torsdagen den 16:e februari 2012
onsdagen den 15:e februari 2012
Rothsteins rally
Idag skriver jag om Bo Rothsteins DN-artikel i Efter Arbetet.
Även Karin Olsson skriver bra om samma sak.
Även Karin Olsson skriver bra om samma sak.
fredagen den 10:e februari 2012
Mardrömmarna om Malmö
Idag skriver jag lite längre i Efter Arbetet om morden i Malmö, medierna och misären.
söndagen den 5:e februari 2012
Malmömorden
En snutt i AB idag, ännu ej på nätet:
Det finns ett enormt tryck på att berätta om morden här i Malmö,
nu fem på sex veckor. Och samtidigt en skriande brist på information.
Glappet fylls med spekulationer och käpphästar. Kommunen
tar inte sitt ansvar, säger regeringen. Regeringen måste skärpa lagarna,
säger kommunen. Det är klassklyftorna, säger vänstern. De slappa lagarna, säger högern.
Nej, invandrarna, säger invandrarhatarna. Vi måste få avlyssna, säger polisen. Låt oss stå enade
mot våldet, säger alla de som inte vet vart de ska rikta sitt engagemang.
Jag tror man ska hålla huvudet kallt. Det är ingen allmän brottseller mordexplosion vi ser. Sverige
har färre mord nu än för 20 år sedan och skjutvapen används inte oftare. Däremot har kriminella
uppgörelser med dödligt våld blivit vanligare. Här används ofta skjutvapen.
Så kanske, nu spekulerar jag, är enkel tillgång till vapen en orsak till några av morden.
Inget tyder dock på att hårdare straff skulle avskräcka. Polisen har inte visat att avlyssning hjälper,
bara påstått det. Att minskade klassklyftor ger färre mord finns det mycket som talar för –
även om alltså Sverige visar att morden kan bli färre även när klyftorna vidgas.
Men inget av detta löser situationen i Malmö här och nu, utan får i bästa fall effekt om fem, tio år.
Det är därför inte mycket annat att göra, än det som redan görs: man sätter in så stora polisresurser
man kan för att lösa morden och kartlägga orsakerna. När det är gjort kan vi föra den stora kriminalpolitiska
debatten. Så slipper vi panikbeslut.
Det finns ett enormt tryck på att berätta om morden här i Malmö,
nu fem på sex veckor. Och samtidigt en skriande brist på information.
Glappet fylls med spekulationer och käpphästar. Kommunen
tar inte sitt ansvar, säger regeringen. Regeringen måste skärpa lagarna,
säger kommunen. Det är klassklyftorna, säger vänstern. De slappa lagarna, säger högern.
Nej, invandrarna, säger invandrarhatarna. Vi måste få avlyssna, säger polisen. Låt oss stå enade
mot våldet, säger alla de som inte vet vart de ska rikta sitt engagemang.
Jag tror man ska hålla huvudet kallt. Det är ingen allmän brottseller mordexplosion vi ser. Sverige
har färre mord nu än för 20 år sedan och skjutvapen används inte oftare. Däremot har kriminella
uppgörelser med dödligt våld blivit vanligare. Här används ofta skjutvapen.
Så kanske, nu spekulerar jag, är enkel tillgång till vapen en orsak till några av morden.
Inget tyder dock på att hårdare straff skulle avskräcka. Polisen har inte visat att avlyssning hjälper,
bara påstått det. Att minskade klassklyftor ger färre mord finns det mycket som talar för –
även om alltså Sverige visar att morden kan bli färre även när klyftorna vidgas.
Men inget av detta löser situationen i Malmö här och nu, utan får i bästa fall effekt om fem, tio år.
Det är därför inte mycket annat att göra, än det som redan görs: man sätter in så stora polisresurser
man kan för att lösa morden och kartlägga orsakerna. När det är gjort kan vi föra den stora kriminalpolitiska
debatten. Så slipper vi panikbeslut.
lördagen den 4:e februari 2012
torsdagen den 2:e februari 2012
Muslimhets-sällskapet
Idag skriver jag om hur högerpopulisterna tar ännu ett kliv in i Malmö och Sverige.
måndagen den 30:e januari 2012
lördagen den 28:e januari 2012
Mörkermännen
Dagens läsning är Niklas Orrenius reportage om KD. Två av snubbarna han intervjuar hör uppenbarligen inte hemma hos KD, utan snarare hos SD eller ND.
