Faluröda stugor, Evert Taubes visor, Astrid Lindgrens berättelser, jämställdhetslagstiftningen, varpa och stelt kroppsspråk. Det är några av ingredienserna för en ”garanterat sverigedemokratisk midsommar” läser jag på Aftonbladets kultursida på Midsommarafton.
Ja, det är förstås ett väl beprövat politiskt trick att kidnappa fenomen som man vet att många människor gillar. Om ens motståndare då far ut i anklagelser, så angrips ju också dessa människor indirekt och man vinner sympati.
Men den här gången utförs trollkonsten i en ny innovativ solo-version. Det är journalisten Martin Aagård som både gillrar fällan och sedan glatt klampar rakt i den, genom att förknippa Sverigedemokraterna med en massa populära, men harmlösa grejer – och samtidigt håna dem för det.
Budskapet kan knappast misstolkas: gillar du varpa eller Pippi, så är du en löjlig främlingshatare, kanske utan att ens veta om det.
Saken blir inte bättre av att kanonaden avfyras från en vänsterradikal kultursida i Stockholm – själva urbilden för vad populisterna brukar kalla eliten – och därmed lätt laddas med förakt för både landsorten och vanligt folk. Titta på dem: ej öron, ej ögon, men svansar hava de!
”Man attackerar inte bara Sverigedemokraterna utan man attackerar hela svenska folket! Tack Aftonbladet, efter detta kommer garanterat Sverigedemokraterna att öka sitt stöd”, konstaterar en SD-bloggare. Ja, SD får liksom symbolen Midsommar till skänks.
Ok, en ogenomtänkt fadäs, en slintslagen skojighet, sånt händer. Det viktiga är att antirasisterna lär sig principerna för detta offentliga spel – och inte låter sig provoceras in i fällan nästa gång någon rasist faller ut i lyriska omfamningar av det ena eller andra. Att Jimmie Åkesson vurmar för Taube betyder ju varken att alla som gillar Taube är som Åkesson eller att det automatiskt skulle vara något fel på Taube.
Ur Efter Arbetet
den 25 juni 2009
Krisen som förevändning
Säg global finanskris. Säg sedan arbetsbrist. Och vips kan man sparka hur många man vill.
Det har många företagsledare insett. Och nu passar de på att göra sig av med folk de inte vill ha.
Av 1100 chefer, som bemanningsföretaget Proffice låtit intervjua, har en tredjedel sagt upp eller varslat. Av dem uppger nästan varannan att han eller hon passat på att säga upp fler anställda än vad som är ekonomiskt befogat.
Ut åker främst de som bedöms som ineffektiva, de lite långsammare, kanske de lite besvärligare. Så går man praktiken runt anställningsskyddet. ”Starkast överlever” konstaterar Proffice.
Men det som kan tyckas rationellt för det enskilda företaget blir förödande på samhällsnivå.
För varje ”onödig” uppsägning tvingas ännu ett hushåll dra ner sin konsumtion och efterfrågan faller ett snäpp till.
Det är som en självuppfyllande profetia, där företagen i efterhand skapar den djupa kris som de överdrev från början.
publicerad i AB
Det har många företagsledare insett. Och nu passar de på att göra sig av med folk de inte vill ha.
Av 1100 chefer, som bemanningsföretaget Proffice låtit intervjua, har en tredjedel sagt upp eller varslat. Av dem uppger nästan varannan att han eller hon passat på att säga upp fler anställda än vad som är ekonomiskt befogat.
Ut åker främst de som bedöms som ineffektiva, de lite långsammare, kanske de lite besvärligare. Så går man praktiken runt anställningsskyddet. ”Starkast överlever” konstaterar Proffice.
Men det som kan tyckas rationellt för det enskilda företaget blir förödande på samhällsnivå.
För varje ”onödig” uppsägning tvingas ännu ett hushåll dra ner sin konsumtion och efterfrågan faller ett snäpp till.
Det är som en självuppfyllande profetia, där företagen i efterhand skapar den djupa kris som de överdrev från början.
publicerad i AB
den 22 juni 2009
Arbetsdelning
Socialdemokraterna misslyckades med att nå storstädernas medelklass. Miljöpartiet lyckades desto bättre, men har omvänt svårt att nå arbetarområdena. Det konstaterar S-ideologen Anne-Marie Lindgren i en analys av EU-valet.
Just prick.
Trenden för vänsterpartiet verkar dessutom vara samma som för S.
Det öppnar för arbetsdelning. De tre partierna har ju nu ett formaliserat samarbete inför nästa val. Vad sägs om att de också börjar samarbeta?
Låt V och S lägga krutet på att mobilisera i förorterna och låt MP ägna sig åt att värva medelklassen.
Det är ju meningslöst att kämpa om samma motsträviga innerstadsväljare. Särskilt om det innebär att ingen på allvar tar strid för dem som behöver det bäst.
Ur Efter Arbetet
Just prick.
Trenden för vänsterpartiet verkar dessutom vara samma som för S.
Det öppnar för arbetsdelning. De tre partierna har ju nu ett formaliserat samarbete inför nästa val. Vad sägs om att de också börjar samarbeta?
Låt V och S lägga krutet på att mobilisera i förorterna och låt MP ägna sig åt att värva medelklassen.
Det är ju meningslöst att kämpa om samma motsträviga innerstadsväljare. Särskilt om det innebär att ingen på allvar tar strid för dem som behöver det bäst.
Ur Efter Arbetet
den 16 juni 2009
Är det gatukrig de vill ha?
Lördagens Reclaim the Streets i lyxområdet Västra Hamnen i Malmö blev lugnare än förväntat.
350 demonstranter festade i ett par timmar, bevakade av kravallpolis, men utan några våldsamheter. Mindre oroligheter utbröt dock efter festen, då en grupp demonstranter på väg hem stötte samman med polisen. Ingen lär ha kommit till allvarlig skada.
Det allvarliga som skedde Malmö denna helg var i stället att det bildades ett medborgargarde. En av de boende i Västra Hamnen trummade ihop ett 60-tal personer som skulle hjälpa polisen hålla ordning och skydda sin egendom.
”I ett samhälle där folk kan kasta sten mot ordningsmakten utan att riskera livhanken har demokratin gått förlorad ...Skulle polisen skjuta tillbaks skulle det bli ett jävla liv... Friheten har gått för långt” förklarade den självutnämnde extrakonstapeln sin inställning.
Detta initiativ får nu viss uppbackning i den skånska pressen. Försiktigt i liberala Sydsvenskan, som menar att medborgargarden aldrig kan accepteras, men att det går ”att förstå inställningen hos de boende”. Och att det – på något bakvänt vis – skulle vara reclaimarna som hotar demonstrationsrätten därför att ”medborgare i skottlinjen för fientligt inställda demonstrationståg kan börja reagera mot mötes- och yttrandefriheten.”
Stödet är betydligt mer öppet och rått i centerpartistiska Skånska Dagbladet, där den politiske redaktören Lars J Ericsson gillande skriver om hur ”folket ... markerade att de fått nog, övernog”, och att det ”var tur för Reclaimarna att polisen ställde sig i vägen som barnvakter annars hade vuxenvärlden satt dem på plats, även om det krävts lite smisk.”
Skjuta skarpt på stenkastande ungdomar?
Låta medborgargarden smiska upp demonstranter som använder sin grundlagsskyddade rätt att protestera mot bostadsbrist och ojämlikhet?
Är det gatukrig de vill ha?
Det är inte reclaimarna som behöver en lektion i demokrati.
Publicerad i Aftonbladet
350 demonstranter festade i ett par timmar, bevakade av kravallpolis, men utan några våldsamheter. Mindre oroligheter utbröt dock efter festen, då en grupp demonstranter på väg hem stötte samman med polisen. Ingen lär ha kommit till allvarlig skada.
Det allvarliga som skedde Malmö denna helg var i stället att det bildades ett medborgargarde. En av de boende i Västra Hamnen trummade ihop ett 60-tal personer som skulle hjälpa polisen hålla ordning och skydda sin egendom.
”I ett samhälle där folk kan kasta sten mot ordningsmakten utan att riskera livhanken har demokratin gått förlorad ...Skulle polisen skjuta tillbaks skulle det bli ett jävla liv... Friheten har gått för långt” förklarade den självutnämnde extrakonstapeln sin inställning.
Detta initiativ får nu viss uppbackning i den skånska pressen. Försiktigt i liberala Sydsvenskan, som menar att medborgargarden aldrig kan accepteras, men att det går ”att förstå inställningen hos de boende”. Och att det – på något bakvänt vis – skulle vara reclaimarna som hotar demonstrationsrätten därför att ”medborgare i skottlinjen för fientligt inställda demonstrationståg kan börja reagera mot mötes- och yttrandefriheten.”
Stödet är betydligt mer öppet och rått i centerpartistiska Skånska Dagbladet, där den politiske redaktören Lars J Ericsson gillande skriver om hur ”folket ... markerade att de fått nog, övernog”, och att det ”var tur för Reclaimarna att polisen ställde sig i vägen som barnvakter annars hade vuxenvärlden satt dem på plats, även om det krävts lite smisk.”
Skjuta skarpt på stenkastande ungdomar?
Låta medborgargarden smiska upp demonstranter som använder sin grundlagsskyddade rätt att protestera mot bostadsbrist och ojämlikhet?
Är det gatukrig de vill ha?
Det är inte reclaimarna som behöver en lektion i demokrati.
Publicerad i Aftonbladet
den 15 juni 2009
Morotsmobben anfaller
Problemet med konsumentmakt är att den måste organiseras. Det gäller inte bara bojkotter, utan förstås också dess motsats: stödköp.
Men nu sprider sig en ny – lättorganiserad – aktionsform i Europa: morotsmobben.
