de länder som hamnar i topp har flera dessutom tidigare skolstart än Sverige, vilket gör jämförelsen lite orättvis.
Men det är ändå illa. Inte bara för framtida svensk konkurrenskraft, utan framförallt för alla de elever som får en sämre utbildning än vad som hade varit möjligt. Sådant är ju mycket svårt att ta igen.
De sjunkande resultaten beror till stor del på att skolan blivit mer ojämlik. Ovanpå den snabbt ökande boendesegregationen kommer det fria skolvalet och explosionen av friskolor, som effektivt sorterar högpresterande barn och barn till högutbildade till vissa skolor och lågpresterande och arbetarbarn till andra. En annan bov är kommunaliseringen, som inneburit att skolor i hårt belastade områden inte kompenseras fullt ut. Skolorna har dessutom fått för sig att de ska dela upp eleverna i enklare och svårare kurser, ja rent av elitklasser. Slutligen arbetar eleverna mer självständigt idag. Det betyder att de som behöver mest hjälp ibland inte får det.
Kort sagt: eleverna sorteras hårdare, och det drar ner resultaten.
Nej, det är ingen pamflett från Vänsterpartiet som påstår detta, utan en utmärkt forskningsöversikt från Skolverket som kom i våras.
Och hur ser det ut i de bästa länderna? Ja, enligt PISA har de resultatmässiga toppländerna Finland, Sydkorea och Kanada just det Sverige idag saknar: en likvärdig skola för alla.
Publicerad i Efter Arbetet
onsdagen den 8:e december 2010
Systemvåld blir stenregn
Glöm religiös separatism, tillresta AFA-aktivister och kriminella gäng. Ska man begripa sig på varför ungdomar i Rosengård möter polis och brandkår med stenregn och bränner bilar, så måste man tala om det samhälleliga våldet. Det är huvudpoängen i rapporten ”Det är inte stenarna som gör ont”, där en grupp forskare från Malmö högskola med hjälp av intervjuer och deltagande observation går brandsyn i förorten.
De talar om ett slags systemvåld av arbetslöshet, exploatering i osäkra jobb, kackerlackshus och diskriminering. Det samverkar med det symboliska våldet, den stigmatisering som invandrare och fattiga alltid utsätts för. Problemfixerade och konfliktkåta medier hugger på minsta lilla. Forskarteam på forskarteam – inklusive de själva – skickas ut för att serva politikerna med underlag. Det konkreta Rosengård blir symbolen Rosengård. Och den sammantagna underordningen blir så stark att det nästan är konstigt att inte fler slår tillbaka för att återupprätta makten över sig själva, sin självkänsla.
Som en intervjuperson säger om stenkastarna: ”Vi försvarar dem inte, det är inte rätt att göra så. Men jag tror att det är deras sätt att kunna försvara sig. De har ingen annat sätt att kunna göra det på.”
En analys, som alla till vänster om Nicolas Sarkozy kan skriva i sömnen.
Polisen får ta smällarna. Brandkåren angrips bara för att locka fram de hatade snutarna.
Det finns alltid oförätter att hämnas. Historierna går om oskyldiga som fått stryk, om bilar som stoppas flera gånger samma kväll, om poliser som drar vapen mot barn. Berättelserna får visst stöd hos de vuxna, att polisen behandlar stadsdelens ungdomar illa är allmängods.
Forskarna antyder att det kan ligga något i det. Det finns en fientlig inställning, som ibland blir synlig i till exempel ett rasistiskt brev till kommunen, eller uttalanden om apajävlar. I det senare fallet, berättar man, gjordes till och med en insamling bland kollegerna för att täcka det löneavdrag som blev straffet. Själv skulle jag tro att det mer allmänt handlar om att Rosengårdsungdomarna automatiskt ses som mer misstänkta, och därför visiteras eller frågas ut på lösa grunder. En polis beskriver dem som mer ”laddade med aggressivitet” än de från ”lugnare” områden.
Ett stort problem är att Rosengård används som övningsområde. Hit skickas unga oerfarna poliser för att vinna sina sporrar, ett år eller två i fiendeland meriterar dem för andra tjänster, och de byts ut. Därför hinner de aldrig begripa sig på området och människorna, än mindre knyta närmare kontakter.