Nu vill vi höra vad partiledningen lokalt, i distriktet och på riksnivå har att säga om deras åsikter. Kan de fortsatt vara medlemmar?
Nu vill vi höra vad partiledningen lokalt, i distriktet och på riksnivå har att säga om deras åsikter. Kan de fortsatt vara medlemmar?
torsdagen den 26:e januari 2012
Uppdrag: jobben
Nu har jag författat en något längre kommentar till utnämningen av Löfven, i Efter Arbetet.
Strid till höger, öppet åt vänster
Stefan Löfvén. Ja, det är såklart ett slag i ansiktet på "det nya arbetarepartiet". Kolla här: vi har en metallbas. Slå det om ni kan.
Och här finns antagligen den största väljarvinsterna att göra. Löfvén borde rimligen attrahera många av dem som gått till moderaterna och de betydligt färre som gått till sverigedemokraterna.
Han har alla möjligheter att bryta med nidbilden av socialdemokratrna som "bidragsparti".
Värre är det med radikalerna, miljökämparna och kvinnorna. Är det något metall gjort sig ökänt för under Löfvéns tid, så är det att försöka stoppa lönesatsningar på kvinnliga låglöneyrken. Han har också tagit strid för kärnkraft, bortre parentes i a-kassan, EMU och accepterat jobbskatteavdragen.
Öppet mål för Vänsterpartiet att plocka hem väljare om ni frågar mig.
Och här finns antagligen den största väljarvinsterna att göra. Löfvén borde rimligen attrahera många av dem som gått till moderaterna och de betydligt färre som gått till sverigedemokraterna.
Han har alla möjligheter att bryta med nidbilden av socialdemokratrna som "bidragsparti".
Värre är det med radikalerna, miljökämparna och kvinnorna. Är det något metall gjort sig ökänt för under Löfvéns tid, så är det att försöka stoppa lönesatsningar på kvinnliga låglöneyrken. Han har också tagit strid för kärnkraft, bortre parentes i a-kassan, EMU och accepterat jobbskatteavdragen.
Öppet mål för Vänsterpartiet att plocka hem väljare om ni frågar mig.
lördagen den 21:e januari 2012
Tragiskt
23,9 procent.
Det är orsaken till att Håkan Juholt avsattes av sitt parti.
Så mycket fick Socialdemokraterna i den senaste opinionsmätning, ett bottenrekord bland många den här hösten, och det skarpa krut som givit de interna attackerna mot honom – dirigerade så vitt jag förstår av personer som under Sahlin haft framträdande positioner, men som nu degraderats – sin kraft.
Att siffrorna inte vänt sedan de dramatiska veckorna i oktober, då hyresaffäen var het, är det enda som förändrats sedan då. Hade kurvan vänt uppåt sedan dess hade han antagligen kunnat sitta kvar.
För några ytterligare tabbar av dignitet från hans sida att tala om under dessa tre månader är svåra att hitta.
Jag hade väl önskat att partiet därför haft en större stolthet, att vågat insistera på att medierna inte utan verklig grund ska kunna avsätta en partiordförande.
Men någonstans finns det självklart en smärtgräns. Gör man bedömningen att Juholt inte kommer att kunna ta sig ur den nedåtgående spiralen av intensiv granskning av varenda ordval och interna ifrågasättande, och därpå vikande opinionssiffror, ja då får man kanske svälja stoltheten. Det finns ett val att vinna.
Det är inte svårt att förstå.
Men det känns lite tragiskt.
Det är orsaken till att Håkan Juholt avsattes av sitt parti.
Så mycket fick Socialdemokraterna i den senaste opinionsmätning, ett bottenrekord bland många den här hösten, och det skarpa krut som givit de interna attackerna mot honom – dirigerade så vitt jag förstår av personer som under Sahlin haft framträdande positioner, men som nu degraderats – sin kraft.
Att siffrorna inte vänt sedan de dramatiska veckorna i oktober, då hyresaffäen var het, är det enda som förändrats sedan då. Hade kurvan vänt uppåt sedan dess hade han antagligen kunnat sitta kvar.
