Idag svarar Mereta Mazzarella på min kritik av hennes text om Jörn Donners bok om Mannerheim. Ännu ej på nätet.
Svaret går ut på att eftersom alla redan känner till den vita terrorn så tycker hon inte att vare sig Donner eller hon själv behöver ta upp saken.
Vilket alltså är ungefär som att säga att eftersom alla känner till gulag, så kan man mycket väl skriva en trivselbiografi över Stalin utan att nämna den detaljen. Eller, för att ta en ännu bättre liknelse, Mladic utan att nämna Srebrenica.
Vilket jag tycker är direkt dumt, för att inte säga anstötligt.
Hon bekräftar alltså också min misstanke att inte heller Donner behandlar krigsförbrytelserna och indirekt att hon själv helt enkelt skrivit ett följsamt referat, vilket, ska väl sägas, är rätt vanligt på kultursidorna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Efter att ha läst Donners undermåliga "Anteckningar om Mannerheim" har jag idag letat på nätet:
"Har en endaste recensent vågat säga som det är?"
Via Merete Mazzarella - ännu djupare okunnig än Donner själv, men desto pratsammare och klåfingrigare - landade jag i denna spalt.
Tack, Petter, för det du låter läsa här.
Det är en direkt lögn från Merete att inbördeskriget varit välkänt för vartenda skolbarn i decennier. Endast de första försiktiga stegen har tagits av Paavolainen och Ylikangas, sedermera (på 2000-talet!) av statlig forskning.
Vad Jörn Donner beträffar går han, som det heter, i barndom. Han söker sig till sin 1935 avlidne far, Kai, Mannerheims biograf och en certifierad ytterlighetsaktivist.
Vad Jörn Donner skriver handlar oerhört lite om marskalken och är mest en form av senescent ”chick lit”.
Enligt förlaget är det ”betydande” i Donners kåseribok det, att han vågar ställa den obesvarade frågan: ”Var Mannerheim sympatisk?”
Baksidestexten nämner ”den gåtfulle fältmarskalken som ledde landet under tre krig” -
1. Gåtfull? Vem har blivit mer beskriven, beundrad, genomlyst och analyserad än just han?
2. Tre krig – vilka? Nu menar ju propagandisterna (till vilka Donner på sin ålderdom tragiskt nog anslutit sig) att fortsättningskriget (såsom hörs av namnet) var samma krig som 1939-40.
3. Fältmarskalken? Mannerheims militära grad var redan från juni 1942 ”marskalk av Finland”, inte fältmarskalk.
4. "Ledde landet"? Om man menar att Mannerheim ledde ”landet” 1918 (fast han bara ledde en part, om ens den!) så var han då general, inte fältmarskalk.
Donner: ”Jag har ibland reflekterat över hur han skulle ha förhållit sig till det som hände långt senare.” Därpå övergår skildringen i svaga spekulationer – sida upp och sida ned – om nutiden i olika stater. Det skrivna kännetecknas av ängsligaste nationalism och konservatism - inte olikt Mazzarellas beställsamma "recension".
Mannerheim är bara en marionett i nävarna på de självrättfärdige Donner.
En så dålig uppsats borde inte kunna bli godkänd. Resonemangen är ytliga och ostrukturerade, låt vara att författaren (född 1933) hör till en årsklass som lärt sig en någorlunda felfri svenska och att åtminstone några av de utländska namnen och glosorna är rätt stavade.
Jag förstår att denna improviserade kommentar kommer sent, men den är skriven i tacksamhet för att jag ändå hittade en som sjungit ut.
Skicka en kommentar