Så får vi alltså två grupper av unga män – ungdomar och poliser – som båda försöker bevisa sitt värde i kampen om ett territorium. De går loss på varandra, fastlåsta i en konflikt, som de möjligen kan mildra eller förvärra, men som de inte har makten att lösa.
Det är inte stenarna som gör ont
Röster från Herrgården, Rosengård – om konflikter och erkännande
Per Olof Hallin, Alban Jashari, Carina Listerborn och Margareta Popoola
Malmö Högskola
Publicerad i AB
De talar om ett slags systemvåld av arbetslöshet, exploatering i osäkra jobb, kackerlackshus och diskriminering. Det samverkar med det symboliska våldet, den stigmatisering som invandrare och fattiga alltid utsätts för. Problemfixerade och konfliktkåta medier hugger på minsta lilla. Forskarteam på forskarteam – inklusive de själva – skickas ut för att serva politikerna med underlag. Det konkreta Rosengård blir symbolen Rosengård. Och den sammantagna underordningen blir så stark att det nästan är konstigt att inte fler slår tillbaka för att återupprätta makten över sig själva, sin självkänsla.
Som en intervjuperson säger om stenkastarna: ”Vi försvarar dem inte, det är inte rätt att göra så. Men jag tror att det är deras sätt att kunna försvara sig. De har ingen annat sätt att kunna göra det på.”
En analys, som alla till vänster om Nicolas Sarkozy kan skriva i sömnen.
Polisen får ta smällarna. Brandkåren angrips bara för att locka fram de hatade snutarna.
Det finns alltid oförätter att hämnas. Historierna går om oskyldiga som fått stryk, om bilar som stoppas flera gånger samma kväll, om poliser som drar vapen mot barn. Berättelserna får visst stöd hos de vuxna, att polisen behandlar stadsdelens ungdomar illa är allmängods.
Forskarna antyder att det kan ligga något i det. Det finns en fientlig inställning, som ibland blir synlig i till exempel ett rasistiskt brev till kommunen, eller uttalanden om apajävlar. I det senare fallet, berättar man, gjordes till och med en insamling bland kollegerna för att täcka det löneavdrag som blev straffet. Själv skulle jag tro att det mer allmänt handlar om att Rosengårdsungdomarna automatiskt ses som mer misstänkta, och därför visiteras eller frågas ut på lösa grunder. En polis beskriver dem som mer ”laddade med aggressivitet” än de från ”lugnare” områden.
Ett stort problem är att Rosengård används som övningsområde. Hit skickas unga oerfarna poliser för att vinna sina sporrar, ett år eller två i fiendeland meriterar dem för andra tjänster, och de byts ut. Därför hinner de aldrig begripa sig på området och människorna, än mindre knyta närmare kontakter.
Så får vi alltså två grupper av unga män – ungdomar och poliser – som båda försöker bevisa sitt värde i kampen om ett territorium. De går loss på varandra, fastlåsta i en konflikt, som de möjligen kan mildra eller förvärra, men som de inte har makten att lösa.
Det är inte stenarna som gör ont
Röster från Herrgården, Rosengård – om konflikter och erkännande
Per Olof Hallin, Alban Jashari, Carina Listerborn och Margareta Popoola
Malmö Högskola
Publicerad i AB
tisdagen den 7:e december 2010
söndagen den 5:e december 2010
Beställ nu!
Jag har just fått in de första beställningarna på min nya bok Till frihetens försvar (se tidigare bloggposter.)
Jag har också kollat vad nätbokhandlarna tar för boken, det varierar en del, till exempel får man ge 172 kronor på bokus och 155 kr på Adlibris.
Jag säljer den just nu för 129 kronor. Och för beställningar som inkommer till mig före julafton, så bjuder jag dessutom på frakten (ca 20 kronor).
Efter julafton stiger priset lite.
Ni beställer genom att maila namn och adress till pettlar@telia.com
eller så kan ringa mig på 070-6965720
Jag har också kollat vad nätbokhandlarna tar för boken, det varierar en del, till exempel får man ge 172 kronor på bokus och 155 kr på Adlibris.
Jag säljer den just nu för 129 kronor. Och för beställningar som inkommer till mig före julafton, så bjuder jag dessutom på frakten (ca 20 kronor).