För några ytterligare tabbar av dignitet från hans sida att tala om under dessa tre månader är svåra att hitta.
Jag hade väl önskat att partiet därför haft en större stolthet, att vågat insistera på att medierna inte utan verklig grund ska kunna avsätta en partiordförande.
Men någonstans finns det självklart en smärtgräns. Gör man bedömningen att Juholt inte kommer att kunna ta sig ur den nedåtgående spiralen av intensiv granskning av varenda ordval och interna ifrågasättande, och därpå vikande opinionssiffror, ja då får man kanske svälja stoltheten. Det finns ett val att vinna.
Det är inte svårt att förstå.
Men det känns lite tragiskt.
torsdagen den 19:e januari 2012
tisdagen den 17:e januari 2012
måndagen den 16:e januari 2012
Rätt svar på fel problem
Om inte euroländerna är med, så kör vi själva. Det är det senaste budet i frågan om den så kallade tobinskatten från Frankrikes president Nicolas Sarkozy.
Skatten har seglat upp som viktig beståndsdel när euroländerna nu förhandlar om den nya pakt, som man hoppas ska kunna milda eurokrisen och förebygga nya.
Och visst är tobinskatten en lysande idé: en minimal skatt på finanstransaktioner för att förhindra den allra snabbaste, automatiserade spekulationen, som dessutom kan ge miljarder i inkomster till staterna och/eller EU.
Däremot är det, som den tyska journalisten Ulrike Herrmann påpekat, faktiskt svårt att begripa vad den har med eurokrisen att göra. Krisen beror ju inte på spekulation, utan på att ingen vågar låna ut pengar till länder som Grekland och Italien, ett slags grundläggande förtroendeproblem.
Möjligen, verkligen möjligen, kan man kanske hoppas att tobinskatten, om den nu mot alla odds blir verklighet, kan fylla på staternas kassakistor, så att de har råd att stötta krisande länder, och att bara vetskapen om att det är på gång för framtiden skulle kunna lugna långivarna idag.
Men visst, om man nu kan få igenom en utmärkt idé under falska förespeglingar, så kanske det inte gör så mycket.
Publicerad i AB idag.
Skatten har seglat upp som viktig beståndsdel när euroländerna nu förhandlar om den nya pakt, som man hoppas ska kunna milda eurokrisen och förebygga nya.
Och visst är tobinskatten en lysande idé: en minimal skatt på finanstransaktioner för att förhindra den allra snabbaste, automatiserade spekulationen, som dessutom kan ge miljarder i inkomster till staterna och/eller EU.
Däremot är det, som den tyska journalisten Ulrike Herrmann påpekat, faktiskt svårt att begripa vad den har med eurokrisen att göra. Krisen beror ju inte på spekulation, utan på att ingen vågar låna ut pengar till länder som Grekland och Italien, ett slags grundläggande förtroendeproblem.
Möjligen, verkligen möjligen, kan man kanske hoppas att tobinskatten, om den nu mot alla odds blir verklighet, kan fylla på staternas kassakistor, så att de har råd att stötta krisande länder, och att bara vetskapen om att det är på gång för framtiden skulle kunna lugna långivarna idag.
Men visst, om man nu kan få igenom en utmärkt idé under falska förespeglingar, så kanske det inte gör så mycket.
Publicerad i AB idag.
onsdagen den 11:e januari 2012
Visionären
Det sägs ibland att vänstern saknar visioner.
Det är inte sant.
Medan mossbelupna miljönissar och övervintrade statssocialister mal på med sina gamla idéer om att bygga järnvägar och vindkraftverk, anställa sjuksköterskor och lärare och ständigt fortbilda den stackars arbetarklassen ur arbetslöshetet finns fritänkande framtidsmän som är redo att pröva nya grepp.
I söndags fiskade socialdemokraten Luciano Astudillo (Dagens Nyheter 8 januari) ur botten på den borgerliga verktygslådan fram ett nytt superbidrag som skulle göra hundpassningsavdragets moder Maud Olofsson grön av avund.
För att blir av med svartjobben och knäcka arbetslösheten vill han att staten subventionerar allehanda tjänster från cykelreparationer och hårklippning till IT-installationer och pedikyr.