Man utser några butiker och håller auktion mellan dem, berättar tyska tidningen TAZ. Den ägare som lovar att använda störst andel av stödköpsdagens inkomster till energisparande investeringar vinner. På ett givet klockslag samlas sedan alla – ibland hundratals människor – som vill ingå i morotsmobben för att göra sina veckoinköp i just den butiken. Ofta kan det ge lika mycket som en hel veckas intäkter – som kan gå till energisparlampor eller bättre kyldiskar.
De stora kedjorna får inte vara med. De har råd ändå, resonerar aktivisterna.
Idén föddes i USA för något år sedan. Och i lördags samlas den första tyska morotsmobben i Berlin – i ekoproggens förlovade stadsdel Kreuzberg, förstås.
Visst, det löser inte de stora miljöproblemen. Men i väntan på hårdare lagstiftning ska ju inköpen ändå göras. Så varför inte shoppa tillsammans för miljön? Säkert roligare än att traska ensam till Konsum i alla fall.
Publicerad i AB
Men nu sprider sig en ny – lättorganiserad – aktionsform i Europa: morotsmobben.
Man utser några butiker och håller auktion mellan dem, berättar tyska tidningen TAZ. Den ägare som lovar att använda störst andel av stödköpsdagens inkomster till energisparande investeringar vinner. På ett givet klockslag samlas sedan alla – ibland hundratals människor – som vill ingå i morotsmobben för att göra sina veckoinköp i just den butiken. Ofta kan det ge lika mycket som en hel veckas intäkter – som kan gå till energisparlampor eller bättre kyldiskar.
De stora kedjorna får inte vara med. De har råd ändå, resonerar aktivisterna.
Idén föddes i USA för något år sedan. Och i lördags samlas den första tyska morotsmobben i Berlin – i ekoproggens förlovade stadsdel Kreuzberg, förstås.
Visst, det löser inte de stora miljöproblemen. Men i väntan på hårdare lagstiftning ska ju inköpen ändå göras. Så varför inte shoppa tillsammans för miljön? Säkert roligare än att traska ensam till Konsum i alla fall.
Publicerad i AB
den 12 juni 2009
Sovjetfasoner? Bara i Ryssland.
Ja, ni har säkert redan sett filmsnutten där Vladimir Putin i bästa machostil läxar upp en av de ryska oligarkerna och räddar cementarbetarna i den lilla staden Pikaljovo. En till lika delar skrämmande och imponerande uppvisning i makt och handlingskraft.
Men också typiska sovjetfasoner, om man får tro Aktuellts kommentator Stig Fredriksson, som fick analysera det hela i tisdags.
”Det är ju sovjetiskt, det är ju som ett minne av planhushållningen, när staten kunde gripa in och rädda olönsamma företag”.
”Det finns 700 sådana här städer, som har en arbetsgivare, en industri. Det är ett arv från Sovjettiden, när myndigheterna, när partiet, placerade ut industrier av administrativa skäl.”
Det är ideologi i dess prydno. När Reinfeldt tar över Carnegie, Merkel lägger bankgarantier och när Obama köper General Motors – då är det nödvändiga räddningsinsatser. När Putin griper in hör vi stridsvagnsmullret.
Och hur många städer med en enda dominerande industri finns inte i Västeuropa? I USA?
Fråga bilarbetarna i Rüsselsheim.
Publicerad i Aftonbladet
Men också typiska sovjetfasoner, om man får tro Aktuellts kommentator Stig Fredriksson, som fick analysera det hela i tisdags.
”Det är ju sovjetiskt, det är ju som ett minne av planhushållningen, när staten kunde gripa in och rädda olönsamma företag”.
”Det finns 700 sådana här städer, som har en arbetsgivare, en industri. Det är ett arv från Sovjettiden, när myndigheterna, när partiet, placerade ut industrier av administrativa skäl.”
Det är ideologi i dess prydno. När Reinfeldt tar över Carnegie, Merkel lägger bankgarantier och när Obama köper General Motors – då är det nödvändiga räddningsinsatser. När Putin griper in hör vi stridsvagnsmullret.
Och hur många städer med en enda dominerande industri finns inte i Västeuropa? I USA?
Fråga bilarbetarna i Rüsselsheim.
Publicerad i Aftonbladet
den 3 juni 2009
Dagens dummaste
Eftersom tidningarna denna vecka inte är fulla av berättelser om folkmordet i Rwanda för 15 år sedan – och inte ens var det på den tiden – så ska vi inte berätta så mycket om flygkraschen över Atlanten, tycker Joachim Kerpner i vad som väl är dagens dummaste text (Aftonbladet 3 juni). Det dog ju så mycket fler då.
Visst. Det finns ju alltid nåt som är värre. Med samma logik kan man underkänna varenda nyhet. Varför bry sig om vårbudgeten, när vi har världssvälten? Varför berätta om AMF-affären, när vi inte är klara med Förintelsen? Eller varför prata om Förintelsen, när så många fler mördades under kolonialismen?
Nu verkar dock inte Kerpners främsta syfte egentligen vara att rangordna nyhetsbevakningen efter antalet döda – jag tvivlar på han ens själv skulle vilja läsa sådana tidningar – utan att ge den svenska allmänheten, eller i alla fall journalisterna, en moralisk uppläxning. Han tror vi har lättare att identifiera oss med offer i en flygolycka än med folk som mördats med machetes.
Det är ju mycket möjligt. De flesta av oss har flugit, men tack och lov aldrig varit i närheten av ett folkmord.
Men på vilket sätt gör det oss till sämre människor?
Och menar Kerpner att förmågan att känna empati med flygoffren nu skulle stå i motsättning till att känna empati med tutsierna då?
Visst. Det finns ju alltid nåt som är värre. Med samma logik kan man underkänna varenda nyhet. Varför bry sig om vårbudgeten, när vi har världssvälten? Varför berätta om AMF-affären, när vi inte är klara med Förintelsen? Eller varför prata om Förintelsen, när så många fler mördades under kolonialismen?
Nu verkar dock inte Kerpners främsta syfte egentligen vara att rangordna nyhetsbevakningen efter antalet döda – jag tvivlar på han ens själv skulle vilja läsa sådana tidningar – utan att ge den svenska allmänheten, eller i alla fall journalisterna, en moralisk uppläxning. Han tror vi har lättare att identifiera oss med offer i en flygolycka än med folk som mördats med machetes.
Det är ju mycket möjligt. De flesta av oss har flugit, men tack och lov aldrig varit i närheten av ett folkmord.
Men på vilket sätt gör det oss till sämre människor?
Och menar Kerpner att förmågan att känna empati med flygoffren nu skulle stå i motsättning till att känna empati med tutsierna då?
den 1 juni 2009
Populism till höger…
Straffen i Sverige ska höjas, med start 1 juli i år. Inte för att det påverkar brottsligheten eller gör oss tryggare. Utan för att det känns bra. Det var kontentan av Straffnivåutredningen, som presenterades i höstas och som nu steg för steg blir lag. Den stackars utredarens uppgift var att hitta på argument för straffskärpningar. Men eftersom han tvingades medge att våldsbrotten inte blivit vare sig fler eller grövre och att längre straff inte har någon preventiv effekt, fastnade han i att vi antagligen har blivit mer rädda. Det räcker tydligen. Så kan justiteminister Beatrice Ask (M) bli poppis genom att bekämpa, inte brott, utan våra hjärnspöken.
… och vänster
Ask är inte ensam om att profitera på oron. För 1,5 år sedan sattes en massa övervakningskameror upp i Landskrona. Nu sågas satsningen av Brottförebyggande rådet i en ny rapport. Våldsbrottsligheten ökade med 70 procent på ett år och bara vid ett fåtal tillfällen har polisen kunnat använda sig av filmerna för att sätta dit folk. Några mil söderut, i Malmö, låter sig kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inte avskräckas. Ett långt stråk från Centralstationen till Möllevångstorget ska övervakas, om bara regeringsrätten ger tillstånd. ”Der skapar ökad trygghet, det efterfrågas av en stor majoritet av Malmöborna”, är hans argument när tisdagens Sydnytt konfronterade honom med Landskronafiaskot. Så kan Reepalu kamma hem ännu några oroliga väljares röster. Medan Malmöborna får nöja sig med falsk trygghet.
Publicerad i Aftonbladet
… och vänster
Ask är inte ensam om att profitera på oron. För 1,5 år sedan sattes en massa övervakningskameror upp i Landskrona. Nu sågas satsningen av Brottförebyggande rådet i en ny rapport. Våldsbrottsligheten ökade med 70 procent på ett år och bara vid ett fåtal tillfällen har polisen kunnat använda sig av filmerna för att sätta dit folk. Några mil söderut, i Malmö, låter sig kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inte avskräckas. Ett långt stråk från Centralstationen till Möllevångstorget ska övervakas, om bara regeringsrätten ger tillstånd. ”Der skapar ökad trygghet, det efterfrågas av en stor majoritet av Malmöborna”, är hans argument när tisdagens Sydnytt konfronterade honom med Landskronafiaskot. Så kan Reepalu kamma hem ännu några oroliga väljares röster. Medan Malmöborna får nöja sig med falsk trygghet.
Publicerad i Aftonbladet
den 29 maj 2009
Dubbelmoral eller omoral
Efter att ha misslyckats med att avsätta LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin under AMF-affären, har Expressen nu försökt ta revansch genom att blåsa upp en mindre deklarationsmiss och en tvist med italienska pensionsmyndigheten till skandalballonger.
I måndags krossade man dock sin egen kampanj genom att intervjua en okänd kvinna, presenterad som en arrogant snäsande Lundby-Wedin.
Tidningen föll på eget grepp.
Drevet väcker dock en fråga: Vilket är värst? Att ibland bryta mot sina höga ideal? Eller att inte ha några ideal, utan rakt igenom vara en makthungrig girigbuk?
I den offentliga debatten är det tveklöst dubbelmoralen som bestraffas. Ett aldrig så litet avsteg från präktig renlevnad och rättfärdighet och en förtroendevald får löpa gatlopp.