Efter julafton stiger priset lite.
Ni beställer genom att maila namn och adress till pettlar@telia.com
eller så kan ringa mig på 070-6965720
torsdagen den 2:e december 2010
onsdagen den 1:e december 2010
Hyssj!
Ett hot mot USA:s säkerhet, mot oskyldiga människor och mot diplomatin, därmed också mot världsfreden.
Ja, det är ingen måtta på reaktionerna från världens makthavare, från Hillary Clinton till vår egen Carl Bildt, på sajten wikileaks senaste offentliggöranden.
Så där säger de alltid. När wikileaks avslöjade helikoptermassakern i Irak. När man berättade om massmorden och tortyren i Afghanistan. Och när man nu avslöjar Saudiarabiens försök att få USA att bomba Iran. Samma visa varje gång. De vill ha sina hemligheter i fred. Och de fruktar naturligtvis att mer smutsig tvätt – någon som vittnar om vad Lundin Oil gjorde i Sudan till exempel? – hängs ut i solen.
Några bevis för att läckorna allvarligt skulle ha skadat oskyldiga har i alla fall jag inte sett. Kanske just för att wikileaks – och de medier som för vidare uppgifterna – faktiskt tar ett visst ansvar och anonymiserar personer som skulle kunna råka oförskyllt illa ut.
Mer förvånande, om det diplomatiska uttrycket tillåts, är att en del svenska medier ansluter sig till värdet av hemlighetsmakeri i nationens intresse.
Expressens kulturchef Karin Olsson skjuter prick på budbäraren, Julian Assange, som minsann borde inställa sig i svensk rätt snarare än att sprida statshemligheter. (Som om det hade med saken att göra)
Svenska Dagbladet undrar, insinuant, varför man ”inte läcker stora mängder ryskt, kinesiskt eller iranskt material”. (Kanske för att ingen ännu läckt sådant till wikileaks?)
Och i Sydsvenskan tar Mats Skogkär tanken vidare: ”Medvetet eller omedvetet går Wikileaks tyrannernas och de totalitära staternas ärenden… Det väcker frågan på vems sida Assange och Wikileaks står”.
Det är en så märklig hållning inom den fria pressen att man onekligen kan undra om de hoppas på nya karriärer inom statsförvaltningen?
Publicerad i Efter Arbetet
Ja, det är ingen måtta på reaktionerna från världens makthavare, från Hillary Clinton till vår egen Carl Bildt, på sajten wikileaks senaste offentliggöranden.
Så där säger de alltid. När wikileaks avslöjade helikoptermassakern i Irak. När man berättade om massmorden och tortyren i Afghanistan. Och när man nu avslöjar Saudiarabiens försök att få USA att bomba Iran. Samma visa varje gång. De vill ha sina hemligheter i fred. Och de fruktar naturligtvis att mer smutsig tvätt – någon som vittnar om vad Lundin Oil gjorde i Sudan till exempel? – hängs ut i solen.
Några bevis för att läckorna allvarligt skulle ha skadat oskyldiga har i alla fall jag inte sett. Kanske just för att wikileaks – och de medier som för vidare uppgifterna – faktiskt tar ett visst ansvar och anonymiserar personer som skulle kunna råka oförskyllt illa ut.
Mer förvånande, om det diplomatiska uttrycket tillåts, är att en del svenska medier ansluter sig till värdet av hemlighetsmakeri i nationens intresse.
Expressens kulturchef Karin Olsson skjuter prick på budbäraren, Julian Assange, som minsann borde inställa sig i svensk rätt snarare än att sprida statshemligheter. (Som om det hade med saken att göra)
Svenska Dagbladet undrar, insinuant, varför man ”inte läcker stora mängder ryskt, kinesiskt eller iranskt material”. (Kanske för att ingen ännu läckt sådant till wikileaks?)
Och i Sydsvenskan tar Mats Skogkär tanken vidare: ”Medvetet eller omedvetet går Wikileaks tyrannernas och de totalitära staternas ärenden… Det väcker frågan på vems sida Assange och Wikileaks står”.
Det är en så märklig hållning inom den fria pressen att man onekligen kan undra om de hoppas på nya karriärer inom statsförvaltningen?
Publicerad i Efter Arbetet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