På så vis kommer man runt problemet med att arbete är så förbannat dyrt i kollektivavtalens förlovade land.
Det är storslaget. Man ser framför sig hur ett skattefinansierat låglönelandskap breder ut sig, där enkla servicejobb elegant ställs till den övre medelklassens förfogande till reducerat pris. En klass av tjänsteandar får jobb, de välbeställda får råd med kroppsvård. Lite som i USA, fast med statlig hjälp att gå runt de uppskruvade lönenivåerna.
Allt medan den offentliga sektorn spar och gnetar för att betala kalaset.
Låt oss kalla det bidragslinjen.
Publicerad i Aftonbladet
Det är inte sant.
Medan mossbelupna miljönissar och övervintrade statssocialister mal på med sina gamla idéer om att bygga järnvägar och vindkraftverk, anställa sjuksköterskor och lärare och ständigt fortbilda den stackars arbetarklassen ur arbetslöshetet finns fritänkande framtidsmän som är redo att pröva nya grepp.
I söndags fiskade socialdemokraten Luciano Astudillo (Dagens Nyheter 8 januari) ur botten på den borgerliga verktygslådan fram ett nytt superbidrag som skulle göra hundpassningsavdragets moder Maud Olofsson grön av avund.
För att blir av med svartjobben och knäcka arbetslösheten vill han att staten subventionerar allehanda tjänster från cykelreparationer och hårklippning till IT-installationer och pedikyr.
På så vis kommer man runt problemet med att arbete är så förbannat dyrt i kollektivavtalens förlovade land.
Det är storslaget. Man ser framför sig hur ett skattefinansierat låglönelandskap breder ut sig, där enkla servicejobb elegant ställs till den övre medelklassens förfogande till reducerat pris. En klass av tjänsteandar får jobb, de välbeställda får råd med kroppsvård. Lite som i USA, fast med statlig hjälp att gå runt de uppskruvade lönenivåerna.
Allt medan den offentliga sektorn spar och gnetar för att betala kalaset.
Låt oss kalla det bidragslinjen.
Publicerad i Aftonbladet
torsdagen den 5:e januari 2012
Huvet kallt
Ja, herregud, det skrivs mycket snömos om morden i Malmö just nu. Bara att öppna valfri tidning.
De där texterna fyller mer funktionen att visa att tidningen bryr sig, än att säga något vettigt. Det är i och för sig inte oviktigt, men väldigt otillfredsställande.
Annat är galet alarmistiskt.
Men den här artikeln på Expressens ledarsida är riktigt bra. Huvet kallt.
Min egen kommentar tills vidare är att det är bra magstarkt när folk och tidningar som i många år drivit på för ökade klassklyftor – ja de uttrycker det ju aldrig så, men de är effekten – nu är mäkta oroande av kriminaliteten.
Så här ser det ju ut (bilden tagen ur Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden):
Och nej, det är inte fattigdom, det är ojämlikhet det handlar om. Se här.
De där texterna fyller mer funktionen att visa att tidningen bryr sig, än att säga något vettigt. Det är i och för sig inte oviktigt, men väldigt otillfredsställande.
Annat är galet alarmistiskt.
Men den här artikeln på Expressens ledarsida är riktigt bra. Huvet kallt.
Min egen kommentar tills vidare är att det är bra magstarkt när folk och tidningar som i många år drivit på för ökade klassklyftor – ja de uttrycker det ju aldrig så, men de är effekten – nu är mäkta oroande av kriminaliteten.
Så här ser det ju ut (bilden tagen ur Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden):
Och nej, det är inte fattigdom, det är ojämlikhet det handlar om. Se här.
onsdagen den 4:e januari 2012
Restprodukter 2011
Så vitt jag förstår så har AB kultur lagt ut ett gäng överblivna bokrecensioner på nätet, sådana som inte fått rum i papperstidningen under året. Kul!
Däribland min recension av Tim Jacksons tillväxtkritik och av Pål Steigans bok "En gång skall jorden bliva vår".
Däribland min recension av Tim Jacksons tillväxtkritik och av Pål Steigans bok "En gång skall jorden bliva vår".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