Det drabbar främst vänsterfolk. En miljöpartist som kör bil. En facktopp som tjänar stora pengar. En vänsterpartist som sätter barnen i friskola. En socialdemokrat som skatteplanerar.
Sällan ställs frågan om hur till exempel en moderat har mage att låna på bibliotek eller nyttja den offentliga vården, samtidigt som man pläderar för nedläggningar och privatiseringar.
Jodå, man ska försöka leva som man lär. Men det finns två saker som stör mig.
Det ena är att vilka skitsaker som helst kan bli superviktiga om de luktar dubbelmoral. Vilka politiker får vi då? Om de måste vakta varje litet steg? Extremt ovanliga människor, vill jag påstå. Ett eget skikt av heliga män och kvinnor.
Det andra är att de genomusla kommer undan. Den som säger att han är ett svin och sedan beter sig som ett är oantastlig.
Ur Efter Arbetet
I måndags krossade man dock sin egen kampanj genom att intervjua en okänd kvinna, presenterad som en arrogant snäsande Lundby-Wedin.
Tidningen föll på eget grepp.
Drevet väcker dock en fråga: Vilket är värst? Att ibland bryta mot sina höga ideal? Eller att inte ha några ideal, utan rakt igenom vara en makthungrig girigbuk?
I den offentliga debatten är det tveklöst dubbelmoralen som bestraffas. Ett aldrig så litet avsteg från präktig renlevnad och rättfärdighet och en förtroendevald får löpa gatlopp.
Det drabbar främst vänsterfolk. En miljöpartist som kör bil. En facktopp som tjänar stora pengar. En vänsterpartist som sätter barnen i friskola. En socialdemokrat som skatteplanerar.
Sällan ställs frågan om hur till exempel en moderat har mage att låna på bibliotek eller nyttja den offentliga vården, samtidigt som man pläderar för nedläggningar och privatiseringar.
Jodå, man ska försöka leva som man lär. Men det finns två saker som stör mig.
Det ena är att vilka skitsaker som helst kan bli superviktiga om de luktar dubbelmoral. Vilka politiker får vi då? Om de måste vakta varje litet steg? Extremt ovanliga människor, vill jag påstå. Ett eget skikt av heliga män och kvinnor.
Det andra är att de genomusla kommer undan. Den som säger att han är ett svin och sedan beter sig som ett är oantastlig.
Ur Efter Arbetet
den 24 maj 2009
Relationsproblem
”De är på en hela tiden. De säger att alla ska ha frihet, men vad är det för frihet när de övervakar en hela tiden?” frågar artonårige Ali retoriskt när han via film vittnar om hur han blivit orättvist behandlad av poliser.
Han låter som ett eko från Paris förorter 2005 eller Köpenhamns ungdomskravaller 2007.
Läget är inte alls lika akut i Malmö, där föreningen Mer Dialog – skapad av föräldrar och lärare som alltför många gånger hört hur stadens invandrarbarn trakasseras – ordnade öppet möte i tisdags. Men oroligheterna på Herrgården, med bränder, stenkastning och rasistiska polisuttalanden, har satt relationen mellan polis och ungdomar högt på dagordningen. I bänkraderna sitter många politiker.
Andra ungdomar, men även vuxna, säger samma sak som Ali: de eller deras vänner blir stoppade, visiterade och identifierade, utan giltiga skäl. Fel plats, fel utseende räcker.
Sen är det ingen idé att anmäla, för sånt skrivs bara av.
Tonen är god, men samtalet ostrukturerat, flyter iväg. Rädda Barnen vill samla alla goda krafter. Polisen säger att de vill väl. En miljöpartist hävdar att det handlar om samhällets allmänna rasism. Någon pratar om klassamhället. Men i slutändan verkar de flesta ense om att polisen är boven. Fastän de vill väl.
Smartast är idén om ett slags kommunal polisombudsman där medborgarna får veta sina rättigheter och råd om hur de anmäler poliser. Enkel sak, viktig symbol, kanske också verkningsfullt. Kan inrättas imorgon.
Arbetslösheten, trångboddheten, fattigdomen och polisrasismen tar förstås längre tid.
Publicerad i Aftonbladet
Han låter som ett eko från Paris förorter 2005 eller Köpenhamns ungdomskravaller 2007.
Läget är inte alls lika akut i Malmö, där föreningen Mer Dialog – skapad av föräldrar och lärare som alltför många gånger hört hur stadens invandrarbarn trakasseras – ordnade öppet möte i tisdags. Men oroligheterna på Herrgården, med bränder, stenkastning och rasistiska polisuttalanden, har satt relationen mellan polis och ungdomar högt på dagordningen. I bänkraderna sitter många politiker.
Andra ungdomar, men även vuxna, säger samma sak som Ali: de eller deras vänner blir stoppade, visiterade och identifierade, utan giltiga skäl. Fel plats, fel utseende räcker.
Sen är det ingen idé att anmäla, för sånt skrivs bara av.
Tonen är god, men samtalet ostrukturerat, flyter iväg. Rädda Barnen vill samla alla goda krafter. Polisen säger att de vill väl. En miljöpartist hävdar att det handlar om samhällets allmänna rasism. Någon pratar om klassamhället. Men i slutändan verkar de flesta ense om att polisen är boven. Fastän de vill väl.
Smartast är idén om ett slags kommunal polisombudsman där medborgarna får veta sina rättigheter och råd om hur de anmäler poliser. Enkel sak, viktig symbol, kanske också verkningsfullt. Kan inrättas imorgon.
Arbetslösheten, trångboddheten, fattigdomen och polisrasismen tar förstås längre tid.
Publicerad i Aftonbladet
den 21 maj 2009
Flirten med ytterhögern
Den 7 februari förra året reste migrationsminister Tobias Billström (M) till Landskrona för att hålla presskonferens. Med sig hade han regeringens förslag om hur anhöriginvandringen till Sverige ska strypas.
Gesten kan inte misstolkas. Moderaterna var redo att ta upp kampen om den främlingsfientliga opinionen.
I lördags arrangerade IF Metall och den tvärfackliga gruppen Jobbare mot rasism en manifestation i parken vid Folkets Hus i samma stad under parollen ”Inga fascister i politiken”.
Jag anländer lite sent, missar de flesta talen, och skarorna har glesats ut – ett punkband ska ha skrämt bort en del, får jag höra. Nu är här väl ett 70-tal personer, gott om fackliga funktionärer i gula västar och några S-politiker. IF Metalls ordförande Stefan Löfven står uppe under cafeterians tak. Luften är regntung.
Manifestationen är ett led i fackens försök att mota tillbaka SD lokalt. Landskrona ska inte längre lysa som en högerradikalismens fyrbåk efter nästa val, hoppas man. Det verkar gå vägen hyggligt. Visserligen regerar stadens borgerlighet i praktiken med stöd av SD, men partiet har ändå tappat mark. En opinionsmätning från i höstas pekar på att var tredje väljare övergett dem. Och någon roll i fanflykten spelar antagligen det fackliga motståndet.
Men SD är en sak, säger IF Metallombudsmannen Kent Hellqvist. Det största problemet är att andra anpassar sig till dem.
Det gäller inte så mycket Socialdemokraterna, även om det kan mumlas en del på gräsrotsnivå där också, förstår jag på Hellqvist. Tokförslag, som när Göran Johansson (S) i Göteborg tyckte att man i strid med Genèvekonventionen skulle utvisa alla insmugglade flyktingar, är tack och lov ovanliga.
Det stora som är på väg att ske i europeisk politik är istället att den etablerade borgerligheten börjat flirta med ytterhögern. Den antifascistiska överenskommelsen som gällt efter andra världskriget bryts i land efter land.
Det gäller även här hemma. Först ut var Folkpartiet med sitt förslag om språktest och en del annat för ett par år sedan.
Idag har Moderaterna – det parti vars väljare enligt SOM-undersökningen tycker minst illa om SD – tagit över. Länge nöjde man sig med att piska upp arbetslösa och sjuka sådär i allmänhet, utan främlingsfientliga undertoner. Men i augusti förra året passerades en gräns. Då gick tre moderatpolitiker till storms mot landets invandrare i Dagens Nyheter. Budskapet var solklart: De lever på bidrag och jobbar svart, erkänner inte barns, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, utan prioriterar familj, klan, grupp och kultur. Men svenska politiker vågar inte ställa krav på dem, eftersom de då stämplas som främlingsfientliga.
Idéer las sedan snabbt fram. Bland annat ville Moderaterna hindra asylsökande att bosätta sig där de vill, under hot om att mista sina dagersättningar – något man dock tog tillbaka nu i förra veckan. Och så vill man att de ska skriva kontrakt med staten om att de begripit att man inte får slå kvinnor i Sverige.
Ingen tror väl egentligen att den typen av åtgärder spelar någon roll. Men det är inte poängen. Själva förslagen, den utpekande gesten, är poängen.
Visst, Sverigedemokraterna kan vinna några mandat i kommunerna, kanske till och med ett i riksdagen – även om jag inte tror det. Men det stora hotet mot ett anständigt liberalt samhälle kommer snarare från dem som lockas att ta över deras väljare genom att kopiera deras politik.
Så ser de högerradikalas verkliga makt ut.
Publicerad i Efter Arbetet
Gesten kan inte misstolkas. Moderaterna var redo att ta upp kampen om den främlingsfientliga opinionen.
I lördags arrangerade IF Metall och den tvärfackliga gruppen Jobbare mot rasism en manifestation i parken vid Folkets Hus i samma stad under parollen ”Inga fascister i politiken”.
Jag anländer lite sent, missar de flesta talen, och skarorna har glesats ut – ett punkband ska ha skrämt bort en del, får jag höra. Nu är här väl ett 70-tal personer, gott om fackliga funktionärer i gula västar och några S-politiker. IF Metalls ordförande Stefan Löfven står uppe under cafeterians tak. Luften är regntung.
Manifestationen är ett led i fackens försök att mota tillbaka SD lokalt. Landskrona ska inte längre lysa som en högerradikalismens fyrbåk efter nästa val, hoppas man. Det verkar gå vägen hyggligt. Visserligen regerar stadens borgerlighet i praktiken med stöd av SD, men partiet har ändå tappat mark. En opinionsmätning från i höstas pekar på att var tredje väljare övergett dem. Och någon roll i fanflykten spelar antagligen det fackliga motståndet.
Men SD är en sak, säger IF Metallombudsmannen Kent Hellqvist. Det största problemet är att andra anpassar sig till dem.
Det gäller inte så mycket Socialdemokraterna, även om det kan mumlas en del på gräsrotsnivå där också, förstår jag på Hellqvist. Tokförslag, som när Göran Johansson (S) i Göteborg tyckte att man i strid med Genèvekonventionen skulle utvisa alla insmugglade flyktingar, är tack och lov ovanliga.
Det stora som är på väg att ske i europeisk politik är istället att den etablerade borgerligheten börjat flirta med ytterhögern. Den antifascistiska överenskommelsen som gällt efter andra världskriget bryts i land efter land.
Det gäller även här hemma. Först ut var Folkpartiet med sitt förslag om språktest och en del annat för ett par år sedan.
Idag har Moderaterna – det parti vars väljare enligt SOM-undersökningen tycker minst illa om SD – tagit över. Länge nöjde man sig med att piska upp arbetslösa och sjuka sådär i allmänhet, utan främlingsfientliga undertoner. Men i augusti förra året passerades en gräns. Då gick tre moderatpolitiker till storms mot landets invandrare i Dagens Nyheter. Budskapet var solklart: De lever på bidrag och jobbar svart, erkänner inte barns, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, utan prioriterar familj, klan, grupp och kultur. Men svenska politiker vågar inte ställa krav på dem, eftersom de då stämplas som främlingsfientliga.
Idéer las sedan snabbt fram. Bland annat ville Moderaterna hindra asylsökande att bosätta sig där de vill, under hot om att mista sina dagersättningar – något man dock tog tillbaka nu i förra veckan. Och så vill man att de ska skriva kontrakt med staten om att de begripit att man inte får slå kvinnor i Sverige.
Ingen tror väl egentligen att den typen av åtgärder spelar någon roll. Men det är inte poängen. Själva förslagen, den utpekande gesten, är poängen.
Visst, Sverigedemokraterna kan vinna några mandat i kommunerna, kanske till och med ett i riksdagen – även om jag inte tror det. Men det stora hotet mot ett anständigt liberalt samhälle kommer snarare från dem som lockas att ta över deras väljare genom att kopiera deras politik.
Så ser de högerradikalas verkliga makt ut.
Publicerad i Efter Arbetet
den 19 maj 2009
Kamikazeförslag
Stärkta av en ny EMU-positiv opinionsmätning och med sin egen lysande Europaglöd i ögonen lanserar nu Folkpartiet och Kristdemokraterna en ny folkomröstning om EMU inom ett par år.
Man måste beundra dem. De kämpar vidare för vad de tror på. Även till risken av att få ett rungande nej i ansiktet.
Inte nödvändigtvis för att sakskälen mot EMU skulle ha blivit starkare, utan därför att en ny folkomröstning så snart efter den förra skulle provocera fram en våldsam demokratigrundad motreaktion mot eliternas försök att tvinga folket att rösta rätt.
De för omväxlings skull lite klokare andra borgerliga partierna har nog insett detta, och avråder än så länge från kamikazepolitiken.
”Att inte vara medlem betyder att Sverige förlorar politiskt inflytande och att företagen tappar konkurrenskraft”, tror Kd-ledaren Göran Hägglund. ”Finanskrisen har stärkt argumenten för euron”, säger Fp-ledaren Jan Björklund.
Att svenska politiker förlorat inflytande återstår att bevisa. Och det är nog inte det lättaste, eftersom vi inte vet hur det hade sett ut om vi varit med.
Konkurrenskraften och finanskrisen är däremot riktigt konstiga argument.
Att kronan sjunkit med 15-20 procent mot euron på några månader betyder ju i praktiken att de svenska lönerna har sänkts jämfört med euroländerna.
Därmed har de svenska exportföretagen faktiskt fått en konkurrensfördel genom minskade lönekostnader.
Hade vi varit med i EMU hade denna justering inte varit möjlig.
Då hade man – i denna kris – fått sänka lönekostnaderna direkt, som i det nya IF Metallavtalet, eller ännu värre genom direkta lönesänkningar, vilket väl inte ens det mest undergivna fackförbund kan gå med på. Eller också hade företagen fått göra andra nedskärningar, det vill säga sparka ännu fler än de redan gör.
Det hade väl knappast varit bättre?
Publicerad i Efter Arbetet
Man måste beundra dem. De kämpar vidare för vad de tror på. Även till risken av att få ett rungande nej i ansiktet.
Inte nödvändigtvis för att sakskälen mot EMU skulle ha blivit starkare, utan därför att en ny folkomröstning så snart efter den förra skulle provocera fram en våldsam demokratigrundad motreaktion mot eliternas försök att tvinga folket att rösta rätt.
De för omväxlings skull lite klokare andra borgerliga partierna har nog insett detta, och avråder än så länge från kamikazepolitiken.
”Att inte vara medlem betyder att Sverige förlorar politiskt inflytande och att företagen tappar konkurrenskraft”, tror Kd-ledaren Göran Hägglund. ”Finanskrisen har stärkt argumenten för euron”, säger Fp-ledaren Jan Björklund.
Att svenska politiker förlorat inflytande återstår att bevisa. Och det är nog inte det lättaste, eftersom vi inte vet hur det hade sett ut om vi varit med.
Konkurrenskraften och finanskrisen är däremot riktigt konstiga argument.
Att kronan sjunkit med 15-20 procent mot euron på några månader betyder ju i praktiken att de svenska lönerna har sänkts jämfört med euroländerna.
Därmed har de svenska exportföretagen faktiskt fått en konkurrensfördel genom minskade lönekostnader.
Hade vi varit med i EMU hade denna justering inte varit möjlig.
Då hade man – i denna kris – fått sänka lönekostnaderna direkt, som i det nya IF Metallavtalet, eller ännu värre genom direkta lönesänkningar, vilket väl inte ens det mest undergivna fackförbund kan gå med på. Eller också hade företagen fått göra andra nedskärningar, det vill säga sparka ännu fler än de redan gör.
Det hade väl knappast varit bättre?
Publicerad i Efter Arbetet
den 14 maj 2009
Nya berättelser
I augusti 2007 inledde 15 afghanska män en hungerstrejk på Sergels Torg i Stockholm.
Efter tre dagar fick hälften av dem föras till sjukhus. En del var medvetslösa.
Flera hundra av deras landsmän genomförde en protestmarsch från Migrationsverket i Norrköping till riksdagshuset.
Det hjälpte inte. Deportationerna kunde inte stoppas. Under 2008 utvisades 125 personer. I nya numret av tidskriften Mana spårar fotografen Rafaela Persson upp några av dem. De är, föga förvånande, både besvikna och förbannade. De hade hunnit rota sig ganska bra i Sverige och begriper inte varför de ska kastas ut efter flera år.
Reportaget hade vunnit på att byggas ut mer; nu står bilderna i centrum på bekostnad av mer ingående beskrivningar. Men ändå: här syns några av de annars så ansiktslösa som svenska myndigheter dumpat i ett land som det svenska utrikesdepartementet beskriver som ett ställe med nästan total laglöshet, med utomrättsliga avrättningar, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden, människohandel – och en extrem fattigdom och sönderslagen ekonomisk infrastruktur.
Medan andra politiska tidskrifter – jag tänker till exempel på Arena – är på väg att förvandlas till rena idétorgen, så drar Mana nu överhuvudtaget mot mindre och mindre av debattmaterial och essäer och mer och mer mot journalistik.
Temablocket om den antirasistiska rörelsen, med historieskrivning för de nytillkomna generationer som inte minns Rör inte min kompis-kampanjen och rundabordssamtal om strategier, känns i så fall mer internt. Kanske är det nödvändigt för denna typ av tidskrift – men det är reportagen från världen jag fastnar för.
Linn Hjort rapporterar från ett Sydafrika där främlingsfientligheten mot ”konkurrerande” invandrare från grannländer som Zimbabwe ledde till rena pogromerna för ett år sedan. Per Björklund beskriver ilskan i ett Egypten, där regeringen bidrog till isoleringen av Gaza under massakern i vintras. Och Erik Paulsson Ronnbäck försöker förklara det svenska motståndet mot en bojkott av Israel med våra nära ekonomiska relationer.
Ofta är det hårdvinklat, och man behöver förstås inte hålla med. Till exempel tror jag det är ett stickspår att hänga upp sig på de futtiga 214 miljoner som Sverige köper israeliska vapen för under fyra år. Men man får ändå reda på en del, som andra tidningar sällan eller aldrig berättar.
Det pekar åt rätt håll. Det är inte i första hand åsikter vi behöver, utan nya fakta och berättelser.
Mana nr 1-2 2009
Publicerad i HD
Efter tre dagar fick hälften av dem föras till sjukhus. En del var medvetslösa.
Flera hundra av deras landsmän genomförde en protestmarsch från Migrationsverket i Norrköping till riksdagshuset.
Det hjälpte inte. Deportationerna kunde inte stoppas. Under 2008 utvisades 125 personer. I nya numret av tidskriften Mana spårar fotografen Rafaela Persson upp några av dem. De är, föga förvånande, både besvikna och förbannade. De hade hunnit rota sig ganska bra i Sverige och begriper inte varför de ska kastas ut efter flera år.
Reportaget hade vunnit på att byggas ut mer; nu står bilderna i centrum på bekostnad av mer ingående beskrivningar. Men ändå: här syns några av de annars så ansiktslösa som svenska myndigheter dumpat i ett land som det svenska utrikesdepartementet beskriver som ett ställe med nästan total laglöshet, med utomrättsliga avrättningar, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden, människohandel – och en extrem fattigdom och sönderslagen ekonomisk infrastruktur.
Medan andra politiska tidskrifter – jag tänker till exempel på Arena – är på väg att förvandlas till rena idétorgen, så drar Mana nu överhuvudtaget mot mindre och mindre av debattmaterial och essäer och mer och mer mot journalistik.
Temablocket om den antirasistiska rörelsen, med historieskrivning för de nytillkomna generationer som inte minns Rör inte min kompis-kampanjen och rundabordssamtal om strategier, känns i så fall mer internt. Kanske är det nödvändigt för denna typ av tidskrift – men det är reportagen från världen jag fastnar för.
Linn Hjort rapporterar från ett Sydafrika där främlingsfientligheten mot ”konkurrerande” invandrare från grannländer som Zimbabwe ledde till rena pogromerna för ett år sedan. Per Björklund beskriver ilskan i ett Egypten, där regeringen bidrog till isoleringen av Gaza under massakern i vintras. Och Erik Paulsson Ronnbäck försöker förklara det svenska motståndet mot en bojkott av Israel med våra nära ekonomiska relationer.
Ofta är det hårdvinklat, och man behöver förstås inte hålla med. Till exempel tror jag det är ett stickspår att hänga upp sig på de futtiga 214 miljoner som Sverige köper israeliska vapen för under fyra år. Men man får ändå reda på en del, som andra tidningar sällan eller aldrig berättar.
Det pekar åt rätt håll. Det är inte i första hand åsikter vi behöver, utan nya fakta och berättelser.
Mana nr 1-2 2009
Publicerad i HD
den 13 maj 2009
Partierna och pengarna
I och med valsegern 2006 kontrollerar borgerligheten nu tre av de viktigaste maktinstitutionerna i det svenska samhället.
Näringslivet har man alltid haft ett intimt samröre med. Medieövertaget har bara ökat år för år. Nu har man också vunnit regeringsmakten.
Det är – bland annat – resultatet av ett mångårigt enträget arbete, där man, enkelt uttryckt, växlat in pengar i inflytande.
I en pinfärsk rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja berättas nu om hur de borgerliga partierna, och då framförallt Moderaterna, kunde supersatsa på propaganda inför valet 2006.
Genom stödannonsering i partitidningen Medborgaren och genom halvhemliga insamlingsfonder med namn som Tornet, Värnet och den nystartade Rosenbadsfonden lyckade man samla in 30 miljoner kronor extra till sin valkassa, samtidigt som Centerpartiet kunde hämta pengar ur försäljningen av centertidningarna.
Det innebar att borgerligheten totalt sett nästan kunde matcha det röd-gröna blocket i ekonomiska resurser.
Rapporten är naturligtvis en partsinlaga. Tanken är att slå tillbaka mot den ständigt återkommande kritiken mot LO:s stöd till Socialdemokraterna och påståendet att partiet skulle vara ekonomiskt fullständigt överlägset alla andra.
Utredaren Sandro Wennberg missar inte en chans att hamra in budskapet: LO:s stöd (cirka 19 miljoner 2006) sker öppet och redovisat, medan Moderaterna tar emot långt mycket mer pengar från näringslivet och privatpersoner i hemlighet.
Till det måste man lägga den fristående opinionsbildningen. Organisationer som Svenskt Näringsliv – med ett kapital på över 12 miljarder – Skattebetalarnas förening, Timbro eller Den nya välfärden förespråkar, smart nog, sällan eller aldrig att man ska rösta på ett visst parti, men deras nära personkontakter med Moderaterna och deras ideologiska hemvist är inte att ta miste på.
Man bedriver, med den italienske kommunistledaren och marxistiske teoretikern Antonio Gramscis begrepp, ett mycket framgångsrikt ställningskrig.
Gramsci formulerade sina idéer under andra världskriget; hans funderingar gällde hur kommunistpartierna skulle gripa makten om det nu inte gick att göra revolution rakt av. Svaret blev att man i ett slags långsamt ställningskrig måste ta makten över tanken, över idéer, vanor och samhälleliga institutioner och på så vis undan för undan skapa ett nytt samhällsklimat.
Den senaste fasen inleddes på 70-talet, då näringslivet i kamp mot kärnkraftsmotstånd och löntagarfonder kraftsamlade för att bryta vänstervinden. Idag bär 35 år av intensiv opinionsbildning frukt på allvar.
Detta massiva stöd är naturligtvis framförallt ett problem för vänstern.
Men också, vill jag påstå, för demokratin.
Inte bara som Wennberg påpekar för att det är rimligt att väljarna får bättre insyn i vilka som betalt partiernas kampanjer.
Utan också mer grundläggande, för även om den som har mest pengar inte alltid vinner, så upphävs onekligen idén om en man, en röst, eftersom den med stora resurser, som Moderaternas partistyrelsemedlem miljardären Gustaf Douglas, kan påverka politik och valutgång på ett helt annat vis än vi andra.
Det är ett bra exempel på varför den politiska demokratin aldrig kan bli riktigt på riktigt så länge inte resurserna i ett samhälle är någorlunda jämlikt fördelade.
Hade de varit det, hade den typ av trippelmakt i borgerlighetens händer vi nu ser knappast varit möjlig.
Tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad
Näringslivet har man alltid haft ett intimt samröre med. Medieövertaget har bara ökat år för år. Nu har man också vunnit regeringsmakten.
Det är – bland annat – resultatet av ett mångårigt enträget arbete, där man, enkelt uttryckt, växlat in pengar i inflytande.
I en pinfärsk rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja berättas nu om hur de borgerliga partierna, och då framförallt Moderaterna, kunde supersatsa på propaganda inför valet 2006.
Genom stödannonsering i partitidningen Medborgaren och genom halvhemliga insamlingsfonder med namn som Tornet, Värnet och den nystartade Rosenbadsfonden lyckade man samla in 30 miljoner kronor extra till sin valkassa, samtidigt som Centerpartiet kunde hämta pengar ur försäljningen av centertidningarna.
Det innebar att borgerligheten totalt sett nästan kunde matcha det röd-gröna blocket i ekonomiska resurser.
Rapporten är naturligtvis en partsinlaga. Tanken är att slå tillbaka mot den ständigt återkommande kritiken mot LO:s stöd till Socialdemokraterna och påståendet att partiet skulle vara ekonomiskt fullständigt överlägset alla andra.
Utredaren Sandro Wennberg missar inte en chans att hamra in budskapet: LO:s stöd (cirka 19 miljoner 2006) sker öppet och redovisat, medan Moderaterna tar emot långt mycket mer pengar från näringslivet och privatpersoner i hemlighet.
Till det måste man lägga den fristående opinionsbildningen. Organisationer som Svenskt Näringsliv – med ett kapital på över 12 miljarder – Skattebetalarnas förening, Timbro eller Den nya välfärden förespråkar, smart nog, sällan eller aldrig att man ska rösta på ett visst parti, men deras nära personkontakter med Moderaterna och deras ideologiska hemvist är inte att ta miste på.
Man bedriver, med den italienske kommunistledaren och marxistiske teoretikern Antonio Gramscis begrepp, ett mycket framgångsrikt ställningskrig.
Gramsci formulerade sina idéer under andra världskriget; hans funderingar gällde hur kommunistpartierna skulle gripa makten om det nu inte gick att göra revolution rakt av. Svaret blev att man i ett slags långsamt ställningskrig måste ta makten över tanken, över idéer, vanor och samhälleliga institutioner och på så vis undan för undan skapa ett nytt samhällsklimat.
Den senaste fasen inleddes på 70-talet, då näringslivet i kamp mot kärnkraftsmotstånd och löntagarfonder kraftsamlade för att bryta vänstervinden. Idag bär 35 år av intensiv opinionsbildning frukt på allvar.
Detta massiva stöd är naturligtvis framförallt ett problem för vänstern.
Men också, vill jag påstå, för demokratin.
Inte bara som Wennberg påpekar för att det är rimligt att väljarna får bättre insyn i vilka som betalt partiernas kampanjer.
Utan också mer grundläggande, för även om den som har mest pengar inte alltid vinner, så upphävs onekligen idén om en man, en röst, eftersom den med stora resurser, som Moderaternas partistyrelsemedlem miljardären Gustaf Douglas, kan påverka politik och valutgång på ett helt annat vis än vi andra.
Det är ett bra exempel på varför den politiska demokratin aldrig kan bli riktigt på riktigt så länge inte resurserna i ett samhälle är någorlunda jämlikt fördelade.
Hade de varit det, hade den typ av trippelmakt i borgerlighetens händer vi nu ser knappast varit möjlig.
Tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad
den 8 maj 2009
Malmöhögerns röstfiske
Kväll efter kväll brinner kontainrar och däck på i Herrgården – den fattigaste, arbetslösaste, kackerlacksangripna och mest trångbodda delen av Rosengård i Malmö. Brandkåren har slutat komma av rädsla för stenkastning. Polisen håller sig undan. Tidningarna skriver sina mallade skräckreportage.
Den gamla onda tiden ekar. 1887 skrev Axel Danielsson om Malmö som ”en stad som innesluter många brännämnen och mycket sprängstoff. Den sociala gränslinjen mellan fattig och rik är här uppdragen skarpare än i de flesta städer… sprickor i murarna, åska i luften, jäsning i sinnena.”
Och nu kommer högerns ryggmärgsreaktion. Utegångsförbud för ungdomar, kräver Sverigedemokraternas Sten Andersson. Ja, och besöksförbud, så att bråkmakare från andra stadsdelar kan gripas om de sätter sin fot på fel plats, tycker Moderaternas Anja Sonesson. Och i kommunfullmäktige talar partikollegan Carl-Axel Roslund om att ”sluta dalta”, tvångsomhänderta tolvåringar och att dialog är uteslutet.
Det är inte första gången. Under oroligheterna i december krävde M vattenkanoner och SD ville skicka nationella insatsstyrkan – tränad mot terrorister – på stenkastarna.
Så skrivs fattigdomens problem om till ordningsfrågor. Som i 1800-talets arbetarområden.
Inte ens polisen tror på det. ”Icke sa nicke”, säger närpolischefen, ”du måste in i grunden till problemen” .
Det inser nog Malmöhögern också. Men så är M och SD heller inte ute efter att lösa något. De vet att inte har några röster att hämta i Rosengård (5, 9 respektive 3,2 procent 2006). Och att de inte behöver genomföra sina förslag. Därför kan de hämningslöst måla demonbilder inför väljarna från mer välmående delar av staden, som kanske aldrig satt sin fot i den främmande förorten. Det är de som ska skrämmas upp – och lugnas av de hårda tagen. Så gör man politik av åskan.
Publicerad i Efter Arbetet och (kortad) Aftonbladet
Den gamla onda tiden ekar. 1887 skrev Axel Danielsson om Malmö som ”en stad som innesluter många brännämnen och mycket sprängstoff. Den sociala gränslinjen mellan fattig och rik är här uppdragen skarpare än i de flesta städer… sprickor i murarna, åska i luften, jäsning i sinnena.”
Och nu kommer högerns ryggmärgsreaktion. Utegångsförbud för ungdomar, kräver Sverigedemokraternas Sten Andersson. Ja, och besöksförbud, så att bråkmakare från andra stadsdelar kan gripas om de sätter sin fot på fel plats, tycker Moderaternas Anja Sonesson. Och i kommunfullmäktige talar partikollegan Carl-Axel Roslund om att ”sluta dalta”, tvångsomhänderta tolvåringar och att dialog är uteslutet.
Det är inte första gången. Under oroligheterna i december krävde M vattenkanoner och SD ville skicka nationella insatsstyrkan – tränad mot terrorister – på stenkastarna.
Så skrivs fattigdomens problem om till ordningsfrågor. Som i 1800-talets arbetarområden.
Inte ens polisen tror på det. ”Icke sa nicke”, säger närpolischefen, ”du måste in i grunden till problemen” .
Det inser nog Malmöhögern också. Men så är M och SD heller inte ute efter att lösa något. De vet att inte har några röster att hämta i Rosengård (5, 9 respektive 3,2 procent 2006). Och att de inte behöver genomföra sina förslag. Därför kan de hämningslöst måla demonbilder inför väljarna från mer välmående delar av staden, som kanske aldrig satt sin fot i den främmande förorten. Det är de som ska skrämmas upp – och lugnas av de hårda tagen. Så gör man politik av åskan.
Publicerad i Efter Arbetet och (kortad) Aftonbladet
den 1 maj 2009
Björklund stärker klassamhället
Elever på yrkesinriktade gymnasieprogram ska inte läsa på högskolan, föreslår regeringen. I stället för att plugga tillräckligt med svenska och engelska – som krävs för högskolan – och ämnen som samhällskunskap och historia, ska de rikta in sig hårdare på sina specialämnen.
”Ungdomar är olika. En del vill gå vidare till universitet, andra är väldigt skoltrötta”, förklarade skolminister Jan Björklund på pressträffen i går. Därför ska kassörskans och snickarens barn inte belastas med sådant som litteratur och kommunalkunskap, utan bli vid sin läst. Så ser det ut: arbetarbarnen är överrepresenterade på yrkesprogrammen.
Det är ett mycket gammaldags förslag. I dag är ju politiker av alla kulörer i ord ense om att en välutbildad befolkning är ett lands främsta tillgång, ekonomiskt och, inte minst, demokratiskt. Det här går i rakt motsatt riktning.
Björklund hoppas att reformen ska minska avhoppen. Det är tveksamt. Eleverna på byggprogram och hantverksprogram tar ju till exempel i dag oftare examen än de på ett teoretiskt program som media. Många av dem har dessutom, enligt SCB, för avsikt att någon gång läsa vidare, varannan på barn- och fritidsprogrammet, var tredje på industriprogrammet och så vidare. Det är deras ambitioner som nu stoppas.
Björklund har kastat in ett mildrande tillägg till sin mer drastiska ursprungsidé: eleverna ska kunna använda sina individuella val för att få ihop högskolebehörighet. Det är en skenmanöver. Fria val betyder att klassbakgrunden styr, att främst elever med mer högutbildade föräldrar kommer att pussla ihop kompetensen.
Nej, detta är ingen lösryckt galenskap. Reformen passar i ett bredare mönster av betygssortering, elitklasser, rankning av universitet och nedskärningar inom vuxenutbildningen. Allt pekar mot en skola som mer återskapar än bryter ner klassamhället.
Det är ett av de mest förödande inslagen i den nya moderatstaten. A-kassan kan återställas, skatter höjas igen, men vad ska man göra med dem som nu kommer att sorteras bort redan som 15-åringar?
Publicerad i Aftonbladet
”Ungdomar är olika. En del vill gå vidare till universitet, andra är väldigt skoltrötta”, förklarade skolminister Jan Björklund på pressträffen i går. Därför ska kassörskans och snickarens barn inte belastas med sådant som litteratur och kommunalkunskap, utan bli vid sin läst. Så ser det ut: arbetarbarnen är överrepresenterade på yrkesprogrammen.
Det är ett mycket gammaldags förslag. I dag är ju politiker av alla kulörer i ord ense om att en välutbildad befolkning är ett lands främsta tillgång, ekonomiskt och, inte minst, demokratiskt. Det här går i rakt motsatt riktning.
Björklund hoppas att reformen ska minska avhoppen. Det är tveksamt. Eleverna på byggprogram och hantverksprogram tar ju till exempel i dag oftare examen än de på ett teoretiskt program som media. Många av dem har dessutom, enligt SCB, för avsikt att någon gång läsa vidare, varannan på barn- och fritidsprogrammet, var tredje på industriprogrammet och så vidare. Det är deras ambitioner som nu stoppas.
Björklund har kastat in ett mildrande tillägg till sin mer drastiska ursprungsidé: eleverna ska kunna använda sina individuella val för att få ihop högskolebehörighet. Det är en skenmanöver. Fria val betyder att klassbakgrunden styr, att främst elever med mer högutbildade föräldrar kommer att pussla ihop kompetensen.
Nej, detta är ingen lösryckt galenskap. Reformen passar i ett bredare mönster av betygssortering, elitklasser, rankning av universitet och nedskärningar inom vuxenutbildningen. Allt pekar mot en skola som mer återskapar än bryter ner klassamhället.
Det är ett av de mest förödande inslagen i den nya moderatstaten. A-kassan kan återställas, skatter höjas igen, men vad ska man göra med dem som nu kommer att sorteras bort redan som 15-åringar?
Publicerad i Aftonbladet
den 29 april 2009
Elda på vreden!
”Ytterst handlar detta om att värna marknadsekonomins legitimitet… Politik handlar om att få ett förtroende… Jag förstår att folk nu är upprörda… Inser inte Stefan Fölster att bonusar bidrar till att riva ner förtroendet för näringslivet, de excesser vi sett?”
Så lät det när finansmarknadsminister Mats Odell – som för bara ett år sedan gillade bonusar – nyligen försvarade beslutet att använda AP-fonderna för att rensa upp bonusträsket i en debattartikel mot Svensk Näringslivs chefsekonom, som anade löntagarfonder i mossen.
Hör ni vad orolig han låter? Det är inte konstigt, till skillnad från det näringsliv och den marknadsekonomi som Odell skjuter framför sig kan ju en regering avsättas.
Han är inte ensam. När Dagens Nyheters politiska redaktör Peter Wolodarski tillträdde fick han frågan om vad som blir viktigast den närmaste tiden: ”Att den ekonomiska krisen inte blir politisk”.
De börjar bli skraja. Regeringar har redan fallit. Varslade franska arbetare tar direktörer som gisslan. Massdemonstrationer fyller gatorna. Banker stormas.
Visst, regeringen har goda opinionssiffror, men vet att det snabbt kan vända, när massarbetslösheten blommar ut.
Som Immanuel Wallerstein påpekade i förra numret av Efter Arbetet finns tre verktyg för att blidka den växande vreden: protektionism, välfärdspolitik och en lagom dos Odellsk populism.
Borgerligheten har svårt för de två första. Därför desto mer populism – i god mening.
Det är så kritiken av banker och bonusar ska läsas: inte som en senkommen insikt, utan som ett sätt att övervintra krisen.
Slutsatsen för vänstern är given: att elda på vreden. Är regeringen redo att självmant göra om AP-fonderna från vinstmaskiner till politiska verktyg finns alla möjligheter att kräva mer. Man får inte tveka att låta krisen bli politisk.
1 maj är en bra dag att börja på.
Publicerad i Efter Arbetet
Så lät det när finansmarknadsminister Mats Odell – som för bara ett år sedan gillade bonusar – nyligen försvarade beslutet att använda AP-fonderna för att rensa upp bonusträsket i en debattartikel mot Svensk Näringslivs chefsekonom, som anade löntagarfonder i mossen.
Hör ni vad orolig han låter? Det är inte konstigt, till skillnad från det näringsliv och den marknadsekonomi som Odell skjuter framför sig kan ju en regering avsättas.
Han är inte ensam. När Dagens Nyheters politiska redaktör Peter Wolodarski tillträdde fick han frågan om vad som blir viktigast den närmaste tiden: ”Att den ekonomiska krisen inte blir politisk”.
De börjar bli skraja. Regeringar har redan fallit. Varslade franska arbetare tar direktörer som gisslan. Massdemonstrationer fyller gatorna. Banker stormas.
Visst, regeringen har goda opinionssiffror, men vet att det snabbt kan vända, när massarbetslösheten blommar ut.
Som Immanuel Wallerstein påpekade i förra numret av Efter Arbetet finns tre verktyg för att blidka den växande vreden: protektionism, välfärdspolitik och en lagom dos Odellsk populism.
Borgerligheten har svårt för de två första. Därför desto mer populism – i god mening.
Det är så kritiken av banker och bonusar ska läsas: inte som en senkommen insikt, utan som ett sätt att övervintra krisen.
Slutsatsen för vänstern är given: att elda på vreden. Är regeringen redo att självmant göra om AP-fonderna från vinstmaskiner till politiska verktyg finns alla möjligheter att kräva mer. Man får inte tveka att låta krisen bli politisk.
1 maj är en bra dag att börja på.
Publicerad i Efter Arbetet
den 27 april 2009
En bättre värld. Men ingen ny.
I land efter land samma sak: Krisen drabbar inte blint. Några får betala med arbetslöshet, medan företagen fortsätter dela ut bonusar och aktievinster.
Och överallt ser vi en politisk elit som plötsligt har råd att rädda banker och bilbolag, när det igår inte fanns pengar till skolor och a-kassa.
Inte konstigt att bankpalats stormas, att varslade franska arbetare tar direktörer som gisslan, att regeringar faller och en och annan omdömeslös facklig höjdare dras med i vredesutbrotten från botten.
Som Göran Greider säger i ett inlägg i radions OBS urskiljs nu åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar.
Man hade kunnat hoppas att dessa gemensamma insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mer omfattande systemförändring.
Men till det krävs en bärare av vreden.
Den europeiska fackföreningsrörelsen och socialdemokratin är ju kraftigt försvagad efter 20 år av nyliberala angrepp. Överallt har man accepterat det slags inflationsbekämpingsvansinne, den budgetdisciplin och de återhållsamma lönekrav, som i dagsläget är det sista världen behöver för bryta nedgången.
När krisen nu slår till är det enda man har att komma med lite mer offensiva versioner av liberalernas lösningar.
De mer nydanande idéerna har på senare år istället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer.
Men det är en splittrad rörelse med mycket begränsade resurser. När några av dess mer självklara teman nu faktiskt genomdrivs, till exempel hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det, men hoppas jag har fel.
Av den etablerade borgerligheten finns förstås knappast någon systemkritik att vänta. De tvingas nu motvilligt retirera från den mest dogmatiska marknadsliberalismen. Men det är nog också allt, en pragmatisk kappvändning.
Radikalhögern nämns ofta i dessa kris-sammanhang, som en lurande fara. Många teorier hämtar sin näring från 30-talets erfarenheter. De går ut på de lågutbildade massorna ett läge av massarbetslöshet skulle vända sin håg till partier som Front National eller Sverigedemokrarerna och göra landets invandrare till syndabockar.
Men jag tvivlar. Enligt den belgiska statsvetaren Cas Mudde visar nutida forskning inga klara samband mellan arbetslöshet och framgångar för högerradikala partier. Och paradoxalt nog kan det till och med fungera på motsatt vis. Så länge socioekonomiska frågor – som arbetslöshet – dominerar den offentliga debatten har de högerradikala partierna rätt små chanser. De driver ju egentligen bara vad som brukar kallas värderingsfrågor: invandring, brott och straff, familjepolitik.
Min gissning är därför att den politiska världen före och efter krisen kommer att se ganska likadan ut. Vi gör oss av med de värsta avarterna av en extremt liberaliserad kapitalism, som till exempel skatteparadis, superbonusar och finansiella instrument som är så riskabla och snåriga att ingen begriper sig på dem. Men i övrigt: business as usual.
Det vore en lite bättre värld. Men ingen ny.
De två dominerande alternativen just nu kan alltså beskrivas som försiktig socialdemokratisk keynesianism och ännu mer försiktig borgerlig keynesianism. Desto mer intressant är att denna politik är internationellt samordnad genom g20.
För bara ett par år sedan hade ingen trott det var möjligt.
Regeringen Mitterand i Frankrike misslyckades i början av 80-talet kapitalt med sitt keynesianska stimulanspaket – eftersom en stor del av pengarna helt enkelt försvann utomlands.
Sedan dess har det varit en allmän sanning att enskilda länder inte kan göra något liknande, utan att Keynes återkomst just skulle kräva en, som det tycktes, omöjlig internationell samordning. I förra veckan blev denna utopi verklig.
En breda samordningen är ett uttryck inte bara för krisens globala karaktär, utan också för förändrade maktförhållanden. I klartext: USA:s minskade makt.
Militärt är USA groteskt överlägset. Men krigen i Irak och Afghanistan har visat den militära maktens trubbighet. Man kan ockupera länder. Men man kan inte kontrollera dem.
Ännu värre är den politiska krisen. Anfallskriget mot Irak och Bushregimens motvilja mot internationellt samarbete har på några få år slagit omvärldens respekt för landet i spillror.
Finanskrisen kan bli långsiktigt viktig just för att den läggs ovanpå dessa andra maktförluster.
Den amerikanska efterfrågan har länge varit världsekonomins viktigaste motor, men drivmedlet har varit asiatiska, arabiska och europeiska pengar.
Vad vi nu ser är hur omvärlden ställer motkrav för att fortsätta hjälpa USA.
Att det är g20 – som inkluderar också länder som Indien, Kina och Brasilien – och inte g8 som fattar blixtbeslut om gigantiska stimulanspaket och regleringar är ett tecken på en framväxande flerpolig värld.
Under g20-mötet i London ökade Kina försiktigt sin röstandel i internationella valutafonden genom att helt enkelt lägga in mer pengar. Många europeiska Natoländer sänder färre soldater till Afganistan än USA vill. Och så sent som för ett par veckor sedan föreslog Kinas centralbankschef rentav att IMF:s valuta SDR skulle ersätta dollarn som global valuta. Det vore spiken i kistan på USA:s ekonomiska makt: man skulle själva få bekosta sin konsumtion – och sina krig.
Vi har alltså ett läge där tre kriser, en militär, en politisk och en ekonomisk sammanfaller.
Det är början till slutet för den tid då Washington kunde bestämma de globala spelreglerna på egen hand.
Det gör i alla fall mig lite optimistisk.
Tidigare publicerad i OBS P1
Och överallt ser vi en politisk elit som plötsligt har råd att rädda banker och bilbolag, när det igår inte fanns pengar till skolor och a-kassa.
Inte konstigt att bankpalats stormas, att varslade franska arbetare tar direktörer som gisslan, att regeringar faller och en och annan omdömeslös facklig höjdare dras med i vredesutbrotten från botten.
Som Göran Greider säger i ett inlägg i radions OBS urskiljs nu åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar.
Man hade kunnat hoppas att dessa gemensamma insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mer omfattande systemförändring.
Men till det krävs en bärare av vreden.
Den europeiska fackföreningsrörelsen och socialdemokratin är ju kraftigt försvagad efter 20 år av nyliberala angrepp. Överallt har man accepterat det slags inflationsbekämpingsvansinne, den budgetdisciplin och de återhållsamma lönekrav, som i dagsläget är det sista världen behöver för bryta nedgången.
När krisen nu slår till är det enda man har att komma med lite mer offensiva versioner av liberalernas lösningar.
De mer nydanande idéerna har på senare år istället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer.
Men det är en splittrad rörelse med mycket begränsade resurser. När några av dess mer självklara teman nu faktiskt genomdrivs, till exempel hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det, men hoppas jag har fel.
Av den etablerade borgerligheten finns förstås knappast någon systemkritik att vänta. De tvingas nu motvilligt retirera från den mest dogmatiska marknadsliberalismen. Men det är nog också allt, en pragmatisk kappvändning.
Radikalhögern nämns ofta i dessa kris-sammanhang, som en lurande fara. Många teorier hämtar sin näring från 30-talets erfarenheter. De går ut på de lågutbildade massorna ett läge av massarbetslöshet skulle vända sin håg till partier som Front National eller Sverigedemokrarerna och göra landets invandrare till syndabockar.
Men jag tvivlar. Enligt den belgiska statsvetaren Cas Mudde visar nutida forskning inga klara samband mellan arbetslöshet och framgångar för högerradikala partier. Och paradoxalt nog kan det till och med fungera på motsatt vis. Så länge socioekonomiska frågor – som arbetslöshet – dominerar den offentliga debatten har de högerradikala partierna rätt små chanser. De driver ju egentligen bara vad som brukar kallas värderingsfrågor: invandring, brott och straff, familjepolitik.
Min gissning är därför att den politiska världen före och efter krisen kommer att se ganska likadan ut. Vi gör oss av med de värsta avarterna av en extremt liberaliserad kapitalism, som till exempel skatteparadis, superbonusar och finansiella instrument som är så riskabla och snåriga att ingen begriper sig på dem. Men i övrigt: business as usual.
Det vore en lite bättre värld. Men ingen ny.
De två dominerande alternativen just nu kan alltså beskrivas som försiktig socialdemokratisk keynesianism och ännu mer försiktig borgerlig keynesianism. Desto mer intressant är att denna politik är internationellt samordnad genom g20.
För bara ett par år sedan hade ingen trott det var möjligt.
Regeringen Mitterand i Frankrike misslyckades i början av 80-talet kapitalt med sitt keynesianska stimulanspaket – eftersom en stor del av pengarna helt enkelt försvann utomlands.
Sedan dess har det varit en allmän sanning att enskilda länder inte kan göra något liknande, utan att Keynes återkomst just skulle kräva en, som det tycktes, omöjlig internationell samordning. I förra veckan blev denna utopi verklig.
En breda samordningen är ett uttryck inte bara för krisens globala karaktär, utan också för förändrade maktförhållanden. I klartext: USA:s minskade makt.
Militärt är USA groteskt överlägset. Men krigen i Irak och Afghanistan har visat den militära maktens trubbighet. Man kan ockupera länder. Men man kan inte kontrollera dem.
Ännu värre är den politiska krisen. Anfallskriget mot Irak och Bushregimens motvilja mot internationellt samarbete har på några få år slagit omvärldens respekt för landet i spillror.
Finanskrisen kan bli långsiktigt viktig just för att den läggs ovanpå dessa andra maktförluster.
Den amerikanska efterfrågan har länge varit världsekonomins viktigaste motor, men drivmedlet har varit asiatiska, arabiska och europeiska pengar.
Vad vi nu ser är hur omvärlden ställer motkrav för att fortsätta hjälpa USA.
Att det är g20 – som inkluderar också länder som Indien, Kina och Brasilien – och inte g8 som fattar blixtbeslut om gigantiska stimulanspaket och regleringar är ett tecken på en framväxande flerpolig värld.
Under g20-mötet i London ökade Kina försiktigt sin röstandel i internationella valutafonden genom att helt enkelt lägga in mer pengar. Många europeiska Natoländer sänder färre soldater till Afganistan än USA vill. Och så sent som för ett par veckor sedan föreslog Kinas centralbankschef rentav att IMF:s valuta SDR skulle ersätta dollarn som global valuta. Det vore spiken i kistan på USA:s ekonomiska makt: man skulle själva få bekosta sin konsumtion – och sina krig.
Vi har alltså ett läge där tre kriser, en militär, en politisk och en ekonomisk sammanfaller.
Det är början till slutet för den tid då Washington kunde bestämma de globala spelreglerna på egen hand.
Det gör i alla fall mig lite optimistisk.
Tidigare publicerad i OBS P1
den 23 april 2009
Vinden blev till storm
På 60-talet räddade Olof Palme socialdemokratin från att fullständigt överrumplas och överspelas. När de nya sociala rörelserna inledde sitt sprudlande uppror mot industrisamhällets hierarkier, var Palme ung, genuint engagerad för Tredje Världen och framförallt nyfiken på de idéer, som formulerades inom Vietnamrörelsen, vänstergrupperna, kvinnorörelsen eller miljörörelsen. Han följde vinden. När historikern Kjell Östberg avslutar första delen i sin Palmebiografi hade den inrikespolitiskt måttligt radikale Palme blivit den etablerade politiker som bäst satte ord på en ny generations förhoppningar.
Det var en lek med elden, visar det sig i Östbergs uppföljare, som behandlar tiden efter 1969.
De första åren på 70-talet släpptes en kanonad av reformer som möjligen saknar historiskt motstycke lös: särbeskattning, fri abort, daghem, Las och Mbl, för att bara nämna några.
Kanske insåg Palme inte själv vilka drömmar som aktiverades. Östbergs beskriver hur en ung Bosse Ringholm intervjuar honom 1971. Ringholm hisnar till när han inser att man är på väg mot socialism på riktigt, och frågar Palme om han tror att partiet är redo, om det finns någon plan för övergången. Palme förstår inte riktigt, svarar undvikande.
Men det fanns inget stopp. Vinden blev till storm. Strejkvågorna rullade över landet, kärnkraftsmotståndet växte, LO drev fram Rudolf Meidners geniala löntagarfonder och de intellektuella – som Palme alltid odlat goda kontakter med – visade sig grundligt förbannade över IB-affären.
Kanske är det så fantastiskt att folk aldrig riktigt kan få nog när de smakat på jämlikhet och frihet?
Men nu satt Palme vid makten, fjättrad vid ansvaret för stat och parti, industrins konkurrenskraft, relationerna med supermakterna och med en borgerlighet som svetsats samman allt mer i opposition mot radikaliseringen. Och när det kom till kritan fanns det gränser för vad en ansvarsfull socialdemokrat skolad i marknadsekonomi, antikommunism och korporativ kohandel ville riskera. Hans ”briljanta argumentering skapade förväntningar som inte infriades” konstaterar Östberg.
Historien betas ibland av lite väl läroboksmässigt. Tack och lov stannar Östberg upp då och då och analyserar, skriver lite friare, roligare. Palme får ofta maka på sig för beskrivningar av politiska skeenden och rävspel och boken växer ut till en bredare berättelse om hur välfärdsstaten når sin klimax innan högern slutligen slår tillbaka. SAF:s mångåriga propagandaoffensiv inleds. Reagan och Thatcher driver fram en internationell högervåg. Och mer djupgående: tunga industrier flyttar till Asien, finanskapitalets växer och internationaliseras, de gamla ekonomiska verktygen fungerar allt sämre.
Och Palme blir allt tröttare, allt nöttare och vresigare.
Östberg beundrar helt uppenbart Olof Palme. Men han vägrar att göra honom till den symbol för den gamla goda tiden, som han idag ibland används som av en vänster som har glömt att den inte var särskilt nöjd ens 1975. Socialdemokratin går ju åt höger, följer de nya vindarna, åratal innan Palme mördas, påpekar han. Det är förstås spekulationer, men det finns därför föga grund att tro att han skulle ha stoppat de senaste 20 åren nyliberala härjningar om han fått leva. Däremot hade vi väl antagligen haft roligare riksdagsdebatter.
När vinden vände
Olof Palme 1969-1986
Kjell Östberg
Leopard förlag
Publicerad i Aftonbladet
Det var en lek med elden, visar det sig i Östbergs uppföljare, som behandlar tiden efter 1969.
De första åren på 70-talet släpptes en kanonad av reformer som möjligen saknar historiskt motstycke lös: särbeskattning, fri abort, daghem, Las och Mbl, för att bara nämna några.
Kanske insåg Palme inte själv vilka drömmar som aktiverades. Östbergs beskriver hur en ung Bosse Ringholm intervjuar honom 1971. Ringholm hisnar till när han inser att man är på väg mot socialism på riktigt, och frågar Palme om han tror att partiet är redo, om det finns någon plan för övergången. Palme förstår inte riktigt, svarar undvikande.
Men det fanns inget stopp. Vinden blev till storm. Strejkvågorna rullade över landet, kärnkraftsmotståndet växte, LO drev fram Rudolf Meidners geniala löntagarfonder och de intellektuella – som Palme alltid odlat goda kontakter med – visade sig grundligt förbannade över IB-affären.
Kanske är det så fantastiskt att folk aldrig riktigt kan få nog när de smakat på jämlikhet och frihet?
Men nu satt Palme vid makten, fjättrad vid ansvaret för stat och parti, industrins konkurrenskraft, relationerna med supermakterna och med en borgerlighet som svetsats samman allt mer i opposition mot radikaliseringen. Och när det kom till kritan fanns det gränser för vad en ansvarsfull socialdemokrat skolad i marknadsekonomi, antikommunism och korporativ kohandel ville riskera. Hans ”briljanta argumentering skapade förväntningar som inte infriades” konstaterar Östberg.
Historien betas ibland av lite väl läroboksmässigt. Tack och lov stannar Östberg upp då och då och analyserar, skriver lite friare, roligare. Palme får ofta maka på sig för beskrivningar av politiska skeenden och rävspel och boken växer ut till en bredare berättelse om hur välfärdsstaten når sin klimax innan högern slutligen slår tillbaka. SAF:s mångåriga propagandaoffensiv inleds. Reagan och Thatcher driver fram en internationell högervåg. Och mer djupgående: tunga industrier flyttar till Asien, finanskapitalets växer och internationaliseras, de gamla ekonomiska verktygen fungerar allt sämre.
Och Palme blir allt tröttare, allt nöttare och vresigare.
Östberg beundrar helt uppenbart Olof Palme. Men han vägrar att göra honom till den symbol för den gamla goda tiden, som han idag ibland används som av en vänster som har glömt att den inte var särskilt nöjd ens 1975. Socialdemokratin går ju åt höger, följer de nya vindarna, åratal innan Palme mördas, påpekar han. Det är förstås spekulationer, men det finns därför föga grund att tro att han skulle ha stoppat de senaste 20 åren nyliberala härjningar om han fått leva. Däremot hade vi väl antagligen haft roligare riksdagsdebatter.
När vinden vände
Olof Palme 1969-1986
Kjell Östberg
Leopard förlag
Publicerad i Aftonbladet
den 10 april 2009
Ut och in
Annika Östberg är tillbaka i Sverige och tidningarna fylls åter av hennes tragiska historia, som vi kunnat följa i årtionden.
Betydligt mer i skymundan men nästan samtidigt, ja nu på måndag, ställs en annan svensk, Oussama Kassir, inför rätta i USA, anklagad för att ha förberett ett terroristträningsläger.
Det tror det svenska rättsväsendet inte att han har gjort. Kassir har förhörts av Säpo i saken, men åklagaren tyckte att de amerikanska beskyllningarna inte ens räckte till en förundersökning.
Kassir hade varit trygg, om han inte fått för sig att mellanlanda i Prag under en resa till Libanon. Då slog USA med benägen hjälp av tjeckisk polis klorna i honom. Kanske på tips av Säpo.
En Annika får komma hem. En Oussama får krypa i buren. Det ser ut som en tanke, men är nog bara ett tecken i tiden.
Publicerad i Aftonbladet
Betydligt mer i skymundan men nästan samtidigt, ja nu på måndag, ställs en annan svensk, Oussama Kassir, inför rätta i USA, anklagad för att ha förberett ett terroristträningsläger.
Det tror det svenska rättsväsendet inte att han har gjort. Kassir har förhörts av Säpo i saken, men åklagaren tyckte att de amerikanska beskyllningarna inte ens räckte till en förundersökning.
Kassir hade varit trygg, om han inte fått för sig att mellanlanda i Prag under en resa till Libanon. Då slog USA med benägen hjälp av tjeckisk polis klorna i honom. Kanske på tips av Säpo.
En Annika får komma hem. En Oussama får krypa i buren. Det ser ut som en tanke, men är nog bara ett tecken i tiden.
Publicerad i Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
